Krönika av Tapio Joulamo
Collegesäsongen och i synnerhet slutspelet blev något utöver det vanliga. På flera sätt blev det historiskt, inte minst för att det blev väldigt tydligt hur dambasketen håller på att flytta fram positionerna i USA. Och det är collegebasketen som går i bräschen. Intresset från allmänheten, liksom medierna, har ökat explosionsartat. Det ligger i tiden att lyfta fram den kvinnliga idrotten. Många manliga världsspelare har t e x gjort det, på sociala medier och genom att närvara på dammatcher. Många basketintresserade är också blasé på NBA-basketen, med sitt eviga en mot fem spel, och uppskattar det mer lagbetonade spelet på college.
En högst bidragande orsak till haussen är att de profilstarkaste spelarna varit mästare på att exploatera NIL (name, image, likeness), systemet som sedan två år ger enskilda collegespelare rätt att ta betalt för att marknadsföra sig i olika sammanhang, oftast med stöd av välvilliga, sponsrande, företag. Tjejerna har helt enkelt varit bättre på det här än sina manliga motsvarigheter på college. Det är damspelare som toppar inkomstligorna i NIL, och i några fall är deras intäkter mångfalt större än de skulle få för spel i WNBA. Och just företagen har ju insett det växande intresset och vill vara med när uppgången tar fart. Det är ren affärslogik.
Collegebasketens tittarsiffror på damsidan har den här säsongen nått nya höjder. Matcherna i Elite 8 snittade 2,2 miljoner tittare (tv och webben), med en topp på 2,7 miljoner, och semifinalen mellan Iowa och South Carolina sågs av 5,5 miljoner. Som jämförelse har den högsta siffran för en NBA-match den här säsongen varit 2,15 miljoner tittare. Ett annat exempel är att biljetterna på andrahandsmarknaden till Final Four kostade 3–4 gånger mer än på herrsidan. Tittarsiffrorna steg ännu mer när det var dags för Final Four. Själva finalen sågs av 9 miljoner tittare, med en topp på 12,6 miljoner. Det är siffror som aldrig tidigare uppnåtts på en collegematch, varken kvinnlig eller manlig.
Den största stjärnan av dem alla på college är Caitlin Clark, guarden från Iowa, som är en gudabenådad spelare och poänggörare, som fortfarande har ett år kvar på college. Clark, som satt allehanda assist- och poängrekord under sina tre första år i Iowa, är den stora kelgrisen inom collegebasketen och har så stor del i Iowas framgångar, att hon ensam ligger bakom mer än 50 % av lagets poäng, d v s genom assister och egna poäng. Clark kombinerar en utsökt spelförståelse med explosivitet och ett makalöst skytte utifrån. Inte sällan tar hon sina treor från området mellan 3 p linjen och mittcirkeln.
Nästan på egen hand, med visst bistånd från insidespelaren Monika Czinano, tog Clark sitt Iowa hela vägen till finalen. Men där tog det stopp, för det blev överraskande Louisiana State som vann collegebasketens final. Inte för att LSU, som slutade säsongen med 34–2 i matcher, är ett dåligt lag eller skrällvann mot Iowa, utan för att nästan inget annat lag varit så favorittippat som South Carolina. LSU spelar i South East Conference och det var där säsongens ena förlust kom, mot just South Carolina. Andra gången LSU åkte dit var mot Tennessee, med ynka två poäng, i SEC-slutspelet.
Finalmotståndaren, Iowa, var laget som slog ut South Carolina i semifinal, och öppnade därmed dörren för LSU till det nationella mästerskapet. Att Iowa lyckades slå ut SC var den allra största skrällen i slutspelet, för Iowa är, med undantag för Clark och Czinano, ett ganska bräckligt lag. Att Iowa ändå lyckades stoppa South Carolina, får Dawn Staley och hennes lag, ta på sig. SC litade fullt ut på sitt eget spel och sin egen kraft, med visst fog får man säga, för South Carolinas hade gått som en ångvält under säsongen. Men i semifinalen gjorde de inga defensiva justeringar för att ta försöka ta udden av Caitlin Clark, som fick husera som hon ville på planen. Och det var ett ödesdigert misstag. Clark satte 41 poäng och langade ut åtta assister, och Czinano fyllde på med 18 poäng.
Louisiana State hade gjort läxan inför finalen. De försökte så mycket som möjligt se till att bollen hamnade i andra händer än Clarks. Och när Czinano tidigt hamnade i foultrubbel blev laget utraderat i spelet under korgarna och Iowa kunde inte stå emot det större och bredare Louisiana State. Clark kom visserligen upp i 30 poäng, men kombinerat med Czinano blev det bara 43. Det räcker inte för att slå ett lag som Louisina State. Skillnaden mellan lagen blev väldigt tydlig för den som kikade på produktionen från bänken. Iowa fick bara ut åtta poäng av sina avbytare, Louisiana State 30. Slutsiffrorna, 102–85, gav den poängrikaste finalen någonsin. Och aldrig hade ett lag gjort över 100 poäng.
Finalsegern gav Louisiana State deras första nationella mästerskap någonsin. Och det var en stor seger för coachen, Kim Mulkey, som tidigare har vunnit tre gånger med Baylor, och faktiskt ytterligare en gång som assisterande på Louisiana Tech. I den upphaussade finalen utmärkte sig dock Mulkey negativt genom sitt uppträdande. Hon klagade och gormade på domarna, tillbringade större delen av matchen inne på planen och krockade vid ett tillfälle med en av domarna. Att hon inte fick en enda teknisk är en gåta. Men hon är inte ensam. Över lag är det deprimerande att se coachernas eviga klagan på domarna. Och det spelar ingen roll om det är i USA eller andra delar av världen.
Vid sidan av ”trash talket” mellan Caitlin Clark LSU-stjärnan Angel Reese, blev just domarna den stora snackisen under och efter finalen. Medierna svämmade över av kommentarer om att domarna blåste sönder matchen och att spelarna borde få avgöra den. Det är samma visa som vanligt, d v s många tycker tydligen att man skall släppa in spelarna som kombattanterna i MMA-match i en bur och sedan låta dem göra upp. Det är naturligtvis helt befängt. Domarna måste blåsa enligt regelboken och för det de ser. Men det anser förstås inte coacherna, för deras spelare har ju aldrig någonsin orsakat en foul, men blir ständigt foulade av motståndarna. Det är svårt att veta vad folk förväntar sig av domarna. Så länge domarna försöker följa regelboken, är engagerade och är så rättvisa de kan, får man faktiskt acceptera att de kan ha bättre eller sämre dagar. Precis som spelarna. Och för övrigt även coacherna. Och som jag ser det spelar det ingen roll om det handlar om grundserielunk eller slutspel. Regelboken ändras inte av det, och det borde inte domarnas bedömningar heller göra.
Vad som är rätt att säga om finaldomarna är att de höll en lägre toleransnivå än vad man är vid ligacollegematcher. Och till spelarnas och coachernas försvar får man säga att de hamnade i en situation som de inte var vana vid. Det betyder dock inte att domarna gjorde fel, per se. Domarna är inte programmerbara maskiner. Man måste leva med olika bedömningsnivåer, så länge det inte sker avsiktligt från domarnas sida. Det är spelarnas uppgift att anpassa sig.
Generellt kan man säga att domarna på college tillåter mycket mer av kroppskontakt i spelet under korgarna än vi på vår sida av Atlanten är vana vid. Och det är precis vad collegespelare som kommer till Sverige vittnar om. ”Domarna här blåser ju för minsta lilla ” säger de om spelet i den svenska ligan. Men de får anpassa sig. Så är det bara. Och det gör de också.
Även den här säsongen genomfördes collegebasketen och slutspelet utan några framträdande svenska insatser. Längst i slutspelet gick Miami (Moulayna Johnson), som nådde den tredje rundan, och South Florida (Emma Johansson) som slogs ut i andra omgången av South Carolina. Johansson har dock ännu ingen bärande roll i sitt lag, och Johnson, hon fick inte spela alls, utan satte upp sig på transferlistan för att byta skola till kommande säsong.
En annan som gjort sig tillgänglig för transfer är Matilda Ekh, som alltså vill lämna Michigan State. Strax efter hennes besked meddelade Michigan State att man byter head coach. Om det var orsaken till Ekhs transfer känner jag inte till, men förhoppningarna om svenska framgångar kommande säsong får nog ställas till att Ekh blir rekryterad av en bra skola, och till Diana Collins inträde på Ohio State till hösten. Ohio State är en riktigt bra skola. Laget rankades efter säsongen av collegecoacherna på plats sex. I slutspelet nådde Ohio State Elite Eight efter att ha slagit ut självaste UConn. Det blir intressant att följa Collins förehavanden på Ohio State och likaså var Matilda Ekh hamnar. Ekh rankas som den 13 bästa spelaren, bland hundratals, som satt upp sig i transferportalen.