Jag har erbjudit ett antal personer att skriva krönikor i min blogg. Tyvärr så är det bara Tapio Joulamo som gör det då och då. Passa på och läs hans intressanta krönikor när dom publiceras här.
Av Tapio Joulamo
Under de nyligen genomförda olympiska vinterspelen hade Aftonbladet en häpnadsväckande artikel om den svenska puckelpiståkaren Elis Lundgren. Artikelns rubrik löd ”Han tävlar mot kvinnor”. Bakgrunden till artikeln är att Elis Lundgren öppet sagt att hon ”känner sig som en man”. Av det har Aftonbladet alltså dragit slutsatsen att Elis Lundgren inte är en kvinna, utan en man som fuskar och tävlar i den kvinnliga klassen.
Inget kunde vara mer fel. Om Lundgren skulle klä av sig i bara mässingen skulle även Aftonbladets rubriksättare se att Elis Lundgren är en kvinna, med alla de attribut som utmärker den kvinnliga kroppen. Att Lundgren känner sig som man har ingenting med saken att göra, utan är Lundgrens egen upplevelse. Det gör inte henne till en man, för Elis Lundgren har inte genomgått någon könskorrigerande behandling.
Frågan om könstillhörighet inom idrotten har på senare tid blivit en stor, omdiskuterad och snårig fråga, i takt med att många transpersoner väljer att byta kön genom medicinsk behandling. Frågan kompliceras av att den inte bara handlar om biologi, utan också om frågor som etik och jämställdhet. Skall män som har bytt kön få tävla med kvinnor och kvinnor som bytt kön med män?
Idrottens organisationer har av begripliga skäl haft svårt att hinna med i svängarna, inte minst för att det inträffat flera fall där män som har bytt kön har tävlat i kvinnoklassen. Reaktionerna har på många håll varit starka. Det har hörts röster som menar att den kvinnliga idrotten blir förstörd. Den reaktionen är begriplig, eftersom männen som bytt kön ofta varit sina motståndare överlägsna, framför allt i idrotter som kräver uthållighet eller muskelstyrka. Men det har inte funnits något som hindrat dessa män, som bytt kön, att tävla i den kvinnliga klassen.
Nu har det dock börjat hända saker. IOK har t e x bestämt att män som bytt kön måste vänta tolv månader efter könsbytet innan de kan tävla mot kvinnor. I Sverige har man dubblat den tiden, då det har visat sig att det tar uppemot två år innan effekterna av hormonet testosteronet försvinner.
Inom den svenska basketen finns såvitt jag vet inga sådan fall, d v s där män som gjort könskorrigering sedan har tävlat mot kvinnor. Däremot finns minst en som gått den motsatta vägen. Moa Filén Hammarström fick sin basketfostran i Södertälje och spelade med framgång flera år i klubben och i svenska ungdomslandslag. Moa bytte sedan kön och heter numera Noel, och blev därmed den första transpersonen inom svensk elitidrott. Det är förstås svårt för kvinnor som gör könsbyte att hävda sig bland männen, men Noel kom i alla fall att spela med Södertäljes herrlag i basketettan.
En annan omdiskuterad fråga är den om kvinnliga idrottare som på naturlig väg har testosteronnivåer som är avsevärt högre än kvinnor normalt har. Hormonet testosteron kallas ju för ett manligt hormon, men det är viktigt även för kvinnor och har effekter på olika vävnader i kroppen. För låga testosteronnivåer hos kvinnor kan leda till flera negativa effekter. Normala nivåer av testosteron hos kvinnor ligger på 0,5–2,5 enligt måttet nmol/liter. För män ligger nivån på 10-30.
Somliga kvinnor kan ha testosteron till och med på manliga novåer. Inom idrotten får de här hyperandrogena kvinnorna en stor fördel mot sina kvinnliga motståndare i vissa grenar, eftersom det höjer deras prestationsförmåga. Högre testosteronnivåer ger ökad muskelmassa och högre aerob kapacitet. Det mest kända fallet är det med den sydafrikanska löparen Caster Semenya. Hon vann ett flertal OS- och VM guld på 800 meter, men till slut bestämde det internationella friidrottsförbundet, IAAF, att hyperandrogena kvinnor, d v s de med onormalt höga nivåer av testosteron, måste medicinera för att få ställa upp i stora mästerskap.
Caster Semenya överklagade senare IAAF:s beslut till idrottens skiljedomstol (Cas), som gick på IAAF:s linje. Ärendet gick vidare till Högsta domstolen i Schweiz och sedan ända till Europadomstolen, där Semenya fick rätt, i meningen att hon inte fick en rättvis prövning i Schweiz. Saken är dock inte slutgiltigt avgjord, trots utfallet i Europadomstolen. Det har t e x kommit flera forskningsresultat, som tydligt bekräftar att hyperandrogena har en stor fördel i vissa idrotter, vilket tidigare saknats. Det kan mycket väl bidra till idrottens organ kommer att ha rätt att t e x medicinera kvinnliga idrottare för att få ned deras testosteronnivåer, oavsett vad domstolarna säger.
Även basket är en idrott där det finns hyperandrogena kvinnor, vilka av självklara skäl har stora fördelar gentemot sina konkurrenter. Utan att nämna några namn är det lätt att peka ut ett antal spelare i världseliten som högst troligt hör till denna kategori, spelare som varit oerhört dominanta under sina storhetstider. Men de finns även i andra länder, inklusive Sverige, och på olika nivåer. De här spelarna är lika mycket kvinnor som Elis Lundgren, men har på naturlig väg fått höga nivåer av testosteron. Mig veterligen har dock inga tester gjorts på kvinnor inom basketen, men det är nog inte osannolikt att det kommer om allt fler förbund börjar kräva könstester alternativt medicinering av hyperandrogena.
Att få höga nivåer på testosteron på naturlig väg är en sak. Det finns också de som är födda som kvinnor men har en annorlunda kromosomuppsättning. Därför börjar vi nu se mer av könstester. Boxningen är ett sådant exempel. Två kvinnliga boxare stängdes efter testning av från deltagande i VM för tre år sedan, då testerna visade att de hade både X- och Y-kromosomer. Kvinnor har ju som bekant uppsättningen XX och männen XY. Intressant nog tilläts båda att delta i OS i Paris 2024 eftersom IOK inte hade krav på testning. Det visar på den oreda som råder inom idrotten när det gäller frågor om könstillhörighet. Dock diskuteras det inom IOK att eventuellt införa könstestning till OS i Los Angeles 2028.
För att återvända till de båda kvinnliga boxarna, så bultade de sina motståndare sönder och samman i Paris, vilket naturligtvis ledde till ett oerhört rabalder. Det har gjort att andra förbund, t e x FIS, det internationella skidförbundet, nu börjat med könstester. Testet är lättadministrerat eftersom det bara krävs ett enkelt salivprov. Idrotter inom FIS som berörs är bland annat längdåkning, alpint och nordisk kombination.
Det här är alltså ett område där det ännu inte finns enhetliga linjer och tillvägagångssätt bland de internationella idrottsorganen. Det ena gör si, det andra så, och några ingenting alls Men förr eller senare måste det komma ett gemensamt sätt att gå till väga, om det så är könstestning eller annat. De som driver de här frågorna gör det för att de vill behålla den kvinnliga idrottens integritet, ett argument som de flesta nog ställer upp på. Kvinnor skall tävla mot kvinnor är deras credo. Och så är det ju inte riktigt i dag. Vare sig det handlar om könsbyte, höga testosteronnivåer eller kromosomuppsättningar, så är den kvinnliga idrotten för närvarande inte rättvis. Men till dess att det finns gemena metoder för idrottsrörelsen att hantera dessa frågor, så kommer vi att få se kvinnor i vissa idrottsgrenar, och för den delen basketen, vara överlägsna sina motståndare.