Av Tapio Joulamo
Hösten är här och den enda ligan i den västra hemisfären som har säsong på sommaren, WNBA, startar på fredag sitt slutspel. WNBA har frångått systemet med utslagning i enda match i de första omgångarna och har återinfört ett rakt slutspel, där grundserieettan möter åttan, o s v. Ingen förväntar sig annat än att titeln blir en kamp mellan Las Vegas och New York. Och jag har inget att invända. Det finns inget lag bland de övriga som kan besegra de två ”superlagen” i en serie över flera matcher.
Styrkeförhållandet mellan de två favoriterna har förändrats under säsongen. I början gick LV som tåget, och allt talade för att laget skulle slå grundserierekordet i NBA/WNBA, som ligger på 90 % vunna. Men så blev det inte. Det blev en och annan förlust, bland annat mot NY, som startade säsongen trögt, har kommit i gång ordentligt och bland annat lyckades uppnå 2–2 i matcher mot Las Vegas. NY har faktiskt 3–2 om man räknar segern i Commissioners Cup, som dock inte ingår i grundserien. Las Vegas hade trots allt ett så stort försprång att man vann grundserien med 34–6 i matcher, före NY, som landade på 32–8. Och det kan ju betyda en hel del eftersom LV därmed har hemmaplansfördelen i finalen.
New York lyckades ju inför den här säsongen med konststycket att knyta till sig en topptrio av ”free agents”: Breanna Stewart, Courtney Vandersloot och Jonquel Jones. Även om de tillhör topp tio i världen så är det ju mycket som skall synkroniseras när ett nytt lag skall svetsas ihop. Det tog mycket riktigt sin tid, men nu går NY fram som en ångvält och är i mångas ögon tippad som mästare i år. Om det blir så återstår att se. Under alla omständigheter lär vi få se en extraordinär final, som högst sannolikt kommer att gå till fem matcher.
Las Vegas har visserligen hemmaplansfördelen, men att Candace Parker knappast hinner komma tillbaka och i form efter den fotoperation hon gjorde i somras, ligger dem till last. LV behöver en frisk och kry Parker i sin rotation, men inget talar för att det kommer att gå. Parker har inte spelat sedan 7 juli och en femte final spelas om en dryg månad. Las Vegas måste, i Parkers frånvaro, spela försvarsspecialisten Kiah Stokes på hennes position, vilket gör att laget tappar en hel del offensiv kraft.
Vad gäller NY är alla friska och krya, och formen är på uppåtgående, även om man föll på hemmaplan mot Washington i grundseriens sista match i söndags. Den matchen fick för övrigt ett dramatiskt slut. Vid ställningen 88 lika och en halv sekund kvar hade Washington inkast under den offensiva korgen, fick in bollen med en lobbpassning in till Brittney Sykes, som satte den avgörande poängen. En viktig faktor för New York har varit att Jonquel Jones kommit upp i nivå efter en trög start på säsongen. Så kanske en liten fördel för New York i den förväntade finalen.
På samma sätt som titelfrågan handlar om LV eller NY, går diskussionens vågor höga om vem som blir årets MVP. Det står mellan de två lagens största stjärnor, tillika planetens två bästa spelare: A´Ja Wilson i Las Vegas och Breanna Stewart i New York. Stewart, som har vunnit allt som går att vinna, på båda sidor om Atlanten, inklusive två titlar i WNBA, har spelat fantastiskt den här säsongen, precis som vanligt. Wilson, som vann med Las Vegas förra året, har varit lika dominant, och bland annat tangerat poängrekordet i WNBA, 53. Stewart och Wilson har nästan identiska siffror i statistikkolumnerna, och det är egentligen hugget som stucket vem som får utmärkelsen. Jag tror att det blir Wilson
En del röster höjs för att Alyssa Thomas, som gjort sin bästa säsong någonsin, men högst sannolikt lär Thomas få nöja sig med utmärkelsen som årets försvarare. Priset till årets rookie kommer garanterat att gå till Aliyah Boston, som snittat 14 poäng, åtta returer och har den högsta skottprocenten i ligan, 57,4. Bästa sjätte spelare bli förhoppningsvis den gamla favoriten Alysha Clark i Las Vegas.
Vår svenska representant i WNBA, Amanda Zahui, har haft en kämpig säsong. Hon har lyckats med konststycket att sätta WNBA-rekord i antal klubbyten (3) under ett spelår, och landade till slut i Indiana, som åter missade slutspelet. Zahuis åttonde säsong i ligan är därmed över och hennes statistiska siffror är de näst svagaste hon uppnått under åren i WNBA. Som väntat kunde hon inte konkurrera med Aliyah Boston och NaLyssa Smith om spelminuterna. Det blev bara drygt sju i snitt för svenskan. Det återstår att se om Zahui får kontrakt i ligan för en nionde säsong.
De nya WNBA-reglerna, där ägarna fått igenom att spelarna från och med nästa säsong blir avstängda från spel i ligan om de missar starten av träningslägren, ställer till det för spelarna och för de europeiska klubbarna. Spelarlönerna i Europa är ju mångdubbelt högre än i WNBA, men när det kommer till kritan skulle även spelarna vilja prioritera att spela på hemmaplan. Men det är ju det där med pengarna. Därför tas det nu steg för att förbättra inkomsterna under vinterhalvåret så att fler kan stanna hemma. En sådan sak är att det planeras en ”vinterliga”, på initiativ av Breanna Stewart och hennes lagkamrat från UConn, Napheesa Collier. Ligan har arbetsnamnet ”Unrivaled”.
Unrivaled är tänkt att innehålla 30 toppspelare, som skall delas in i sex lag och mötas i 3–3 och 1–1 matcher, som alla skall gå av stapeln i Miami. Enligt uppgift har flera stora sponsorer varit positiva till att finansiera den nya ligan, som planeras spelas för första gången januari-mars 2024. Om allt går enligt plan och det visar sig att de bästa spelarna kan hitta en alternativ försörjning på hemmaplan under vintern, kommer det förstås att få effekter på en europeiska klubbasketen. Och som det ser ut ljust nu kommer de bästa amerikanskor inte att korsa Atlanten den här hösten. Stewart kommer inte att göra det och vad det verkar inte heller sådana som Chelsea Gray, Kelsey Plum, Courtney Vandersloot, A´Ja Wilson, Satou Sabally, Jonquel Jones, Jewell Loyd, Britney Griner, Napheesa Collier, Arike Ogunbowale, med flera.
Allt talar för att det kommer att bli ett annorlunda år i Europa. Med den amerikanska eliten kvar på hemmaplan kommer det att öppnas möjligheter för de i nivån under toppskiktet. Och pengarna lär ju fortsatt finnas i de bästa europeiska klubbarna. Några av de bättre amerikanskorna har trots allt valt att spela i Europa, t e x Natasha Howard och Kayla McBride, som båda kommer att representera Fenerbahce. Där lär de tjäna storkovan. Och det märks att Fener, vinnaren av Euroleague 2023, har sett om sitt hus så gott de kan, nu när toppamerikanskorna, som Stewart och Vandersloot, inte är tillgängliga. Förutom Howard och McBride har Fener skrivit kontrakt med Emma Meesseman, Yvonne Anderson, Nikolina Milic, Kitija Laksa och inhemska stjärnan Tilbe Senyürek.
Fenerbahce kommer i år att coachas av den förra franska landslagscoachen, Valerie Garnier, efter att Maljkovic gav sig iväg till Kina och de stora pengarna. Och även om de starka amerikanska namnen har lämnat Fener, liksom Iagupova, så lär klubben vara den stora favoriten i Euroleague även den här säsongen. Fenerbahce har helt enkelt lyckats skrapa ihop det bästa av det som är tillgängligt på marknaden. Men lika lätt som den gångna säsongen lär det inte bli, och utmanare finns det gott om, t e x Avenida, Schio, Prag och Mersin. Läget är dock svårbedömt, inte minst därför att de amerikanska toppnamnen har lämnat fältet öppet. Därför kan det bli en oviss och hejdundrande säsong.
Ett tecken på att det är ”torka” på amerikanskor är att turkiska Galatasaray har gjort en högst överraskande värvning. Gala tar in den legendariska amerikanskan Tina Charles, som egentligen har avslutat karriären. Charles, som fyller 35 i år, gjorde sin sista säsong i WNBA förra året och är en mycket meriterad spelare, med bland annat tre OS- och tre VM-guld i bagaget.
Innan startfältet i Euroleague är fastställt skall sex lag kvala om de resterande tre platserna i turneringen, genom hemma- och bortamöten. I ett av kvalmötena ställs ungerska DVTK mot engelska London Lions. DVTK var en stor överraskning förra säsongen och bjöd på ett underhållande och lagorienterat spel. Det är lite tråkigt att antingen de eller London kommer att missa turneringen. Även om DVTK får finna sig i att vara knapp favorit, är inte storsatsande London utan chans. Klubben har värvat bra, bland annat den rutinerade Temi Fagbenle och habila WNBA- amerikanskan Megan Gustafson. I London finns också en Sverigebekanting. Före coachen i Wetterbygden, Krumesh Patel, har fått jobbet som assisterande i klubben.
Kvala i höst skall också det svenska damlandslaget och då handlar det om EM-slutspelet 2025. Det första fönstret är nu i november, med speldagar 9/11 och 12/11. Några motståndare är ännu inte klara, eftersom lottningen sker 19 september. Det vi vet är att 36 lag deltar i kvalet, med nio grupper om fyra lag. EM-slutspelet skall genomföras i Tjeckien, Tyskland, Italien och Grekland. De fyra arrangörsländerna är direktkvalificerade, men kommer som brukligt varit de senaste åren, att delta i kvalet. FIBA har dock haft godheten att placera de fyra i en egen grupp. Det är bra, eftersom alla andra länder får samma chans i sina grupper., utan inblandning av redan klara lag.
Man kan utgå ifrån att det blir de åtta gruppvinnarna, tillsammans med de fyra bästa tvåorna, som kommer att nå slutspelet tillsammans med de fyra arrangörsländerna. Seedningen för svensk del blir därmed av yttersta vikt. Om FIBA följer den officiella rankingen, där Sverige är på plats nio i Europa, torde Sverige seedas i toppgruppen, för man får anta att FIBA bortser från arrangörsländerna, där både Grekland och Italien är högre rankade än Sverige. Även om Sverige seedas bland de åtta främsta i kvalet är dock inget givet. Förutsatt att FIBA följer rankingen, så finns det svåra konkurrenter bland de lag som potentiellt hamnar i den andra seedningsgruppen. Där finns t e x länder som gjorde bra ifrån sig i senaste EM: Lettland, Storbritannien, Slovakien, Montenegro, Tjeckien, Ungern och Tyskland. Lottningen kan bli en riktig nagelbitare.
Frågan som inställer sig inför EM-kvalet är givetvis den vanliga, d v s vilka svenska spelare ställer upp? Blir det mangrant eller som vanligt, att ”Sverigesyndromet” slår till igen, d v s att de flesta av de bästa tackar nej? Jag hoppas att vi än en gång slipper se det senare hända. Det har varit alldeles för mycket av den varan de senaste åren, på både dam- och herrsidan. Jag utgår också ifrån att landslagschefen Johansson har varit förutseende och jobbat hårt med att undanröja alla tänkbara problem för att möjliggöra att Sverige kan ställa bästa tänkbara lag på benen. Det är dags för det nu.