Av Tapio Joulamo
Spelarna i NBA är de bäst betalda idrottarna i världen, med formel 1-förarna och baseballspelarna på andra respektive tredje plats. Man kan fråga sig hur basketspelarna kan vara så välbetalda, och svaret är kort och gott att det finns ekonomi för det. Systemet fungerar helt enkelt. Ligan är välmående, publiken strömmar till, ägarna är nöjda och spelarna likaså. Av motsatta skäl är spelarna i WNBA förhållandevis underbetalda. Medan förstavalet i NBA-draften får en årslön på över 10 miljoner dollar, tjänar nykomlingarna i WNBA bara dryga 70 000 första säsongen och maxlönenen i ligan ligger på runt 250 000. Mer än så går inte att betala i WNBA med rådande förutsättningar och då betalar man inte mer.
Det slutna system som råder i de amerikanska lagidrotterna är speciellt i jämförelse med övriga världen, men har visat sig långsiktigt hållbart, både sportsligt och ekonomiskt. Att lagen t e x väljer (draftar) nya spelare från college i omvänd ordning, d v s de sämsta lagen, de som inte gick till slutspel, först och övriga lag därefter, är ju tänkt att vara sportsligt utjämnande, och är det också. Med den ordningen blir det inte det köpslående efter spelarna som vi vant oss vid på t e x vår kontinent. Vårt system gör ju att de bästa och rikaste klubbarna alltid lägger beslag på de bästa spelarna. Det är därför som det ser ut som det gör i många lagidrotter i Europa, d v s att samma klubbar dominerar år ut och år in. Så går det inte att göra i USA och det är ju ganska fiffigt och intresseskapande.
En viktig faktor för att hålla kontroll på ekonomin i de amerikanska ligorna är att spelarlönerna hålls under kontroll. Det skiljer lite mellan NBA och WNBA, men t e x rookielönerna i båda ligorna är spikade. I NBA får förstavalet mest betalt och sedan sjunkande i draftordningen, medan WNBA har samma lön för alla rookies. WNBA har också maxlöner för spelarna, men inte NBA. I båda ligorna finns framför allt en så kallad ”salary cap” Den fungerar lite olika, men i princip är det den totala summa som ett lag får lägga ut på sin spelartrupp per säsong. NBA har en mjuk cap, som innebär att lagen kan spendera mer än sin ”salary cap”, men måste räkna med konsekvenser om man gör det, t e x att betala en ”skatt” som sedan fördelas mellan de övriga lagen. Ju mer man går över sin ”salary cap”, desto mer skatt måste man betala. Det kan handla om flera dollar i skatt för varje dollar som man överstiger gränsen.
” Salary capen” i WNBA är däremot hård, alltså ett absolut tak för spelarkostnaderna. Upplägget med ”salary cap” gör att klubbarnas kostnadssida hålls i herrans tukt och förmaning, men bidrar också till att utjämna kvaliteten i spelartrupperna, eftersom ursprungstanken är att lagen skall lägga i stort sett samma summa på lönerna.
Det amerikanska systemet är naturligtvis inte perfekt och det kan gå åt pipsvängen rent ekonomiskt för amerikanska ligalag, men det slutar oftast med att klubben säljs och inte sällan flyttar till en annan stad. Men sådant som man kan se på vår kontinent, att klubbarna lever rejält över sina tillgångar och rent sportsligt kan gå upp som en sol och ned som en pannkaka, förekommer knappast i USA. I Europa har vi flera gånger sett hur klubbar uppnått stora framgångar i perioder då det funnits välvilliga mecenater eller sponsorer och sedan imploderat när välgörarna dragit sig ur.
Ett aktuellt exempel är det brittiska laget London Lions, som gjorde en storsatsning på damsidan inför den gångna säsongen. Stora sponsorslantar pumpades in, kvalificerade spelare köptes och det gav resultat. London gjorde rent hus i brittiska ligan och cuperna, och lyckades dessutom vinna Eurocup, för övrigt den första brittiska vinsten någonsin i en europeisk klubblagsturnering. Nu ser det dock ut som om London kommer att falla ihop som ett korthus. Tunga sponsorer har dragit sig ur och några alternativa intäkter att falla tillbaka på finns inte. Därmed är storsatsningen över. Klubben kan inte längre betala de bärande spelarna det som de vill ha, och sådana som Karlie Samuelson, Holly Winterburn och Abby Meyers har redan gjort klart med utländska klubbar. Kanske kan London ändå skrapa ihop tillräckligt med resurser och spelare för att klara sig bra på hemmaplan, men den internationella satsningen är ett minne blott.
Vår del av världen är inte som USA, och kanske varken kan eller bör fungera på samma sätt, eftersom förutsättningarna är helt annorlunda. Men det finns lärdomar att dra av det amerikanska systemet och den främsta är att hålla klubbarna i stramare tyglar, framför allt att från centralt håll kontrollera och sätta begränsningar på klubbarnas kostnadssidor. Helt enkelt att rätta mun efter matsäcken, så att så många av klubbarna som möjligt blir ekonomiskt uthålliga och att man i möjligaste mån slipper dagsländorna, som dyker upp som en virvelvind och sedan försvinner lika fort som de kom. Begränsar man klubbarnas möjligheter att spendera över sina tillgångar på spelarlöner, så kommer det dock obevekligt att påverka de sportsliga framgångarna. Man kan kanske inte köpa in den där spelaren som gör att man vinner fler matcher än man förlorar i serien. Men det är något man får acceptera för att i gengäld uppnå långsiktig uthållighet.
Det skall sägas att det naturligtvis vidtas åtgärder på olika håll i den här riktningen. Systemet med elitlicenser är ett sådant, där man från förbundshåll kontrollerar klubbarnas ekonomi, organisation och administration innan man godkänner dem. Det systemet finns ju i de stora lagidrotterna i Sverige, inkluderat basketen. Intressantare vore dock att gå längre än så. Jag hörde t e x talas om att man i Frankrike satte en övre gräns på klubbarnas utgifter för spelarlöner, i förhållande till de förväntade intäkterna. Spelarkostnaderna fick bara vara en viss procent av klubbarnas omsättning. Det gjorde att de ”rikaste” klubbarna visserligen kunde spendera mer än de ”fattiga” i reella tal, men det var ändå ett sätt att kontrollera och begränsa klubbarnas kostnader. En europeisk variant av ”salary cap”, skulle man kunna säga. Möjligen något för Sverige att ta efter.