Av Tapio Joulamo
Säsongen I WNBA har startat och det här året är inte likt något annat, för i år har megastjärnan Caitlin Clark gjort entré. Clark har dragit in som en stormvind och fått den mediala bevakningen, tittarsiffrorna och det allmänna intresset att skjuta i höjden, precis som under collegeåren i Iowa. Hela ligan drar nytta av hypen kring Clark, inte minst ekonomiskt. Det är t e x utsålda hus var hon än drar fram. Och lottlös har hon inte heller blivit. Visserligen tjänar hon som rookie i ligan inte mer än 67 000 dollar i år, men har t e x dragit in ett sponsoravtal med Nike som garanterar henne 28 miljoner. I dollar alltså.
Det måste kännas märkligt för inte minst de största stjärnorna, som dominerat ligan och världsscenen under många år, och som länge fått kämpa med förhållandevis låga löner och usla anställningsvillkor, att se den unga tjejen från Iowa kliva in och lägga beslag på all uppmärksamhet och det mesta av pengarna. Och en del gurgel, t o m gnäll, har redan hörts, för fenomenet Clark är onekligen en udda fågel i WNBA. Rent fysiskt är hon t e x raka motsatsen till den genomsnittliga, storvuxna, ligaspelaren. Clark är en av de allra minsta spelarna i ligan, både vad gäller längd och vikt. Och som någon skrev: ” Caitlin Clark är vit, straight och från Iowa”, d v s helt enkelt en amerikansk helylletjej, som tycks gå hem i stugorna på ett annat sätt än hennes motsvarigheter i WNBA. Det kan förefalla märkligt att det kan skapas ett problem p g a frågor om ras eller sexuell läggning. Och i så fall är det knappast Clarks fel. Allt hon vill är att spela basket, så mycket och bra som möjligt, och får man anta, tjäna en hacka på det. Och när hon helt klart skapar mervärden för spelarkollektivet och ligan som helhet, så kan det knappast spela någon roll vem man är eller hur man ser ut.
Caitlin Clark draftades som etta av Indiana, som nu haft förstavalet i år och förra året, samt andravalet 2022. Men än så länge har det inte hjälpt. När det här skrivs har Indiana fått ordentligt med smörj i sina första tre matcher, förvisso mot toppmotstånd, men någon stor säsong kommer det knappast att bli för dem. Målet blir rimligen att slå förra säsongens notering på 13 vinster. Det kommer att krävas tålamod och tid om Indiana skall nå toppen i WNBA.
På det hela taget var årets rookieklass något utöver det vanliga. Vid sidan av Clark draftades i år brasilianskan Kamilla Cardoso från South Carolina (Chicago), Cameron Brink från Stanford (Los Angeles), Rickea Jackson från Tennessee (Los Angeles) och Angel Reese från LSU (Chicago) som några av de starkaste namnen. Alla har potential att göra avtryck i ligan redan under sitt första år. Det mest förvånande med draften var att Reese valdes så sent som nummer sju. Man kan säga att Chicago gjorde ett klipp.
Reese har startat säsongen riktigt bra, med poängsnittet 11,5 plus 8,5 returer. Vassast av alla rookies i inledningen är dock Caitlin Clark som har snittat 17 poäng, 5,7 assister och 4,3 returer. Mer lär förstås komma när hon gradvis vänjer sig vid nivån i WNBA. Att Clark blir årets rookie får man anta för givet och det har t o m spekulerats i om hon kan bli den andra spelaren någonsin som blir årets rookie och MVP samma år, vilket dock inte är sannolikt. Möjligt är dock att hon blir uttagen i det amerikanska OS-laget. I bruttotruppen finns hon i alla fall med
Den enda som har klarat bedriften att bli årets rookie och MVP samma år är Candace Parker, som i år meddelade att hon spelat färdigt. Den legendariska Parker hade en enastående karriär, med bland annat tre WNBA-titlar i tre olika lag. Den senaste kom i Las Vegas, som vunnit två år i rad och givetvis är den stora favoriten även i år, tillsammans med New York. Båda lagen har kvar sina stora stjärnor från förra säsongen, vilket kan vara en uppsida för. NY. I motsats till LV, som haft längre kontinuitet i truppen, byggde NY upp sitt lag förra säsongen. Även då nådde de ju finalen, men lär i år vara mer samspelta och synkroniserade och har dessutom den där så viktiga erfarenheten av finalspel.
Årets säsong har dessutom inletts med att Las Vegas redan förlorat en match, mot Phoenix. Den som sänkte mästarlaget var Kahleah Copper med sina 37 poäng. Copper är en spelare som utvecklats år för år och nu är på en nivå där hon räknas till det absoluta elitskiktet i ligan, och därmed inom världsbasketen, i nivå med sådana som A´Ja Wilson, Breanna Stewart, Chelsea Gray, Brionna Jones, Kelsey Plum och Jewell Loyd. Mycket talar för att Copper, som var med i VM, får plats i det amerikanska OS-laget, men helt säkert är det inte, för konkurrensen är ju mördande.
Ingen svensk spelare finns den här säsongen i WNBA, då Aamanda Zahui inte fått något kontrakt för första gången sedan hon draftades 2015. I brist på svenskor kan vi i stället konstatera att två före detta Luleåspelare finns i ligan. Den ena är Natisha Hiedeman, som i år spelar i Minnesora, efter fem fina år i Connecticut. Den andra är belgiskan Julie Vanloo, som plockats upp av Washington och gör sitt första år i WNBA. Den 31-åriga Vanloo är faktiskt den femte äldsta rookien genom tiderna och har fått en bra start i ligan. Hon har redan briljerat med sina fina framspelningar och fått spela dryga 20 minuter per match och snittat 6.7 poäng och 5,7 assister