Av Tapio Joulamo
Året har varit ganska knackigt för de svenska landslagen. Undantaget är herrarna som fortfarande har möjligheter att kvala in till VM som ett av 24 lag. Det vore en riktig prestation. Damlandslaget är däremot en oviss historia. Den enda spelaren på en bra europeisk nivå är Klara Holm. Hon har dessutom valt att ta steget ned till den spanska andradivisionen, vilket förbryllar. Av allt att döma kommer veteranerna Frida Eldebrink, Louice Halvarsson, Ellen Nyström och möjligen Elin Eldebrink att satsa över EM nästa år, men de kan knappast bära laget i kamp med de bästa länderna, inte nu längre. Det pågår ett rejält generationsskifte i landslaget, där de unga spelarna har en bra bit kvar. Några större förhoppningar på EM skall vi nog inte ha.
Vad gäller ungdomslandslagen skall man inte dra för höga växlar på resultaten, men alla är nog överens om att det bästa är att lagen spelar i A-divisionen för att hela tiden matcha mot de bästa. Men så är sannerligen inte situationen. Nästa år kommer alla att spela i B om jag inte är felunderrättad. Säga vad man vill, men det är ett mörker.
Sverige är en liten basketnation med ett antal spelare som inte är i närheten av de stora. Urvalet när eliten skall selekteras blir väldigt begränsat. Ända lyckas vi då och då visa framfötterna, vilket faktiskt är imponerande. Herrarna har t e x spelat ett OS och har nu chansen på en VM-plats, damerna var en period i den europeiska toppen och flera av ungdomslandslaget har tagit medaljer i EM och VM. Sammantaget är dock känslan att vi sakta men säkert håller på att bli kanonmat i internationella sammanhang.
Att få fram stora massor av spelare i landet är ingen enkel historia. Skulle det gå så tar det en väldigt lång tid. Men fram till dess, vad skall vi göra för att inte halka efter alltmer? De stora hjärnorna får klura på den saken, men såvitt jag förstår finns det bara en sak man kan göra: att organisera sig för att spelarna skall kunna träna mer och hårdare.
Genom åren har jag flera gånger skrivit om basketens, och för den delen all svensk idrotts, linje att man inte skall tävla och träna specialiserat i unga år. Själv tycker jag tvärtom, i alla fall om vi senare skall kunna hävda oss i internationell konkurrens. Åldersspannet 8–12 är särskilt viktigt eftersom man då kan tillgodogöra sig de motoriska färdigheter som är nödvändiga för att bli framgångsrik inom sin idrott.
Ofta får man höra att träningen i unga år skall vara mångsidig och att tidig satsning inom en speciell idrott är av ondo, men här finns ingen motsägelse. Att träna ordentligt i unga år kan utan vidare kombineras med en allsidig träning och barnen kan mycket väl testa även andra idrotter samtidigt som de får en gedigen basketutbildning. Allt det här skall förstås ske frivilligt och utan tvång. Glädjen kommer av kamratskapet och att man lyckas och klara av mer och mer.
Det finns inga ursäkter för att de unga inte skall träna så ambitiöst som möjligt, såväl teknik som styrka och kondition. Tränarna får helt enkelt sätta sprutt på verksamheten i stället för att bara leka och ha saftkalas. Och att barnen inte skall få tävla i unga år är enligt min mening bara floskler. Prestation och utveckling är viktigast, men även unga idrottare skall kunna se resultaten av sin träning. Vissa idrottare är bäst i unga år och andra senare livet, men varför skall man inte kunna få veta att man är bäst när man tio år, när 15 åringar får det? Jag tycker det är självklart.
Häromdagen läste jag om en spanjor vid namn Javier Gomez, som bott i Sverige i tio år och jobbar med ungdomsfotboll i Skåne. Gomez grundade Spanska Akademin Fotbollsförening, har tidigare varit tränare i Barcelonas ungdomsverksamhet och har dessutom en examen i idrottspsykologi. Han säger att han blev närmast chockad när han kom till Sverige och fick uppleva den svenska modellen för ungdomsidrott, där alla skall vara med och behandlas lika, där lagen ofta tränas av föräldrar till barnen och resultat inte räknas förrän i 12–13 årsåldern.
Gomez skrädde inte orden när han uttryckte sina åsikter, som är minst sagt kontroversiella i Sverige: ”Jag tycker att det är hemskt, katastrof. Varför skall man spela utan resultat? Hur skall man kunna pusha dem att bli bättre fotbollsspelare?” Och han fortsatte: ”Det är ganska sent att man satsar när ungdomarna är 17. Man måste satsa på dem som är 6–7 år tycker jag”.
Det var ord och inga visor från en person som är van vid spansk ungdomsidrott och dessutom är idrottspsykolog. Det må vara att Gomez kommer från en annan värld, där både mängden utövare och resurserna är avsevärt större än i Sverige, men det han uttrycker illustrera skillnaderna mellan våra länder. Döm själva, är det han säger rätt eller fel? Eller finns en gyllene medelväg? Oavsett vilket, så blir det ganska tydligt vad vi har att kämpa mot. Och i den matchen är vi förlorare.
I den andra ändan spektrumet, d v s bland vuxna, är det intressant vad vissa elitidrottare gör för att nå toppen och stanna där, ja t o m att bli den bäste. Det finns många som har en fallenhet för den idrott de håller på med. Ibland ser man den talangen tidigt, ibland inte. Att däremot tro att de kan nå den absolute toppen på bara talang är en villfarelse. Att ta sig till nästa nivå kräver oerhört mycket arbete. Medan de flesta nöjer sig med att bli bra, finns vinnarskallarna som vill bli bäst. Det som skiljer dessa åt är att de senare är beredda att göra de uppoffringar som krävs för att göra skillnad.
Det finns många exempel på dem. Ett är fotbollsspelaren Christiano Ronaldo. Hans vardag, när han inte har match består av olika träningspass, från morgon till kväll. Inget, inte ens familjen, får störa honom. Under dagens lopp tränar han kondition och styrka, har bollträning, rörlighet och isbadsbad med mera. Det varvar han med flera måltider under dagen och med ett par power naps. Dag efter dag.
En annan i den här klassen var Kobe Bryant. Det finns en historia om Bryant när han var på träningsläger med landslaget inför ett OS. En kväll fick spelarna ledigt och alla gick ut för att festa. När de hade levt rövare hela natten och kom tillbaka till hotellet vid femtiden på morgonen, mötte de Kobe Bryant. Han var klädd i träningskläder, på väg till gymmet. De partajande spelarna höll på att tappa hakan och en av dem berättade att i samma stund vare det slut med festandet. Alla i truppen körde därefter extrapass.
Bryant tränade kopiöst och som han sa gav det honom ett rejält försprång gentemot lagkamrater och motspelare, och han verkade må bra av att det förhöll sig så. Medan de flesta i laget bara gjorde en lagträning per dag, utnyttjade Bryant dygnet maximalt. Han gick upp vid fyra och efter att par timmars träning åt han frukost, följt av ytterligare ett pass före lunchen. Sedan blev det ett par timmars träning på eftermiddagen, och ett till efter middagen.
Sådana som Ronaldo och Bryant är förstås extrema, men det finns mycket att vinna utan att lägga ned samma tid som de, för varje timmes extra träning ger en fördel mot de andra. Finns det månne några svenska basketspelare som har ambitioner och kör hårt vid sidan om? Jag vet inte, men Pelle Larsson verkar i alla fall vara ett föredöme i det avseendet. Enbart talang hade aldrig tagit honom till NBA, inte på långa vägar. Stenhårt arbete är ju hans signum. Det verkar helt klart att han är beredd att göra allt som krävs för att nå den absoluta toppen. Men det krävs fler som är beredda att lägga ned det nödvändiga jobbet.
.
