Av Tapio Joulamo
En bekant, som inte ens är särskilt förtjust i dambasket, tyckte det var konstigt att VM i Tyskland inte fick det minsta uppmärksamhet i Sverige. Och det har han alldeles rätt i. Bara en notis här och där. Det är bara att konstatera att vi inte har kommit särskilt långt, varken medialt eller publikt. Intresset för dambasketen är helt enkelt lågt och i motsats till herrarna finns det heller ingen megastjärna på damsidan, av typen Pelle Larsson. Det närmaste är Klara Holm, men nu när hon skall spela i spanska ligans nykomling, Mallorca, så kommer Sverige att inte ha någon spelare i ett bra europeiskt lag. Ingen svenska finns heller i WNBA eller i något topplag på college. Dessutom är SBL Dam lika blek som en disig höstmorgon. Det är ingen höjdare med alla dessa amerikanskor som man har hittat på den sjunde collegehyllan. I jämförelse med dem framstår Södertäljes veterantrio som en frisk fläkt.
Annat är det i USA. Jämförelsen med Sverige haltar förstås eftersom skillnaderna i kvantitet är enorma, liksom intresset, men från den amerikanska nivån har man de senast åren upplevt ett jättelyft för den kvinnliga basketen. Det började för några år sedan på collegenivån och för två år sedan i WNBA. Helt plötsligt fylldes arenorna och tittarsiffrorna steg som raketer. När det kom siffror från årets VM, så visade det sig att 1,5 miljoner amerikaner hade sett finalen, att jämföra med de 450 000 som tittade på förra VM, 2022. Och då skall man komma ihåg A´Ja Wilson, ansedd som världens bästa spelare, inte var med i årets VM.
Det enskilt största skälet till uppsvinget råder en närmast total enighet om. Den högt respekterade journalisten Christine Brennan har t o m skrivit en bok om saken. Det handlar helt enkelt om ”Caitlin Clark effekten”. Är det möjligt att en enda spelare kan åstadkomma något sådant? Det hävdar Brennan och många andra, och det finns paralleller att dra till andra idrotter. I stort sett samma sak hände inom golfen, då Tiger Woods kom fram. Intresset, både för golfen och PGA touren exploderade, sponsorer anslöt i stora skaror, och prispengarna ökade.
”Follow the money” är ett begrepp som myntades på 70-talet, som enkelt uttryckt handlar om att följa penningflödena för att upptäcka eller avslöja saker och händelser. I det som den här texten handlar om kan man säga ”follow Caitlin Clark”. Det är ingen tillfällighet att haussen inom dambasketen började när Clark gick på college och spelade för Indiana. Sedan fortsatte den så snart hon satte sin fot i WNBA. Hon tycks ha en dragningskraft som ingen annan före henne, till den milda grad att många amerikaner säger att de intresserar sig för dambasket enbart tack var Clark.
Vad är det då som skapar den här hysterin? En sak är förstås att Clark är en gudabenådad spelare. Hon behärskar hela paletten. Publiken älskar att se henne skjuta långa treor och för hennes förmåga att hitta sina lagkamrater med öppnande passningar. Hon har slagit rekord på löpande band, både på college och i WNBA, och gör” triple doubles” i stora mängder. Men många menar att det inte räcker som förklaring, utan hävdar att hon som person är annorlunda och faller utanför den gängse ramen, som den heterosexuella, vita kvinna hon är.
Onekligen ligger det något i det senare. Det kan förklara varför så många spelare i WNBA inte uppskattar henne, vissa säger t o m hatar henne, och varför hon blir så illa behandlad rent fysiskt på basketplanen. Ett exempel är då spelarna i ligan rankade de bästa på olika positioner. Clark kom då på elfte plats i guardkategorin. Det är som om de spelare som faller inom den gängse ramen är grovt avundsjuka på Clark, som genom sin uppenbarelse får saker att hända, medan de själva under många år kämpat och tragglat i ligan utan att nämnvärt kunnat skapa ett större intresse. Det hela är lite märkligt och vad gäller vita kvinnor så har det ju genom åren funnits flera som dominerat i WNBA, t ex Sue Bird, Diana Taurasi, Elena Delle Donne och Lauren Jackson. Och då fanns inget hat, men straighta var de förstås inte, i alla fall inte de tre första.
Men det hjälper inte vad de säger om Caitlin Clark eller vad de gör. Det bästa är att tacka och ta emot, precis som det var med Tiger Woods. De andra golfspelarna var i början avogt inställda till Woods och all uppmärksamhet han fick, men insåg snart att det förmodligen var det bästa som kunde hända inom golfen och att de alla i långa loppet profiterade stort på det hela. WNBA spelarna måste inse att de alla gynnas av Caitlin Clarks uppdykande, vilket de för övrigt redan gjort. Det senaste kollektivavtalet hade säkerligen inte gett det lönelyft som det faktiskt gav om inte Clark hade funnits. Samma sak är det med WNBA:s långvariga policy att alla lag skall resa med reguljärt flyg. Det ändrades snabbt när ligaledningen insåg vilka problem det skulle bli, t e x säkerhetsmässigt, när det blev uppståndelse på flygplatserna vid lagens resor, i synnerhet Clarks lag. Numera reser alla lag med chartrade flyg.
Hela den här affären har haft efterverkningar ända upp på ledningsnivå i WNBA. Den högsta chefen, Cathy Engelbert, har fått mycket kritik för sitt svaga ledarskap, för att varken ha ”skyddat” eller försökt ta tillvara på sin ”guldkalv”, d v s Caitlin Clark, och mer ha tagit parti för ”alla de andra”. WNBA hamnade i rejält trångmål och det hela blev till slut för mycket för Engelbert, som nyligen sa upp sig, och WNBA måste nu söka en ny ”commissioner” som skall tillträda i årsskiftet.
Christine Brennan sa i en intervju att Engelbert och den övriga ledningen i WNBA kapitalt misslyckats, inte minst för att de inte insåg vad som skulle komma och därmed inte förberett ligan på det. Alla såg vad Clark effekten innebar för collegebasketen och alla normalt funtade borde ha fattat att samma sak skulle inträffa i WNBA. Ledningen skulle ha förberett sig på att det skulle bli en ny tid, med nya tittar- och publikskaror som inte tidigare intresserat sig för WNBA. Men ledningen stod handfallen och kunde inte dra nytta av sin välgörare på rätt sätt.
En god jämförelse är den med NFL, den amerikanska fotbollens liga. Flera i ledningen höll på att smälla av när det kom på tal att Taylor Swift skulle uppträda i halvtidspausen på Super Bowl, men så blev det, och det kom att medföra ett stort steg för NFL. Nya skaror av åskådare/tittare hittade till NFL, inte minst alla ”swifties”. Och så fungerar ju fans i allmänhet, Taylor Swift gillar NFL och då gör fansen det också. Det var mumma för NFL, som vågade ta till sig något nytt.
På samma sätt borde förstås WNBA ha agerat och omfamnat det nya, men icke. Engelbert och kompani verkade fastlåsta i ”det gamla” och nu står de där med hundhuvudet, eller skulle man kunna säga, dumstruten.
I USA fortsätter hysterin kring Caitlin Clark och för svenskt vidkommande kan man knappast se att något liknande skulle kunna hända. Men man skall inte säga aldrig. En superstjärna skulle kunna uppstå en dag. Pelle Larsson har i alla fall visat att det går att ta sig till den absoluta toppen och skapat ett sällan skådat intresse runt sig själv och den svenska basketen. Tills något motsvarande händer på damsidan får man bara hoppas att Caitlin Clark effekten på något sätt spiller över till oss.