Av Tapio Joulamo
Snart börjar slutspelet i WNBA, även om någon enstaka match i grundserien återstår. Det har dock varit klart en tid vilka åtta som tar plats i playoff och för vilka sju säsongen är slut för. I år har skillnaden mellan den övre och nedre halvan varit ovanligt stor. Med en match kvar av grundserien har Dallas, som ligger åtta, vunnit 23 matcher mot 16 för Portland på nionde plats.
Alla mästarkandidater finns med i slutspelet medan det mest oväntade har varit att Golden State kom på andra plats i grundserien. Efter förra årets framgång, då GS som nykomlingar överraskade med att gå till slutspel, hade expertisen tippat ett bakslag för dem i år. Men så blev det alltså inte.
Det går inte att dra någon annan slutsats än att coach Natalie Nakese och hennes stab har gjort ett strålande jobb, för några superstjärnor finna inte i laget. Spelare som Gaby Williams, Kaila Charles, Cecilia Zandalasini, Kiah Sokes, Veronica Burton och fransyskan Jenelle Salaun är skickliga spelare men definitivt inte all stars. Men Nakases framgångsformel är att få alla delaktiga, vilket visar sig i antalet poäng som laget får från bänken. Golden State snittar 36 per match, mest av alla lag. Toppen kom i en match då avbytarna levererade hela 54 poäng. En och annan borde dra lärdom av det.
Allt för lite i diskussionen om WNBA har dock handlat om spelet och lagen det här året. I stället har det stundtals brutala spelet och inte minst frågan om transpersoners deltagande i ligan fått den mesta uppmärksamheten. Debatten om det senare har varit hätsk och splittrat ligan.
En transperson är en vars könsidentitet inte stämmer överens med det kön som tilldelades vid födseln. Det kan vara att de har känslan av att tillhöra det andra könet eller något annat. För vissa stannar det där. De känner sig- eller identifierar sig som det andra könet. Andra ändrar sitt kön rent juridiskt, vilket är tillåtet, även om något annat står i t e x passet, och så finns det de som väljer att ändra kön rent kroppsligt genom behandlingar.
Vad som hände i WNBA, var att två manliga spelare, Enes Kanter och Royce White, båda med erfarenhet från NBA, meddelade att de tänkte ställa upp i draften och sedan spela i WNBA. Kanter sa: “om det räcker med att identifiera sig som kvinna så möter jag alla krav för att få spela i WNBA”. För måna av oss är det skrattretande att två manliga, skäggbevuxna och stora män skulle få spela i en damliga. Men ledningen I WNBA hamnade i bryderi.
Kollektivavtalet I WNBA (CBA), specificerar att ”bara spelare som är kvinnor tillåts spela i ligan”, utan att närmare definiera vad en kvinna är. Och har man inte gjort det, så är det förstås svårt att säga nej till transpersoner, d v s män som identifierar sig som kvinnor, som har ändrat sitt kön rent juridiskt eller genom könsbytande behandling. Saken späddes på av att storbossen i WNBA, Cathy Engelbert, som på en direkt fråga från en journalist gjorde ett häpnadsväckande uttalande och sa att ”vem kan säga vad en kvinna är, jag kan det i alla fall inte, kan du?”.
Man hade väntat sig att Engelbert skulle skydda sina kvinnliga spelare och deras integritet, och säga t e x något i stil med att det är löjeväckande att två män på fullt allvar vill spela i WNBA, att ligan är enbart för kvinnor och att en kvinna är en person som fötts som kvinna. Men det gjorde hon inte och sedan des har diskussionens vågor gått höga. Flera WNBA-spelare har gått ut och sagt att transpersoner självklart skall få spela i ligan. Andra har motsatt sig det och tydligt deklarerat att transpersoner inte skall tillåtas. En som gjort det är Indianaspelaren Sophie Cunningham. Och då tog det hus i helsike. Mobben kastade sig över Cunningham, men hon har också försvarats och hejats på, t o m från Vita Huset.
Många ser den här striden som en kamp å ena sidan av ligans svarta, woke samt homo- och bisexuella kontingent, och å andra sidan av de vita, kristna, straighta grupp. Det ligger förstås en del i det, men så enkelt är det inte.
Ett problem för WNBA och dess spelarorganisation, WNPA, är att de profilerat ligan i ett antal samhällsfrågor, som icke-våld, motstånd mot skjutvapen, rasism, men även HBTQI-frågor. Och då blir det ju svårt att utesluta personer som hör till någon av kategorierna. Majoriteten av spelarna i ligan bekänner sig till den gruppen, men det är ju en sak att öppet vara homosexuell eller bisexuell, en helt annan att som född man skall kunna byta kön och tävla mot kvinnor. Men sådant har ju hänt inom idrottsvärlden, t o m i olympiska spel. Men nu är det slut med det. Från OS i Los Angeles kommer inga transpersoner tillåtas i spelen.
Ingen person som bytt kön från man till kvinna har ännu spelat i WNBA men det finns andra transpersoner i ligan. Den första, och mest kända, är Lyshia Clarendon som förklarat sig som icke-binär, d v s en vars könsidentitet varken är man eller kvinna, utan något däremellan.
WNBA trängs alltså mellan sköldarna och har ännu inte gjort något ställningstagande i transfrågan. Hela ligan riskerar att göra sig till åtlöje om transpersoner (män som byter kön till kvinna) tillåts spela i ligan, som i så fall skulle förändras totalt, från en kvinnlig liga till en ren HBTQI-liga. Det är obegripligt att WNBA inte gör som IOC eller olika idrotter har gjort, d v s förbjudit transpersoner inom sin idrott. I USA är det till exempel flera som gjort det: golf, tennis och fotboll, i Storbritannien idrotter som fotboll, tennis och triathlon samt den internationella friidrotten.