Av Tapio Joulamo
Det som väckte mest uppseende i VM:s kvartsfinaler var förstås hemmanationen Tysklands seger över Belgien. Jag hade förväntat mig en oviss föreställning, men tji fick man. Tyskland var det bättre laget matchen igenom och vann med överraskande stora siffror, 93 – 74. Segern var en taktisk triumf för coach Olaf Lange och det tyska laget.
Allt grundlades i defensiven, där tyskorna gjorde ett strålande jobb. Mot Belgien måste man hitta sätt att minimera skadorna från lagets stjärna, Emma Meesseman och i andra hand playmakern Julie Allemand, och där blev det till punkt och pricka som Lange hade planerat. Tyskorna satte så mycket press som möjligt på Allemand (och lagets övriga guards), och ville hålla bollen borta från dem så mycket det gick, medan man accepterade att Meesseman skulle göra mycket poäng. Tvärt emot andra lag dubblade man inte på Meesseman utan lät henna ta sina avslut 1 mot 1. Poängen med det är att Meesseman, förutom en hög poängproduktion, är så skicklig att hitta en öppen medspelare när hon blir dubblad. Nu fick hon inte det. Belgien fick helt enkelt inte spela sitt vanliga spel.
Olaf Lange är kanske en okänd figur för många, men han är en av de största europeiska coacherna. Han var flera år head coach för det legendariska ryska laget UMMC Ekaterinburg, där han vann fem ryska mästerskap och Euroleague två gånger. Lange har också vunnit Supercupen med Ros Cacares, och den tyska ligan fem gånger.
Sedan inleddes en radda av uppdrag som assisterande coach i WNBA. Första svängen var 2007 – 2010 och sedan återkom han 2019 och är fortfarande där. Den senare svängen har han varit assisterande till sin fru, Sonny Brondello. Lange har varit med och bärgat två WNBA-titlar, 2017 med Chicago och 2022 med New York. Nu huserar paret Lange/Brondello i nya WNBA-laget Toronto. Under VM kunde paret ha stött på varandra eftersom Brondello är coach för Australien. Nu blev det inte så, men det har nog aldrig hänt att ett gift par coachat var sitt landslag i ett VM.
För att återgå till Tyskland så var det första gången landet nådde en VM-semi, och det trots att man saknade sin största stjärna vid sidan av Fiebich, Satou Sabally. Och tro det eller ej, men även Frankrike nådde sin första semifinal någonsin. Mot Frankrike tog det stopp för tyskorna, som inte hade en chans mot Frankrike, som nästan lekte sig genom semifinalen. Det franska laget är så djupt att inte ens Lange kunde hitta någon lösning. Försöker du ta bort det ena, så dyker det andra upp.
Precis som Italien i gruppspelet var Spanien nära att rå på USA i den andra semifinalen. Maria Conde och Iyana Martin spelade strålande för Spanien, vilket de övrigt gjort genom hela turneringen. Den nu 37-åriga ikonen Alba Torrens fick bara fyra minuter, men tänk om hon hade fått avsluta sin långa landslagskarriär med en seger över USA och gått till VM-final. Det hade man unnat henne.
Flera amerikanska basketbedömare var självkritiska och hade åsikten att många viktiga domslut gick emot spanjorskorna. Det må vara så, men när domarna tillåter så fysiskt spel som de gör i slutet av turneringen är det svårt att bedöma den saken. Det blev också mycket ifrågasättande av den amerikanska coachens matchning av laget. Spelare som Kahlea Copper, Jackie Young, Napheesa Collier, Chelsea Gray och i synnerhet Breanna Stewart är med sin rutin, skicklighet och vinnarinstinkt oerhört viktiga för laget, men kritiken handlar om att det yngre amerikanska gardet hålls tillbaka, trots att det visat sig att de har producerat bättre än veteranerna sett till speltiden och legat högt upp i de interna statistikkategorierna.
Men man skall inte överdriva, för USA har det ändå hur gott ställt som helst. Skulle andra lag ha samma kvaliteter som USA så skulle de tycka att problemen är angenäma. USA behöver sina veteraner. Utan dem hade USA inte vunnit detta VM, för till slut gick det ändå som det alltid går. Det tappra franska laget hängde med i en halvlek i finalen. Sedan trampade USA på gasen med Breanna Stewart i spetsen och gjorde 30 – 12 i den tredje kvarten. Och därmed var det hela över. Slutperioden blev nästan en gäspning, även om vi till slut fick se lite Caitlin Clark-briljans, men till turneringens MVP valdes Breanna Stewart. Och det var inte mer än rätt.