Av Tapio Joulamo
I del 2 av den här krönikan gick vi igenom de styrkor och svagheter som CIF, Centrum för idrottsforskning. ser i det svenska elitidrottssystemet och vad som måste till för att drömmarna om internationella framgångar för våra elitidrottare i framtiden skall leva vidare. I den rapport som CIF sammanställt, på uppdrag av regeringen, föreslås ett antal åtgärder för att svensk elitidrott skall kunna bedriva en konkurrenskraftig och hållbar verksamhet på internationell nivå.
CIP föreslår en ökad finansiering av den svenska elitidrotten, att det satsas på elittränarutbildning och idrottsforskning, på ökat stöd till idrottarna och tränarna, och att ett elitidrottscentrum skapas. Dessutom föreslår CIF att de olympiska idrotterna prioriteras. Det förslag som sticker ut är förslaget att det svenska elitidrottssystemet centraliseras genom skapandet av en ny, fristående organisation, som skall ha ”…ett tydligt mandat att både utveckla och implementera kriterier för det svenska elitidrottsstödet”.
Så vad händer nu? Det är naturligtvis svårt att spekulera i. Klart är att den föreslagna elitidrottsorganisationen helt skulle förändra den svenska idrottens struktur. Det är inte helt lätt att föreställa sig den situation som skulle uppstå om den nya elitidrottsorganisationen blir verklighet och hur det skulle påverka och förändra rollerna för de tre centrala organen RF, SOK och Parasport Sverige.
Dessutom finns naturligtvis ett antal andra frågetecken, bland dem vilka samhällseffekter det skulle få om man storsatsar på elitidrotten. I klartext: är det samhällsekonomiskt försvarbart att investera stora belopp av skattemedel i jakten på idrottsliga medaljer och resultat? Många länder svarar uppenbarligen ja på den frågan, för globalt pågår det en kapprustning inom elitidrotten. Vad det svenska svaret blir återstår att se.
Den rapport som CIF kom med var ingen överraskning för den svenska idrotten och de tre centrala elitidrottsorganen. Frågan om- och oron över elitidrottens existensvillkor och framtidsutsikter har varit på tapeten under många år, för inom svensk idrott har man naturligtvis sett att vår elitidrott har allt svårare att konkurrera i en alltmer professionaliserad och kommersialiserad idrottsvärld, och att systemet är i behov av renovering och rejäla resursförstärkningar. Av den anledningen skapades för sju år sedan en arbetsgrupp med representanter för RF; SOK och Parasport Sverige, med uppgiften att ”…ta fram principer, grundläggande värderingar och planer för hur stödet från de tre organisationerna skulle kunna samordnas framöver”. Av självklara skäl anser de tre organen att det är deras uppgift, genom ett fördjupat samarbete, att försöka få in den svenska elitidrotten på ett nytt spår. Konstigt vore annars.
Projektet kom att kallas#elitidrott2030och flera av de förslag som presenteras i CIF-rapporten återfinns i de åtta steg som #elitidrott20230 listar för att nå sina mål: nya resurser till SF och landslag, stärkt långsiktig och strategisk ledningsfunktion i SF, förbättrad social situation för internationella elitidrottare, starkare koppling till idrottsforskning, förstärkt och utvecklat tränar- och ledarutvecklingsprogram, adekvata och förstärkta utvecklingsmiljöer för aktiva, kompetenta och närvarande tränare för unga, samt centralt stödsystem för utveckling av individer och lag.
En tydlig skillnad mellan #elitidrott2030 och rapporten från CIF är alltså att de förra vill att ”renoveringen och resursförstärkningen” skall ske inom den befintliga strukturen, och tycks vilja se ett fortsatt decentraliserat elitidrottssverige. CIF föreslår en ny, fristående central organisation som ensamt ansvarar för elitidrottsstödet.
I CIF-rapporten sägs att idrottsrörelsen genom #elitidrott2030 visat en vilja att utveckla förutsättningarna för svensk elitidrott och kallar den ett brett upplagt reformprogram, där svensk elitidrott ska stärkas på ett antal områden och att det är rimligt att betrakta #elitidrott2030 som ett första svenskt närmande till den globala elitidrottsliga kapprustningen. Men samtidigt konstaterar man: ”… trots att idrottsrörelsens samtliga tre stödorganisationer slutit upp bakom strategiprogrammet är det i dagsläget oklart om, och i vilken utsträckning, #elitidrott2030 i praktiken kommer att föra in svensk elitidrott på en ny väg.”
Och såvitt vi vet är det där man står idag. Alla är överens om att det måste till stora förändringar i svenska elitidrottssystemet om Sverige skall kunna ta upp kampen om medaljerna på internationella mästerskap i framtiden. De svenska idrottsorganen har sina idéer om hur man skall gå till väga och CIF sina förslag. Det här är förstås stora och svåra frågor som inte kommer att få snabba svar och lösningar. Men tiden går och för varje dag riskerar gapet i förhållande till de storsatsande konkurrentländerna att öka. Vi står som sagt i ett vägskäl. Frågan är om vi vill täppa till gapet eller inte.
Samtidigt väntar den svenska idrotten och elitidrottarna, bland dem basketen och de svenska elitspelarna. Jag har ingen aning om vilken vägen framåt blir, men för att återknyta till det som vi inledde den här krönikan med, är en sak säker: om svensk seniorbasket någon gång skall kunna konkurrera på den internationella nivån, behöver hjälp och stöd. Det är svårt att se att förbundet, distrikten och klubbarna ensamma skall kunna lyfta upp sporten till nästa nivå. Den hjälp som behövs är just det som den här tredelade krönikan har handlat om, d v s att det svenska elitidrottssystemet görs om så att man skapar bättre förutsättningar för eliten att hävda sig internationellt. Vi vet inte om det går den dagen heller, men det är en annan femma.