Av Tapio Joulamo
Den här säsongen har jag tittat avsevärt mer på SBL Herr än Dam. Jag såg en del dammatcher i början av säsongen, men sedan inget förrän semifinalerna, för det stod tidigt klart att nivån i år var ovanligt klen. Ett högst bidragande skäl är att importerna har varit synnerligen svaga. Hur man än ser sig omkring, så ser man ingen import som skulle kunna kliva in i ett bättre lag i en bättre liga i Europa. Det har i år inte funnits någon McCarthy-Williams, ingen Goss eller för den delen Vanloo eller Jovanovic. Ingen av årets importer har varit i närheten av att överglänsa Klara Lundquist, som naturligtvis utsågs till MVP.
Att så många amerikanskor valt att inte spela i Europa har bidragit till den saken. När de bästa uteblir så får ju de rikaste europeiska klubbarna ta de näst bästa amerikanskorna, vilket gör att problemet fortplantas och kvaliteten naturligtvis också sjunker i de svagare ligorna.
Ett bra exempel är Luleå, som vanligtvis har riktigt starka importer. Säsongen som gick misslyckades de kapitalt i den delen. Ändå fick Luleå till tre jämna finaler mot Södertälje, vilket faktiskt var imponerande. Södertälje kom undan med hjärtat i halsgropen och äntligen fick Frida Eldebrink, Louice Halvarsson och även Klara Lundquist vinna ett SM-guld. När jag träffade Halvarsson för ett par år sedan, så sa hon skulle förenas med Eldebrinkarna enbart av det skälet, d v s att ta ett guld. Nu när målet nåddes kan det kanske bli så att hon och tvillingarna nöjer sig med det och lägger ned verksamheten.
Skall man hitta något positivt med säsongen är det att minuterna har ökat för de svenska spelarna, även om det naturligtvis dragit ned spelstandarden. Men om man någon gång skall göra en förändring, där antalet importer blir färre, så måste man ju räkna med en övergångsperiod, då man får ett kvalitetstapp. Början på något nytt och förhoppningsvis bättre för svensk basket, skulle man kunna säga.
Till hösten kliver Kalmar, fyra i södra damettan, lite överraskande upp i SBL Dam, när stalltipset var att seriesegraren, Malbas, skulle göra det. Förmodligen behöver skåningarna ett år till innan de tar steget. Samtidigt försvinner Mark som eget damligalag. Det blir i stället ett samarbete med Sjuhärad. Fredrik Almqvist i Mark, som inte kommer att vara involverad i det ”nya” laget, berättade att det ser ut som om laget spelas under Sjuhärads organisationsnummer, men kommer att byta namn till Marbo Sjuhärad eller Mark Sjuhärad, beroende på om Marks kommun ger sig in i satsningen eller inte. Tanken är att hälften av hemmamatcherna skall spelas i Borås och hälften i Mark.
Nykomling och tionde lag in i SBL Herr blir som bekant Högsbo, ett besked som överlag har mottagits positivt. Högsbo har ju spelat i SBL Dam några år nu, har en stark organisation och en bra intäktsbas. De vet ju hur slipstenen skall dras. Allt tyder på att klubbens satsning är långsiktig.
Mycket SBL Herr har det som sagt blivit för mig den här vintern och våren, och än är det ju inte över. Även om Norrköping och Borås till slut hamnade i finalen, så har det funnits även andra lag som varit sevärda. Jag har t e x gillat att titta på Luleå, som under Håkan Larssons första år som head coach spelat en frejdig anfallsbasket och varit det enda lag, tillsammans med Norrköping som snittat över 90 poäng. Försvarsmässigt var Luleå inte i samma klass, även om defensiven inte var någon katastrof. Luleå hade ”oflytet” att få Norrköping i semi och hade där ingen chans mot det regerande mästarlaget. Jag skulle tro att Luleå kommer att vässa klorna till nästa säsong. Orosmolnet är väl att Luleå överraskande hamnade på elitlicensnämnden bevakningslista, vilket lär betyda att något är svajigt i organisation eller ekonomi, och sådant kan ju påverka laget och dess prestationer.
Säsongens besvikelser var onekligen Södertälje och Jämtland. Södertälje, med många intressanta spelartyper i laget hade man väntat sig mer av, men alla skador satte stopp. Det blev ingen kontinuitet, och varken hackat eller malet. Sjätteplatsen i grundserien var nog en rejäl besvikelse i SBBK. Storsatsande Jämtland motsvarade inte alls förväntningarna. Trots en massa kvalitet fick man inte ihop själva lagbygget och då spelar det ju ingen roll hur många stjärnor man har. Och sedan när Chuck meddelade att han lämnar var det som om luften helt gick ur.
När det här skrivs är det ett par dagar kvar tills finalserien mellan Norrköping och Borås startar. Jag tror att många unnar Borås ett första ”riktigt” SM-guld, men den stora favoriten är förstås Dolphins. Jobbet som gjorts genom åren i Borås imponerar dock, i allt från uppbyggnaden av klubben, arrangemangen och kontinuiteten i coachingen och laget, och den basketkultur som skapats. Borås andra halva av säsongen har varit riktigt vass. Bli inte överraskad om Borås skulle göra livet surt för Norrköping i finalen.
Jag minns en gång när jag pratade med Gehrke under hans tid i Södertälje. Det var innan säsongen skulle starta och vi diskuterade favoriterna till guldet. Jag sa något om att Sundsvall inte kan vinna, vilket Gehrke bestämt viftade bort. Han sa något i stil med att ”i våras var Sundsvall i finalen, de lyckades inte vinna, men nu har de gjort erfarenheten och vet vad som krävs nästa gång”. Och han fick rätt. Sundsvall vann, och i samma sits som Sundsvall var den gången, är Borås i år.
Alla talar sig varma om den bredd som Norrköping har och det är svårt att inte hålla med. Flera gånger den här säsongen har motståndarna spelat jämnt med Dolphins i början av matcherna, men när Riipinen skickat in sin bänk har Norrköping dragit ifrån, därför att motståndarna inte orkar hålla uppe nivån när startspelarna byts ut. Och siffrorna talar sitt tydliga språk. Dolphins får i snitt 37 poäng per match från bänken, att jämföra med t e x Jämtland, som bara får 17. Tvåa i den här statistikkategorin är för övrigt Borås med 31 poäng. Övriga lag får bara ut 23 eller mindre.
Som sig bör dominerar Norrköping i så gott som varenda kategori i ligans lagstatistik. De står för ett effektivt lagspel i båda ändarna av planen. Dolphins är t e x överlägsna när det gäller assister i ligan, och en annan talande siffra är den defensiva ratingen. Norrköping släpper inte in minst poäng i SBL, men i kategorin defensiv rating är de klart bäst, med 103,9. Den siffran står för det antal poäng laget släpper in per 100 bollinnehav hos motståndarna. Så vad är grejen med Dolphins lagförsvar?
Det finns många bra individuella försvarare i laget, men hur de hjälper varandra i det defensiva arbetet är nyckeln. Den förre Wetterbygden- och Umeå coachen Boris Balibrea predikade alltid att alla skall spela försvar på 1,5 motståndare och det är precis vad Dolphins gör bättre än något annat lag i SBL. Det är ett jobbigt försvar att möta, men också ett jobbigt sätt att spela försvar på. Ingen kan unna sig att ”vila” i försvaret. Man måste hela tiden vara på hugget och beredd att hjälpa till på olika sätt om man inte spelar på bollhållaren.
Att Norrköping har ett så brett lag gör att de klarar av att spela den typen av försvar under en hel match. De flesta andra lag får defensiva svackor, medan Norrköping med sin bredd i materialet kan hålla uppe nivån i sitt krävande lagförsvar. Borås har med andra en grannlaga uppgift framför sig. Det skall bli intressant att se vad de gör för att försöka bryta upp Norrköpings försvarslinje.