Av Tapio Joulamo
Det börjar våras, även om det än så länge inte märks på vädret, och det betyder högtidsstunder för basketälskarna, runt om i världen, för det är slutspelstider. Den här veckan startar kvartsfinalerna i Euroleague och i Eurocup inleds semifinalspelet. Jättefavoriter att vinna Euroleague är förstås Fenerbahce, i synnerhet som den sista pusselbiten föll på plats nyligen, då Courtney Vandersloot anslöt till det turkiska laget. Vandersloot är utan tvekan den bästa point guarden i världen. Den som möjligen kan konkurrera med henne är Chelsea Gray, som har den rollen i det amerikanska landslaget, i Las Vegas Aces och i turkiska konkurrenten Mersin.
Vandersloot är en klassisk bakplansdirigent, en typ av spelare som förmår göra sina medspelare bättre. Tekniskt är hon briljant, men det som verkligen skiljer ut henne från många andra är beslutsfattandet, det som jag skrev om i min förra text här på ”Hoops”. Vandersloot har den där förmågan att konstant kunna avgöra vad som är bäst och rätt i den situation hon och laget är i.
Jag stötte på Courtney Vandersloot första gången när hon hade avslutat sin collegekarriär på Gonzaga och var förstaårsproffs i turkiska Besiktas. Hon var en ganska tyst och tillbakadragen tjej, men utmärkte sig på planen när hon, i stora drag på egen hand, ledde sitt lag till seger mot Södertälje i Eurocup. Det syntes lång väg att hon var en storspelare i vardande. Just då var hon inte en världsstjärna, men hade stora ambitioner och la under den kommande åren ett stenhårt arbete för att ta sig till toppen. Och det är ju så även de mest talangfulla måste göra. På den högsta nivån går det inte att bli en av de bästa utan att lägga ned ett kopiöst arbete, oavsett idrott.
Courtney Vandersloots framsteg ledde till att hon blev uttagen till det amerikanska landslagets bruttotrupp, men vägen till laget var, om inte stängd, så oerhört svår, eftersom där fanns spelare som Sue Bird och Diana Taurasi på bakplanen. För att få spela på landslagsnivån valde Vandersloot därför att spela för Ungern, förmodligen mot en väl tilltagen ersättning. Men det gjorde också att hon inte kunde komma i fråga för spel i USA, vilket är synd, för där hade hon i dag varit given.
Det blir alltså inga titlar med det amerikanska landslaget för Vandersloot, men i stort sett allt annat har hon vunnit: WNBA, ligatitlar i Europa och Euroleague. Och den här våren skall det mycket till om hon inte vinner ett par ytterligare titlar med Fenerbahce, tillsammans med sin parhästar från UMMC Ekaterinburg, Breanna Stewart och Emma Meesseman. Efter den europeiska säsongen återvänder Vandersloot till WNBA och skall göra sin första säsong med New York Liberty, även där i sällskap med Stewart. Årets WNBA lär bli något alldeles extra. Alla förväntar sig en exceptionell säsong, med giganternas kamp, den mellan regerande mästarlaget Las Vegas, och New York.
Så vilka kan då utmana Fenerbahce och hindra klubben från att ta sin första seger i Euroleague någonsin? Det blir knappast förra årets vinnare, Sopron, som kom med som sista lag till kvartsfinalen. Sopron ställs där mot just Fenerbahce. Hoten mot Fener kommer i stället med största sannolikhet från Mersin och USK Prag. Tipset får bli att vi får en ”helturkisk” final 16 april, Fenerbahce-Mersin.
I den ena semifinalen i Eurocup blir det ett franskt möte: Villeneuve-Lyon. Den andra görs upp mellan Galatasaray och Reyer Venezia. I det senare laget återfinns finskan Awak Kuier, som haft en bra säsong i den italienska klubben. Men det räcker knappast mot Gala, ledda av stora amerikanskan Teaira McCowan, som dominerat väldeliga i Eurocup, där hon snittat 21 poäng och 15 returer. Med även McCowans landsmaninnor Azura Stevens och Alaina Coates i laget, skulle det var en jätteöverraskning om det blir Venezia som tar sig till finalen.
Lyon är lika stora favoriter i sin semi, mot Villeneuve. Lyon har på papperet ett mycket starkare lag än Villeneuve, med klasspelare som bland annat Sandrine Gruda, Julie Allemand, Marine Johannes, Gaby Williams och Alexia Chartereau. Och förmodligen får vi också se unga litauiska stjärnan, Juste Jocyte, född -05, på planen. Jocety får mer och mer speltid i sitt franska lag och får anses ha en god chans att vara med och ta hem Eurocup-titeln i år. Men först skall Lyon ta sig till finalen. Och även om Villeneuve inte har ett lika namnkunnigt lag som Lyon, så kan de inte underskattas. Villeneuve är välcoachat och spelar en attraktiv lagbasket. En personlig favorit i laget är den belgiska landslagsspelaren Hind Ben Abdelkader.
I collegebasketen är nu slutspelsträdet, bracketen, för det nationella slutspelet spikad. Tyvärr får vi inte se mer än ett par svenskor i NCAA-slutspelet den här säsongen. Vi trodde in i det längsta att Albany skulle ta en plats, men det blev förlust i slutspelet i America East, där Vermont vann finalen med de anmärkningsvärda siffrorna 38–36. Det var tråkigt att Ellen Hahne, Helene Haegerstrand och Freja Werth inte kunde upprepa förra säsongens turneringsseger.
Inte heller Sanna Ström och hennes Kansas återfinns i bracketen. Kansas åkte ut redan i första rundan i slutspelet i Big 12. Och tyvärr stöp även Penn i semifinalen i Ivy League. Säsongen fortsätter dock för Kansas och Penn, som båda bjudits in till WNIT, turneringen där 64 lag som inte lyckades nå NCAA-slutspelet deltar.
Om jag inte missat någon så innebär det att Emma Johansson (South Florida) och Moulayna Johnson (Miami), blir de enda svenska representanterna i NCAA-slutspelet. Tyvärr ser deras lottningar riktigt svettiga ut. Båda kan nog överleva den första rundan, mot Marquette respektive Oklahoma State, men skulle det gå vägen blir det värre. Om Miami klarar sig vidare får laget med största sannolikhet möta starka Indiana, något av årets lag i collegebasketen och trea i den slutliga rankingen. För South Florida väntar South Carolina, rankat etta med hittills 32–0 i matcher. Oddsen blir inte bättre av att South Florida verkar vara ur form efter en riktigt svag insats AAC-slutspelet. Trots att man var seedat som etta efter att ha vunnit grundserien, blev det förlust redan i kvarten. Vi får hoppas att nästa säsong i collegebasketen blir bättre ur svensk synpunkt. Det största hoppet kan vi nog sätta till Ohio State, skolan som Diana Collins kliver in i till hösten.
Collegesäsongen i stort har präglats av ett ökande intresse. Tv-tittandet ökar och publiken strömmar till i allt större utsträckning. De främsta lagen, som South Carolina och UConn, snittar till exempel drygt 13 000 respektive 10 000 åskådare på sina hemmamatcher. Ett annat exempel är Indiana, som under en rad år närmat sig den absoluta toppen. Och det märks på intresset. Nyligen satte Indiana publikrekord med 17 222. Det har också varit en riktig skrällsäsong. Vi har ju vant oss vid, ja nästan förväntat, att det skall skrälla i NCAA-slutspelet, men det här året har de bästa lagen, förutom South Carolina, åkt på många smällar redan innan slutspelet. Ett skadedrabbat UConn har t ex förlorat två grundseriematcher i Big East och inget av lagen som rankades tvåa, trea och fyra i landet lyckades vinna sina conferenceslutspel.
Den stora dansen med de 68 deltagande lagen,börjar nu på fredag, 17/3 och avslutas med finalen 3 april. Jättefavorit är förstås South Carolina, det regerande mästarlaget. Men ingen går som sagt säker i slutspelet, där man vinner eller försvinner i bara en match. Stora elefanter kommer att falla i slutspelet, frågan är bara vilka.