Av Tapio Joulamo
Med lika delar ironi och allvar klagade nyligen journalisten och bloggaren från Luleå, Peter Lindvall, över att inte han inte fått mer 578 klick på sin blogg, när han berättade att BC Luleå hade värvat en ny amerikan. Till saken hör att hans blogg är väletablerad och en sådan som alla genuint basketintresserade har koll på. Lindvall tolkade det relativt sett låga antalet klick som att basketfolket i allmänhet är ointresserade av de svenska basketligorna. Den slutsatsen kan man ha lite olika åsikter om, inte minst för att nyheten i fråga var Luleåspecifik, vilka Lindvalls inlägg allt som oftast är. Många höjer nog inte ögonbrynen över att Luleå har tagit in ännu en amerikan, en av alla dessa basketarbetare som kommer och går. Fast Luleås fans var förmodligen intresserade, och svarade nog för den överväldigande majoriteten av klicken. Och så tror jag att det i hög grad fungerar, d v s klubbarnas fans är intresserade av vad som händer i det egna laget, men bryr sig föga om de andra klubbarna eller om ligan i allmänhet.
Ett problem i sammanhanget är att det skrivna ordet inte upplever sin glansperiod just nu. Läsandet minskar radikalt och förändringen är starkast hos de yngre. Vill man nå dem finns inga andra alternativ än att vara aktiv på Instagram, Tiktok och allt vad det heter. Den unga generationen står inte ut med att läsa texter och bloggar om basket, när det finns sociala medier och poddar. Det är på något sätt ”minsta ansträngningens lag”, men icke desto mindre en realitet.
Men det finns förstås en krets av genuint basketintresserade människor, som slukar allt som har med SBL att göra. Problemet är att de är ganska få. När bloggarna toppar på 2000 klick så är det ju inte så mycket att skryta över, men gissningsvis ökar kretsen sakta men säkert, när ”ordet” sprids allt mer, genom att alla ligamatcher numera kan streamas, genom alla sociala medier och genom poddarna, som tycks ha en ganska stor publik.
Men i grund och botten håller jag förstås med Peter Lindvall. Intresset för SBL är ännu inte så stort som man skulle önska. Det har jag själv upplevt under lång tid. Under en mängd av år skrev jag spaltkilometrar om SBL Dam, av den enkla anledningen att jag tyckte den förtjänade mer uppmärksamhet, när nästan allt medialt ljus kastades över herrarnas liga. Den som tror att det gav någon respons eller tilldrog sig någon uppmärksamhet tror fel. Det var faktiskt som att år ut och år in stå och hälla vatten på en gås.
Att det genuina basket-och SBL-intresset inte är särskilt högt kan låta märkligt när det finns cirka 35 000 aktiva, men många fler som är direkt eller indirekt involverade. Med bara föräldrarna till de aktiva torde det handla om minst 100 000. Men, precis som när det handlar om klubbarnas fans, så vill, kan eller orkar inte de inblandade engagera sig i mer än den egna kretsen. Man är inblandad i basketen för att man tycker om att träna och spela, eller för att de egna barnen eller anhöriga sysslar med sporten. Men där tar intresset slut. Liga- eller landslagsbasket ligger långt ned på ”att göra” listan.
Om intresset vore större skulle också den nyligen utkomna basketboken ”Timeout”, skriven av Jonas Autio, sälja i stora upplagor. Men så lär det tyvärr inte bli. ”Jag räknar inte med någon bestseller., för det kan man inte göra med ett så smalt ämne”, säger författaren. För den inbitna basketkretsen är dock Autios bok en stor händelse, för ”Timeout” är den första i sitt slag som skrivits om och i Sverige. I det stora landet i väster finns otaliga, bland dem ”A season on the brink”, skriven av John Feinstein, som följer coachen Bobby Knight och hans collegelag, Indiana, under säsongen 1985–86. ”A season on the brink” är den enda basketboken som har toppat New York Times bestsellerlista och anses i vida kretsar vara den bästa i sitt slag.
Autios bok kan inte nå samma försäljningsframgång, men står sig, såvitt jag kan bedöma, väldigt väl i den svenska floran av idrottslitteratur och lär få kultstatus på basketens område. I handlingens epicentrum står finalserien i SBL mellan New Wave och Södertälje år 1996 och i synnerhet matchen mellan lagens coacher, Freddy Mravec och Jonte Karlsson. Men vi får också inblick i spelet bakom kulisserna, i basketligans uppkomst och utveckling, och vi får följa landslagets förehavanden och klubbarnas deltagande i Europaspel. Dessutom får vi oss till livs ett antal intressanta porträtt på personer som förekommer i handlingen. ”Timeout” är i sin egen rätt ett gediget tidsdokument över en spännande tid i den svenska basketens historia.
Personligen gladde jag mig åt att läsa ”Timeout” eftersom just 90-talet råkade bli en blank period för mig vad gäller basket. Man får mer perspektiv på dagens situation när man förstår vad som hänt tidigare. Extra kul var också att vännen Jonte har en så stor roll i boken. Jag kan inte annat än småle över det som han brukar säga när vi pratar basket och särskilt hur dagens coacher uppträder: ”jag var precis lika galen på min tid”. Och det var han ju onekligen. Det skildras i boken, som samtidigt ger en ärlig beskrivning av Jontes engagemang, kompetens och betydelse för svensk basket.
”Timeout” är i motsats till Jonas Autios tidigare basketböcker inte personlig. Den här gången har han valt att ställa sig vid sidan av, beskriva ett skeende som han inte var delaktig i och låta andra komma till tals. Det blir ett helt annat sätt att skriva och berätta, och en väldig skillnad i det arbete som måste göras. Den research som krävs för en bok som ”Timeout” är av det värre slaget. Det tog 1,5 år att färdigställa boken, efter oavbrutet arbetande på kvällar, helger, nätter och semestrar. Att skriva basketböcker går inte att leva på, så allt jobb måste ske på fritiden. Den arbetsinsatsen är imponerande.
Så varför ger man sig in i ett sådant projekt? Ja, inte är det för pengarna. Jonas säger att han skulle behöva sälja flera tusen exemplar av boken för att det skulle bli någon förtjänst att tala om. Och dit är det en bit kvar, för i detta nu har 4–500 sålts. Det är nog snarare så att anledningen till att han åtar sig uppgifter som att skriva ”Timeout” är en kombination av hans kall som författare och kärleken till sporten. ”Jag tycker det behövs alster av den här typen om vår sport”, säger han.
Alla basketnördar har anledning att vara tacksamma för att Autio gett oss det här tidsdokumentet. Boken är lätt att läsa och ta till sig och det enda jag hade lite svårt för, var att hänga med i alla omkastningar mellan tidsperioderna. Boken är under alla omständigheter ett måste för alla de som är det minsta intresserade av basket och den svenska basketligan. Vem vet när det kommer något liknande? Och händer det, så kommer det nog från Jonas Autios penna. Han berättade för mig att en bok till blir det nog hur som helst, oavsett var försäljningssiffrorna för ”Timeout” kommer att landa. Vi tackar på förhand.