Krönika av Tapio Joulamo
Helt enligt planerna blev det Fenerbahce som tog hem Euroleague. Det var faktiskt Feners första seger i turneringen efter att laget stupat på målsnöret flera gånger. Segermarginalen i finalen, mot turkiska rivalen Mersin, blev förkrossande, 99–60. Den stora segermarginalen visade med eftertryck hur stor skillnad det är mellan Fenerbahce och övriga lag när det gäller ekonomiska resurser. På något sätt har Fener lyckats skrapa ihop mest pengar av alla lag och kunnat unna sig några av världens allra bästa spelare. Och då kan det bara gå på ett sätt. Det är så det fungerar.
Mersins lag går inte heller av för hackor, men deras insats i finalen blev en rent pinsam historia. Och man kan med fog säga att Mersin underpresterat hela säsongen. Det hjälpte inte ens att man sent under säsongen lyckades köpa loss den erfarne coachen, Roberto Iniguz, från Perfumerias Avenida.
Faktum är att Fenerbahce hade en mycket tuffare match i semifinalen, som vanns med 77–70 mot italienska Schio, där för övrigt inte Amanda Zahui finns kvar längre. Schio lyckades sedan vinna matchen om tredje pris genom att slå Prag i en galen tillställning, som avgjordes när litauiskan Egle Sventoraite tog en steal med tre sekunder kvar och sedan satte den trea som fastställde slutresultatet, 59–56. Tredjeplatsen var Schios bästa placering någonsin i Euroleague. Man får säga att lagets coach, Gerogios , Dikaioulakos har gjort ett riktigt bra jobb. Han har en trupp som inte skäms för sig, men som i namnkunnighet inte kan mäta sig med t e x de turkiska lagen.
Intressant nog blev Final Four i Euroleague också en uppgörelse mellan de mest kända, rutinerade och sannolikt bäst betalda coacherna inom den europeiska basketen. Vid sidan av Iniguez och Dikaioulakos var det Marina Maljkovic i Fenerbahce och grand old ladyn Natalia Hejkova i Prag. Det blev serbiskan Maljkovic som drog det längsta strået den här gången, men det var som sagt inte så konstigt. Samtidigt måste man säga att det är en konst att leda ett lag med idel stora stjärnor. Det är verkligen inte alla som klarar den saken. Maljkovic har hur som helst nu vunnit i stort sett allt på den europeiska kontinenten, inklusive två EM-guld med Serbien. Det är inte fy skam.
Vad gäller de europeiska coacherna inom dambasketen kan man säga att de sällan tjänar så bra som många tror. Det finns kanske 10–20 som har riktigt bra betalt, men den genomsnittlige klubbcoachen i ett europeiskt klubblag blir inte rik på sitt värv. Någon sa till mig häromdagen att en sådan som Robin Sandberg i Luleå kvalar in på den europeiska topp 20-listan. Och det skulle inte alls förvåna mig.
Finalen i Eurocup, som spelas över två matcher, hemma och borta, blev en lika trist historia som den i Euroleague. Franska Lyon var helt överlägset och slog turkiska Galatasaray med 39 poäng hemma och 28 borta. Lyon lyckades hålla stora amerikanskan Teaira McCowan i hyfsat strama tyglar, vilket gav halva framgången. Som laget betraktat är dock Lyon på en annan nivå än Gala, med ett överlägset djup och större bredd, och det gav verkligen utslag. Vassast av alla i finalerna var Marine Johannes, som också blev utsedd till final-MVP.
Eurocup-titeln var Lyons första någonsin i turneringen och nu återstår bara att ro hem även det franska mästerskapet. Det kan nog bli en mer dryg uppgift än att vinna Eurocup. Den franska ligabasketen håller högsta euroepiska klass och är nog den liga som genomsnittligt har högst kvalitet på lagen. Lyon är just nu, med en rond kvar av grundserien, i delad ledning med Villeneuve. Båda lagen har dock redan förlorat fyra matcher och det är ingalunda säkert att något av dem tar hem titeln. Det kan lika gärna bli Bourges eller BLMA, som skuggar topplagen i tabellen.
Snart är det dags för spelstart i WNBA, vilket sker 19 maj. Det här året blir speciellt, eftersom de nya reglerna som innebär att spelare som kommer för sent till starten av, träningslägren, 30 april, får böter, och de som missar säsongsstarten blir avstängda. Många är spända på hur inte minst amerikanskorna som spelar i Europa under vintern kommer att bete sig när starten av träningslägren i WNBA krockar med de europeiska ligornas slutspel.
Det här WNBA-året kan också bli annorlunda i ett annat avseende. Det kan bli året då de utländska spelarna i WNBA blir fler än någonsin. Många ”icke amerikanska” spelare har ju genom åren gjort stora avtryck i WNBA, t e x sådana som Lauren Jackson och Liz Cambage från Australien, och på senare år belgiskorna Emma Meesseman och Julie Allemand. Icke desto mindre har de utländska inslagen i WNBA varit få. Förra säsongen hade ligan 15 utländska spelare, d v s drygt en per lag. Det kan jämföras med NBA, som har 120 internationella spelare fördelade på de 30 lagen.
Att till exempel de europeiska spelarna varit förhållandevis få i WNBA har naturligtvis att göra med att den amerikanska ligan spelas på sommarhalvåret, den period då européerna har chansen att vila efter en lång ligasäsong och vartannat år är upptagna med EM. Därför väljer många av de allra bästa europeiska spelarna, sådana som Alina Iagupova, Alba Torrens och Maria Conde att inte spela i USA på sommaren.
Men det finns flera anledningar till att de bästa tvekar att ta steget. En sak är pengarna. Varför ta ett rookie kontrakt på dryga 60 000 dollar för att slita ett helt sommarhalvår, när man tjänar mångdubbelt på hemmaplan på vintrarna? De tvekar också eftersom de är oklara över de roller de får i WNBA-lagen. Alla toppspelare i Europa har stora roller i sina klubblag och landslagen, men många av de som gått till WNBA får finna sig i att nöta mycket bänk, vilket förstås inte är så upphetsande. Ytterligare ett skäl är att spelstilarna skiljer sig åt, vilket gör att det kan vara svårt att anpassa sig. I WNBA är det till exempel mycket mer en mot en spel och mindre av den europeiska lagbasketen.
Trots att både Allemand och Meesseman, liksom Astou Ndour, kommer att avstå WNBA-säsongen eftersom det är EM i år, kan antalet europeiska spelare i WNBA bli rekordstort. Ett 15tal av dem finns just nu uppskrivna i WNBA-lagens trupper. Från övriga världen finns drygt 20 spelare i trupperna, Australien har ett knippe, i stort sett hela landslaget. Kanada har också ett flertal. Där finns också några från Kina, ett par från vardera Sydamerika och Afrika. Inte minst blir det spännande att följa Sika Koné från Mali, som kommer att göra en intressant debut och spela för en av titelfavoriterna, New York. Allt det här gör vilket gör att antalet utländska spelare kan komma att mer än fördubblas jämfört med 2022.
Alla de utländska spelarna kommer dock inte att klara av att ta sig in i de slutliga tolvmannatrupperna, som skall vara spikade 18 maj, dagen innan säsongsstarten. Och vad gäller de europeiska spelarna undrar man förstås hur sådana som Bernadette Hatar, Marine Johannes, Kitija Laksa, Ivana Dojkic, Kristine Anigwe, Lorela Cubaj och systrarna Sabally kommer att göra, när EM krockar med WNBA-säsongen. Kommer de att helt avstå det ena eller andra, eller kommer de rent av att få ”permis” för att spela EM? Det är lite svårt att se ett EM utan några av Europas allra främsta. Men vi kan räkna med att Satou och Nyara Sabally stannar i WNBA. Av någon anledning har de ju valt att inte representera det tyska landslaget. Det är helt enkelt så att vissa inte är så solidariska med sina landslag som t e x de belgiska spelarna. Systrarna Sabally väljer av någon anledning bort landslagsspel och liknar tyvärr i det avseendet några av de svenska primadonnorna.