Collegesäsongen drar i gång nästa vecka, medan själva conference spelet, d v s grundserierna, startar runt nyår. Som vanligt har vi 50–60 svenskor i collegespel, och bland dem kan vi lyfta fram de här namnen:
Matilda Ekh och Stephanie Visscher, Michigan State, som hör hemma i tuffa Big Ten Conference. Visscher bestämde sig för ett femte år på college och bytte till Michigan State efter fyra år på SF Austin. Det skall bli intressant att se de båda svenskorna i samma lag.
Emma Johansson gör sitt första collegeår på South Florida, som är tippade att vinna sin conference, AAC. Emma är en av fem internationella spelare i USF den här säsongen. I den gruppen ingår också finskan Janette Aarnio. Vi kan nog inte förvänta oss stordåd av Emma Johansson den första säsongen i USF, som har ett bra lag och kan kanske komma att rankas bland de 25 bästa skolorna i landet.
Även Tova Sabel har bytt skola, från Penn State till UC Davis, som ingår i Big West Conference, där laget är tippat att sluta femma, vilket skulle vara lika med förra säsongens resultat. Även Sabel har nordiskt sällskap i laget, av danskan Lena Svanholm. Om Sabel hade stannat i Penn State hade hon blivit involverad med ett par Sverige (Luleå) bekantingar, Natisha Hiedeman och Maggie Lucas, som båda ingår i staben. Lucas är assisterande coach och Hiedeman har utnämnts till ansvarig för spelarutveckling. Hiedeman, som spelade en säsong i Luleå, är på somrarna som bekant upptagen med spel i WNBA-laget Connecticut, medan Lucas, som förra säsongen var i iatlienska Sassari, tycks ha lagt ned spelarkarriären.
Trion Ellen Hahne, Freja Werth och Helene Haegerstrand, återsamlas för ytterligare en säsong i Albany, som är favoriter att vinna sin conference, America East. Förra året blev ju Albany trea i grundserien, men gick sedan hela vägen i slutspelet och tog en plats i NCAA-slutspelet. Mycket talar för att Albany kan upprepa det den här säsongen.
Vanessa Taylor, från Norrköping, gör sitt fjärde år på Elon, som väntas bli ett mittenlag i sin liga, CAA. Den allroundkunniga Taylor har ökat på sina minuter för varje säsong och var redan 21–22 starter i sitt lag. Så kommer det garanterat att bli i år också och sedan blir det spännande att se om hon stannar ett femte år eller fortsätter karriären på annat håll.
Stina Almqvist inleder sin andra säsong på college, i Penn, som ingår i Ivy League, den conference som omfattar de mest prestigefyllda lärosätena. Almqvist fick blygsamma tolv minuter per match det första året, men högst sannolikt kommer den siffran att öka den kommande säsongen. Penn landade i mitten av Ivy league förra året. Det finns skäl att tro att laget kommer att flytta fram positionerna.
Inget av ”svensklagen” räknas bland de stora favoriterna inom collegebasketen. Den här säsongen förväntar sig alla att det nationella mästerskapet blir en affär mellan South Carolina, Stanford, Texas och Iowa. Men ett par av de svenska lagen kommer förhoppningsvis att vinna sina conferenceslutspel och ta en plats i det stora slutspelet. Det skulle vara en bra utdelning. Och får vi in ett ”svensklag” topp 25 i den nationella rankingen skulle det vara mumma.
Här är några andra bekanta namn bland svenskor som kommer att spela på division I-nivån den här säsongen:
Karolina Andersson, New Hampshire (America East),Anna Ekerstedt, Rider (MAAC),Miranda Elebring, Farleigh Dickinson,Alma Elsnitz, California (Pac 12),Ruba Abo Hashesh, Bradley (Missouri Valley),Anna Häger, High Point (Big South),Soufia Inoussa, New Mexico State (WAC),Moulayna Johnson, Miami (ACC),Precious Johnson, Duquesne (Atlantic 10),Julia Nyström, Saint Joseph´s (Atlantic 10),Tilda Sjökvist, Presbyterian (Big South),Sanna Ström, Kansas (Big 12)
Det är nog många som inte förstår hur stor collegebasketen är i det stora landet i väst. Amerikanerna har ju ett helt annat system än övriga världen. I USA spelar man ju på high school, sedan college och därefter finns proffsligan, WNBA, för ett begränsat antal spelare. Utöver det finns bara några mindre proffsligor. Seriesystemen med ”vanliga” klubblag som finns i resten av världen existerar inte i USA.
Till och med collegetiden är ju spelarna amatörer, men omfattningen påminner till stora delar om en kommersiell idrott, där det omsätts jättelika belopp. Collegebasketen är helt enkelt en gigantisk industri. Publiktillströmningen är enorm och omsättningen jättelik. Det vill till om man skall ha råd med allt som det innebär att driva en stor idrott, med alla arenor och andra faciliteter, stipendier, resor och stora organisationer med coacher som tjänar mångmiljonbelopp årligen. Nuförtiden kan även enskilda spelare göra stora pengar på att spela collegebasket, genom det som heter NIL (name, likeness, image). NIL gör det möjligt för spelare att marknadsföra sig på sociala medier, ta in annonsintäkter och göra sponsoravtal med olika företag. De bästa kvinnliga spelarna, sådana som Paige Bueckers och Caitlin Clark, drar redan in mer NIL-pengar än de någonsin kommer att göra i WNBA.
Ett exempel som visar collegebasketens storlek är det tv-avtal som en conference, Big 12, är på väg att teckna med ESPN och Fox. Det handlar om en sexåring förlängning med start 2025, där mediabolagen kommer att betala 2,3 miljarder dollar för rätten att sända Big 12-matcherna, d v s i runda slängar 25 miljarder svenska kronor. Alltså för en conference, av totalt 32!
Det är väldigt tråkigt att Binta Drammeh, den svenska som just nu presterar bäst ute i Europa, inte kommer till landslagets EM-kvalmatch mot Israel 24/11. Efter att under flera år varit en del av landslaget, med varierande framgång får man säga, var det ju nu hon skulle kunna ta en stor roll. Men så blir det alltså inte, i alla fall inte till den här kvalmatchen. Drammeh har tackat nej och som alltid är det svårt att veta den bakomliggande orsaken. Kanske är hon ointresserad, kanske beror det på att hon behöver återhämtning. Drammeh har ju haft en skadebenägenhet under åren. Eller har det blivit grums i maskineriet efter hennes senaste landslagssejour? Det är ju känt att Drammeh och dåvarande förbundskaptenen Marco Crespi inte drog jämt.
Hur som helst tränar och spelar hon för fullt i Girona, där on tycks ha funnit sig till rätta. Och prestationerna är det inget fel på. Objektivt sett kunde hon, utan att överanstränga sig, vara med på några dagars läger och en landskamp, utan att det nödvändigtvis skulle gå ut över klubblagskarriären. Men som sagt, det är svårt att veta eftersom vi inte har facit.
Både herr- och damlandslagen har tyvärr en längre historia av att spelare avstår landslagsspel av olika orsaker, till stor förtret för alla basketentusiaster, som ser landslagen och landskamperna som det bästa av allt. Men det finns förstås spelare som delar den senare synen och som alltid ställt upp, t e x tvillingarna Eldebrink. I de allra flesta fall, när spelarna avstår landslagsspel, handlar det om att de vill prioritera sina klubblag, ibland under ”press” från sina klubbar, som ju är måna om sina investeringar. Och det får man ha viss förståelse för. Det handlar ju om spelarnas levebröd. Om spelarna är slitna eller har skadekänningar och ibland måste välja det ena eller det andra, så är det begripligt att de låter den som betalar lönen gå först, hur tråkigt vi än tycker att det är.
Nu när Drammeh avstår, så kan vi i stället glädja oss åt att spelare som saknades sist; Amanda Zahui, Nathalie Fontaine och Regan Magarity är med igen. Låt oss hoppas att även Binta Drammeh ansluter nästa gång det gäller, i februari, då allt kommer att avgöras i EM-kvalet. Sverige möter då Israel borta och Lettland hemma.
Jag brukar inte ha så mycket åsikter om domarinsatser, i alla fall inte lika mycket som den gode Mr. HOOPS. Men det finns en regelfråga som gnager lite extra i mig, den om ”cylinderprincipen”. Regeln säger att varje spelare, såväl defensivt som offensivt, har rätt att inta en position vertikalt (i en tänkt cylinder) på planen som inte redan har intagits av en annan spelare. Cylindern begränsas framåt av spelarens händer, bakåt av rumpan och på sidorna av spelarens armar och ben.
En försvarsspelare blir enligt regeln aldrig ansvarig om kontakt uppstår med en anfallsspelare, så länge spelaren håller sig inom den tänkta cylindern. Det är spelaren som ”bryter” sin cylinder och inkräktar på en annan spelares cylinder som skall ha foulen. Regeln säger också tydligt att försvarsspelaren får röra sig uppåt och nedåt i sin tänkta cylinder utan att bli ansvarig för kontakt med en anfallsspelare.
Som jag förstår den här regeln är det en missuppfattning att en försvarsspelare måste stå helt still för att det skall bli offensiv foul när kontakt uppstår anfallsspelaren. I själva verket är det så att det är anfallsspelaren som alltid skall ha foulen när denne rör sig framåt och inkräktar på försvarsspelarens cylinder. Det jag blir konfunderad över är att i matcher man ser, oavsett nivå och var de spelas, så blåser domarna nästan uteslutande foul på försvarsspelaren när kontakt uppstår, även om försvarsspelaren håller sig i sin cylinder och anfallsspelaren rör sig framåt i full fart. Jag förstår inte hur det är möjligt, även om det naturligtvis kan vara svårt för domarna att på en bråkdel av en sekund avgöra vem som inkräktade på den andres cylinder. Det är något skumt med tillämpningen av den här regeln. Men det kan också vara så att jag missförstått eller tolkat den felaktigt. Det finns säkert någon som kan förklara saken.
Till sist måste jag göra en rättelse. I min förra text på den här hemsidan påstod jag att alla klubblag som deltar i internationellt spel får ett bidrag på 100 000 från förbundet. Ett sådant system har vi haft, men det togs bort för några år sedan. Det stöd förbundet ger till elitverksamhet är att lagen som tar steget upp i SBL Dam och herr får kostnadslättnader under några år.
Tapio Joulamo