Av Tapio Joulamo
När man tar del av olika mediers arbetsmarknadsrapportering är det ganska uppenbart att inte ens normalbegåvade journalister kan skilja mellan ”uppsägning” och ”avskedande”. De båda arbetsrättsliga begreppen blandas ihop hej vilt, trots att det handlar om två helt olika saker. Med det i minnet undrar man hur det är ställt med kunnandet hos arbetsgivarna inom idrottsrörelsen, för såvitt jag vet omfattas anställningsavtalen inom idrotten av samma arbetsrättsliga lagstiftning som på marknaden i övrigt.
Helt tvärsäkert kan jag inte uttala mig om kunskaperna, men när man blir varse vilka vurpor som t e x basketföreningarna ställer till med i situationer som handlar om anställning-, och i synnerhet skiljande från anställning, är man benägen att tro att kunskapen är ganska låg. Och det är ju heller inte så konstigt. Arbetsrätten kan vara ganska knepig och är ju inte direkt basketklubbarnas kärnverksamhet.
Basketspelare och coacher är ju i allmänhet anställda på viss tid, d v s kontraktet/anställningsavtalet gäller från och med specifik dag och upphör en annan dag, d v s anställningen är tidsbegränsad. Den anställningsformen kallas numera allmän visstidsanställning. Och som vi skall se har den anställde ett starkt skydd i sådana anställningsformer.
När det gäller svenska basketspelare har jag inte så ofta hört att det blivit så problematiskt under anställningstiden att man brutit/försökt bryta anställningen, men för coacher förekommer det titt som tätt. Det är inte alls ovanligt att klubbar vil göra sig av med sin coach trots att det är tid kvar på kontraktet, Och det kan ju bli ganska otrevliga upplevelser för individen i fråga. Var och en inser ju att om man t e x har familj och köpt ett boende på den ort där man är coach, när klubbens representanter säger att ”nu vill vi bryta ditt kontrakt”, så är ju situationen inte direkt avundsvärd.
Den stackars coach som möts av ett sådant besked är ju i ett klart underläge i förhållande till sin arbetsgivare, d v s klubben, inte bara för att coacherna står ensamma i sådana situationer och sällan har koll på sina rättigheter. Att inte klubben har förtroendet för dig som coach gör dessutom att situationen blir ohållbar. När man fått reda på att man inte är önskvärd längre är det ju inte direkt läge att högmotiverad gå till jobbet, d v s träningar och matcher. Man inser att det hela är över.
När en klubb bestämt sig för att ”göra sig av” med sin coach, kör de i allmänhet på tills de fått sin vilja igenom, inte sällan med ganska burdusa metoder och ofta i strid med det som gäller rent arbetsrättsligt. Att en coach i ett sådant läge känner sig som överkörd av en ångvält är lätt att förstå. Vi skall inte tråka ut läsarna med uppräkningar av arbetsrättsliga regler, men i många fall jag hört talas om, kommer klubbarna undan alldeles för enkelt, d v s billigt. Det bästa råd man kan ge coacherna är att de skall ta experthjälp när de hamnar i sådana situationer, så att de kan hävda sina rättigheter.
I normalfallet kan inte en allmän visstidsanställning avbrytas i förtid, d v s den anställde har rätt till sin anställning, sin lön och sina förmåner under den tid som avtalet gäller. Ändå avslutas i princip alla sådan avtal när klubben bestämt sig för det, och det sker för att det är helt i sin ordning att arbetsgivaren och den anställde gör en överenskommelse om att anställningen skall avbrytas. När coachen känner att det är kört, d v s inser att klubben inte längre vill fortsätta, så gör man en ”deal” och försöker rädda det som räddas kan. Men det sker nästan alltid med en ganska blygsam kompensation till coachen, t e x någon enstaka månadslön trots att kanske 1–2 år återstår av avtalet.
Kanske skulle de här sakerna förbättras om någon coach hade styrkan/modet att sätta sig till motvärn, hävda sina rättigheter och t o m driva saken till Arbetsdomstolen. Skulle vi få ett sådant case skulle nog klubbarna lära sig att ha en helt annan ingång när det gäller att anställa människor liksom att avbryta deras anställningar.
Coacherna som hamnar i de här situationerna tar dock inte striden och skälet till det är helt enkelt att coacherna vill fortsätta coacha. En coach som skulle ta en rejäl arbetsrättslig fajt skulle av potentiella arbetsgivare, d v s andra klubbar, betraktas som en bråkstake som man inte vill ha att göra med. Och coacherna vet att om de skulle ställa till med ett riktigt hallå, så skulle de knappast få något nytt uppdrag. Så i stället gör coacherna upp i godo när klubbarna vill avbryta deras anställningar i förtid, av ren självbevarelsedrift. Och det är i sig inte särskilt ovanligt och förekommer frekvent på hela arbetsmarknaden. Det hela slutar i allmänhet att den anställde i överenskommelsen säger upp sig själv och kompenseras med ett visst antal månadslöner.
Och så lär det fortsätta, både i basketvärlden och på den stora arbetsmarknaden, för i ärlighetens namn vet ju alla som någon gång varit på arbetsgivarsidan, att man ibland hamnar i lägen där det inte går längre, då man inte har något annat val än att försöka göra upp med den anställde och avbryta anställningn. Man får bara hoppas att de framtida uppgörelserna blir justa och hedervärda.
En problematisk sak som vi sett flera gånger i idrottsvärlden är att man kommer överens om tystnadsplikt när man gör ett avtal om att avbryta anställningen för t e x en coach. I klartext får inte coachen yppa något om varför anställningen avbröts och vad som står i avtalet. Sådant kan drabba coachen ganska hårt, vilket vi sett exempel på. Det har hänt att när coachen sökt ett nytt jobb har den nya föreningen dragit öronen åt sig. Det är ju ganska självklart att när den nya klubben frågar ”varför slutade du i din förra klubb?” och coachen inte kan/får svara på frågan, så tar man knappast risken och anställer denne.