Av Tapio Joulamo
I första delen av den här krönikan konstaterade vi att svensk basket saknar den där riktigt stora internationella framgången som förhoppningsvis skulle få sporten att lyfta. Men basketen är inte ensam i båten. I en rapport som Centrum för idrottsforskning (CIF) nyligen presenterade på uppdrag av regeringen, uttrycks oro för hela den svenska idrottens möjligheter att konkurrera internationellt i framtiden. I en värld präglad av global idrottslig kapprustning riskerar Sverige att halka efter när det gäller elitidrottens förutsättningar och konkurrenskraft. Rapporten säger att Sverige står vid ett vägskäl. Vill man vara med och tävla med de bästa måste det satsas, och det måste satsa rätt.
Den här delen av krönikan handlar om de styrkor och svagheter som CIF ser i det svenska elitidrottssystemet och vad som måste till för att drömmarna om internationella framgångar för våra elitidrottare i framtiden skall leva vidare.
Den analys som CIF gör ger vid handen att svensk idrott har flera styrkor och en elit som skördat stora framgångar, framför allt under 1900-talet. De senaste decennierna har dock Sverige halkat efter, även om man ännu står sig stark i ett antal idrotter, som t e x de olympiska vintersporterna och friidrott.
En styrka, om man så vill grundförutsättning, i Sverige, är att en stor del av svenskarna är fysiskt aktiva på fritiden, d v s att goda idrotts- och motionsvanor är väl etablerade i befolkningen. En annan styrka är att idrottsrörelsen har välfungerande system för att identifiera och utveckla talanger, och att det finns goda möjligheter att kombinera idrotten med studier, främst på gymnasienivå. Sverige har dessutom idrottsanläggningar av god kvalitet, även om de inte alltid räcker till. Allt det här känner vi igen inom basketen. Och när vi går vidare med de problematiska frågorna kan vi konstatera samma sak. Basketens styrkor och svagheter när det gäller elitverksamhet är desamma som för den svenska idrotten i stort.
CIF konstaterar att elitidrotten har en förhållandevis svag ställning och legitimitet i det svenska samhället. Svensk idrott präglas av ett breddtänkande rotat i folkrörelseidén, där frågor som jämlikhet och allas rätt att delta är tungt vägande. En personlig reflektion är att ett sådant perspektiv på idrotten naturligtvis krockar med ett elittänkande. Mycket resurser och kraft läggs på ”alla skall med” tanken. Den inriktningen får sägas vara hedervärd och viktig på flera sätt, men har i högsta grad bidragit till att elittänkandet hamnat lite i skamvrån. I lagomlandet Sverige skall ingen sticka ut. Helst skall ingen vinna. Ingen skall vara bäst. Trots avogheten mot elitsatsningar har svenskarna höga förväntningar på sina elitidrottare, sluter upp bakom dem när det vankas medaljer i stora mästerskap och är entusiastiska när de lyckas. Det är en paradox.
För att återgå till rapporten så konstaterar CIF att idrotten i Sverige är starkt decentraliserad, vilket inte är optimalt ur elitsynpunkt. Ansvaret för den sportsliga utvecklingen ligger hos specialdistriktsförbunden, dess distrikt och föreningar. När det gäller elitidrottens möjligheter är det en stark begränsning, eftersom förbunden sällan har styrkan, kunnandet och resurserna för att på egen hand utveckla en internationell elit, i synnerhet i de stora lagsporterna.
Ytterligare svagheter är att kompetensen bland elittränarna har brister och att Sverige saknar ett elittränarutbildningssystem. Vidare är forskningen på elitidrottsområdet eftersatt och likaså samarbetet mellan idrottsrörelsen och forskarsamhället. Ett stort problem är också bristen på ekonomiska resurser, men också elitidrottssystemets styrning och organisering. Bekymret är att det centrala ansvaret för elitidrotten inte är samlat, utan delat mellan RF, SOK och Parasport Sverige. De tre organisationerna har skilda ideologiska utgångspunkter, vilket lett till dubbla kommandon, oklarheter och effektivitetsförluster, ja t o m revirstridigheter. Så blir det ju lätt när ansvarsområden och de inbördes rollerna är oklara. Det skall sägas att de tre organen har gjort och gör försök att samordna sig, främst genom projektet #elitidrott 2030, där vissa framsteg gjorts.
Så vilken väg föreslår rapporten att svensk elitidrott slår in på?
En viktig sak är ökad finansiering. Det behövs mer pengar i det svenska elitidrottssystemet, pengar som måste komma från stat och näringsliv, precis som man gjort på många andra håll, t e x i grannländerna Danmark och Norge. Pengar är viktigt, men i sig ingen garanti för internationella medaljer, för hur mycket resurser man än har, så kan de användas ineffektivt och slösas bort om man gör fel saker.
Men med starkare ekonomiska resurser skulle man kunna göra precisa satsningar på elittränarutbildning och idrottsforskning, jämfört med vad som sker idag, Man kan då också ge mer stöd till idrottarna och tränarna på elitnivå, samt skapa elitidrottscentrum som t e x finns i Norge. Eftersom resurserna knappast kommer att vara oändliga föreslås också en starkare prioritering av satsningarna. I klartext innebär det att stödet skall riktas in på de olympiska idrotterna.
Pengarna har alltså stor betydelse, men våra grannländer har t e x visat att det går att förbättra ett lands idrottsliga prestationer med relativt små resurstillskott. Dock har Sverige en bit att vandra i det här avseendet. I en internationell studie som gjordes 2020 jämförde man det totala elitidrottsstödet i 14 länder. Sverige hamnade då på sista plats. Forskarna fann en tydlig koppling mellan elitidrottsnotan och internationella framgångar. Och eftersom allt fler länder satsar stora resurser på sin elitidrott, har priset för framgång ökat över tid.
Det allra viktigaste förslaget som CIF presenterar handlar om det svenska elitsstödsystemet, som har en styrning och organisation som inte är ändamålsenlig och effektiv. Förslaget är helt enkelt att det svenska elitidrottssystemet centraliseras. Det skall ske genom skapandet av en fristående elitidrottsorganisation, i stället för den tredelning som vi har idag, mellan RF, SOK och Parasport Sverige. Rapporten säger att den nya organisationen skall ha ”…ett tydligt mandat att både utveckla och implementera kriterier för det svenska elitidrottsstödet”. Nyckelordet här är ”mandat”. Det viktiga är inte var organisationen placeras utan att den har mandat att självständigt leda elitverksamheten och fatta de beslut som måste tas.
Var och en förstår att skapandet av en sådan, fristående organisation, är idrottspolitiskt sprängstoff. Den skulle röra om hela den svenska idrottsrörelsen, dess organisering, struktur och maktcentra. Och därmed slutar den andra delen i den här krönikan. I den sista delen blir det några sammanfattande synpunkter, om vägen framåt och vad den svenska idrottsrörelsen försöker göra för att skapa bättre möjligheter för elitidrottarna att lyckas i en konkurrensutsatt värld, inom ramen för projektet #elitidrott 2030.