Av Tapio Joulamo
Jag skulle tro att de flesta basketälskare verkligen önskar sig att vår elit, på såväl klubb-som landslagsnivå, skall kunna hävda sig och konkurrera på den internationella scenen. Visst, det finns de som tycker att vi kan fortsätta plaska runt i vår inhemska ankdamm och nöja oss med det, men ännu fler inser nog att internationella framgångar, särskilt för landslagen, för med sig många goda saker. T e x ökar den mediala exponeringen, skapar större intresse i de breda folklagren, inspirerar befintliga spelare och attraherar nya, och blir mer attraktiv för näringsliv och sponsorer. Men frågan är om det ens är möjligt. Kan den svenska basketen konkurrera på den internationella seniornivån?
I ärlighetens namn har svenska klubb- och landslag inte varit helt renons på internationella framgångar genom åren. Några gånger har de snuddat vid den absoluta toppen men utan att få den där riktiga fullträffen. De största framgångarna har kommit på ungdomssidan, men det är inte riktigt samma sak. Herrlandslaget lyckades en gång krångla sig till ett OS, och det fanns en tid då klubblagen tampades med de bästa lagen i Europa och t o m vann någon gång, men det är nu länge sedan. Damerna har lycktas placera sig bra i EM-slutspel, en gång så bra att det gav en plats i OS-kvalet. På klubbsidan är Arvikas andraplats i dåvarande Europacupen 1991 det bästa klubblagsresultatet. Sammantaget handlar det om en handfull olika tillfällen under den tid som det spelats basket i Sverige, och någon kontinuitet har man inte lyckats skapa. Det skall mycket till för att mindre länder skall kunna tävla med de bästa i en global sport som basket.
Omöjligt är det dock inte, vilket andra har bevisat. Argumentet att vår lilla befolkningsmängd är ett oöverstigligt hinder för internationella framgångar är bara hållbart till viss del. Självklart har
t e x det stora basketlandet USA en enorm fördel med sin enorma mängd av spelare att ösa ur, men det finns andra som lyckats, utan samma befolkningsmängd och spelarantal. Belgien, som har ungefär lika många invånare som Sverige, är t e regerande Europamästare på damsidan, är rankad sexa i världen på damsidan och var nyligen sekunder från att slå USA i OS kvalet. Och alla känner ju till Litauen, där basketen är inristad i folksjälen. Med sina dryga 3 miljoner invånare har Litauen nått exempellösa framgångar genom åren.
Om inte befolkningsmängden är ett absolut hinder, hur ligger det då till med bredden? Krävs det en stor bas av aktiva, rent av en kritisk massa, för att få till internationella topprestationer? Forskningen säger att svaret är nej. En sådan korrelation har man inte hittat. Stor bredd är helt enkelt ingen förutsättning för en framgångsrik elit. Det framgår av den rapport som Centrum för idrottsforskning nyligen presenterade på uppdrag av regeringen. Uppdraget var att genomföra en fördjupad analys av idrottsrörelsens villkor och förutsättningar för att bedriva en konkurrenskraftig och hållbar elitidrottsverksamhet. Analysen baseras på aktuell idrottsforskning.
Rapporten fick stor uppmärksamhet när den publicerades, och inte undra på det. Den är tydlig i sin kritik av det svenska systemet för elitidrott, som inte anses lämpat för att skapa de förutsättningar som krävs för att vidmakthålla och stärka den internationella konkurrenskraften. Svenska idrottare presterar på absolut världsnivå i ett antal idrotter, men rapporten uttrycker en oro för framtiden. Den beskriver en värld präglad av global idrottslig upprustning, där det svenska systemet skiljer sig väsentligt från jämförbara länder och riskerar att halka efter. Grannländer som Norge och Danmark har t e x slagit in på en helt annan väg och gjort tydliga insatser för att stärka elitidrottens förutsättningar och internationella konkurrenskraft. Sverige anses helt enkelt stå vid ett vägskäl. Antingen fortsätter man som tidigare, men måste då räkna med att man tappar mark internationellt, eller så tar man upp kampen om medaljerna, men då krävs det strukturella förändringar i det svenska systemet för elitidrott.
Det som rapporten från Centrum för idrottsforskning handlar om kan direkt appliceras på den svenska basketen, vars dilemma är detsamma som för svensk elitidrott i allmänhet. Vi sitter fast i strukturer som i långa loppet inte kan ta upp kampen med länder som kapprustar i sina elitidrottssatsningar. Vad säger då rapporten om det svenska systemets svagheter? Vad är det som behöver göras för att vi skall kunna vända skutan i en annan riktning och hålla drömmarna om framtida internationella framgångar vid liv? Dessa saker skall vi beröra i den andra delen av den här krönikan.