Färsk KRÖNIKA signerad Tapio Joulamo.
Nu startar de båda klubblagsturneringarna på damsidan, Euroleague och Eurocup, helt utan svenskt deltagande. Och helt utan nordiskt, för övrigt. Inte något lag vare sig från Sverige, Finland, Danmark, Island eller Norge deltog ens i kvalet. Det är för bedrövligt, i synnerhet som svaga basketländer som Schweiz, Portugal och Luxemburg minsann var med. Det är illa också för att varje säsong som går utan svenskt deltagande, så tappar man i rankingen, vilket gör det svårare att ens ta sig in i huvudturneringen (i Eurocup) såvida man inte är nationsmästare.
På goda grunder får man anta att de svenska lagen drar sig för att vara med av ekonomiska skäl, trots att förbundet bidrar med 100 000 till de lag som deltar. Uppemot en miljon lär kalaset kosta, i alla fall om man överlever kvalet och får spela sex matcher i gruppspelet. Det måsta vara sällsynt dåliga förutsättningar i Sverige jämfört med de närmare 25 länder som kan ha råd att skicka lag till internationellt klubblagsspel. Totalt är 73 olika europeiska klubbar med den här säsongen, inklusive de som försökte kvala in men misslyckades.
Måhända är det så att det är mer kostsamt att vara med om man hör hemma i de nordiska länderna, d v s att det är längre resor som är dyrare. Nere på kontinenten är det ju lite kortare resor, ibland så nära att man kan åka buss till bortamatcherna. Men det är nog bara en del av förklaringen, för alla kontinentala lag som deltar och går vidare får ju avsevärt fler resor och i många fall en mycket större kostnadsbild.
Det är ingen bra situation att svenska spelare inte kan komma ut och testa sina vingar i internationell konkurrens. Det krävs att man tävlar mot de bästa för att själv bli bättre. Nu har vi för all del spelare som är med i de här sammanhangen, d v s flera av de svenskor som spelar utomlands. Men det förtar inte vikten av att nästa nivå av spelare också för göra samma erfarenheter. För svensk basket, inte minst landslagen, skulle det vara betydelsefullt. Därför skulle det vara viktigt att just svenska spelare får göra erfarenheterna. Om lagen som ställer upp laddar på med maximalt tillåtet antal utländska spelare och låter dem få merparten av speltiden, är det ju liksom ingen vits.
Om enskilda klubbarna inte anser sig ha råd med internationellt klubblagsspel, vore en alternativ väg att många går ihop och skickar någon form av svensk utvecklingslag. FIBA har visat sig vara öppet för sådana lösningar och inte minst har Belgien visat sig vara en ”specialist” på området. Det mest bekanta exemplet är Lotto Young Cats, som var med flera år i Eurocup och innehöll ihopplockade talanger från olika klubbar. Flera av dem vi känner igen i dagens belgiska landslag, t e x Delaere, Vanloo, Meesseman. I år deltog, för andra säsongen i rad, ett annat liknande belgiskt lag, Phantoms Basket Boom, bestående av i huvudsak unga spelare från olika klubbar, förstärkta av ett par rutinerade spelare.
Ett antal svenskor får vi i alla fall se i turneringarna den här säsongen:
EUROLEAGUE
Amanda Zahui, Famila Schio, Italien
Binta Dammeh, Girona, Spanien
Regan Magarity, Landes Frankrike
EUROCUP
Paulina Hersler, London Lions, GB
Nathalie Fontaine, Arka Gdynia, Polen
Abigail Asoro, Namur, Belgien
Elin Gustavsson, Sassari, Italien
Elsa Paulsson Glantz, Lublin, Polen
Jag utgår ifrån att alla de här spelarna kommer att bli uttagna till landslagets EM-kvalmatcher i november och februari, där de naturligtvis kommer att utgöra stommen och kompletteras med några spelare från SBL Dam. Jag hoppas också att alla kommer att ställa upp mangrant, nu när den generation av spelare som burit upp landslaget under många år, har tackat för sig.
I Euroleague har man två grupper om åtta lag i grundserien. Man spelar hemma och borta, d v s 14 matcher innan kvartsfinalerna, dit de fyra bästa i vardera gruppen kvalificerar sig. Eurocup består av tolv fyralagsgrupper, där man möts hemma och borta, alltså sex gruppspelsmatcher. Av de 48 lagen tar sig 32 vidare till sextondelsfinaler. Det blir en hel del ”svenskmöten” under säsongen. De tre svenska deltagarna i Euroleague är lottade i samma grupp i grundserien, och i Eurocup har Elin Gustavsson och Paulina Hersler hamnat i samma gruppspel med sina lag.
I våras fick vi, i Ekaterinburgs frånvaro, se ungerska Sopron vinna Euroleague. Och Eurocup, den gick till franska Bourges, där Elin Eldebrink fick avsluta utlandskarriären med en internationell titel. Den här säsongen i Euroleague är vidöppen. Att de fyra stora ligorna kommer att dominera kan vi dock utgå ifrån. Vårens finalist, Fenerbahce nämns som en favorit och det är inte så konstigt, med spelare som Kayla McBride, Natasha Howard, Alina Iagupova, Breanna Stewart och Emma Meesseman. När de båda senare ansluter är dock osäkert och det största frågetecknet är Meesseman, som skadade sig under VM. Spanska Avenida och USK Prag tippas också kunna gå långt, men frågan är om inte turkiska Mersin är andrahandsfavoriten. Mersin har laddat upp bra, med bland annat Briann January, Chelsea Gray, Jonquel Jones, Tiffany Hayes och brittiska Temi Fagbenle.
Eurocup blir ett getingbo, men skall vi drista oss att plocka ut ett par favoriter så får det bli Galatasaray från Turkiet och franska Lyon. Möjligen med ett extra plus till fransyskorna, som har ett riktigt starkt lag. Med spelare som Allemand, Ciak, Chartereau, Gruda, Johannes och amerikanskan Blake Dietrick har Lyon en stomme som inte skulle skämmas för sig i Euroleague.
I Rysslands frånvaro är Turkiet, Italien, Spanien och Frankrike de främsta europeiska ligorna. Många amerikanskor spelar i de här länderna, men långt ifrån alla de bästa. En förklaring är att de gigantiska lönerna i Ryssland har fallit bort och en annan är den nya prioriteringsregeln som införs i WNBA från och med 2023. Spelare som anländer för sent till träningslägrens inledning i april får böter, och skulle de missa den säsongsstarten blir de avstängda hela året. Några av de främsta, som Jonquel Jones, Brionna Jones, Chelsea Gray och Breanna Stewart, kommer i alla fall att spela i Europa i vinter. Det blir intressant att se hur de och deras klubbar agerar nästa vår, då starten av WNBA och de europeiska slutspelen kolliderar.
Sverige är representerat i de bästa ligorna främst genom Zahui, Magarity och Drammeh, som spelar i topplag i Italien, Frankrike och Spanien, och alla tre måste bedömas ha goda chanser att vinna titlarna i sina länder. Även Gustavsson spelar den här säsongen i Italien, i Sassari, liksom Amanda Kantzy (Broni) och i andraligan återfinns Amanda Tivenius (Ponanzo). Även Kalis Loyd spelar vidare utomlands, trots att landslagskarriären är avslutad. Hon fortsätter i Toulouse i franska andraligan. Turkiet har Maria Gültekin tagit en plats i Bursa och i andraligan spelar Günesh Karaoglan (Bogazici).
Både Fontaine och Paulsson Glantz blir också intressanta att följa i deras polska lag. Förra säsongen hamnade deras lag på silver- (Gdynia) och bronsplats (Lublin) i ligan, och båda kommer sannolikt att tillhöra toppen den här säsongen. Samma sak gäller Hersler, vars London Lions vann det brittiska mästerskapet och lär göra det även den här säsongen.
Bland övriga utlandssvenskor kan nämnas Fatou Jallow (Halle) och Emma Karamovic (Wasserburg), båda i den tyska ligan., samt Amanda Okodugha, senast i Visby, som återfinna i Grindavik på Island. Två erfarna utlandspelare är Farhiya Abdi och Danielle Hamilton Carter. Den senare heter numera Danielle Hamilton Baugh efter att ha gift sig. Det finns inga besked om ny klubbadres för någon av dem. Abdi spelade förra säsongen i Kayseri, Turkiet och Hamilton Baugh i belgiska Castors Braine. Vi får se om de båda dyker upp i något lag, någonstans.
Säsongen är ännu så länge bara i sin linda. I Frankrike har man t e x inte ens startat ligaspelet. Men överlag kan man säga att utlandssvenskorna som är i gång gör bra ifrån sig, inte minst Drammeh, som blev lite av matchvinnare när Girona slog Villeneuve i kvalet till Euroleague. Hon svarade då för 14 poäng, mest av alla på planen. Och i helgens ligaomgång i Spanien följde Drammeh upp det genom skicka i 21 poäng mot Leganes. Drammeh är definitivt mogen att axla en större och tyngre roll i landslaget, där hennes insatser har varit minst sagt volatila.
Och så måste vi ju nämna Elin Gustavsson, som tillbringade sommaren på Nya Zeeland, där hon blev mästare med Tokomanawa i den nystartade ligan. Den här hösten har Gustavsson startat riktigt bra i den tuffa italienska ligan. Hennes Sassari har 4–1 i matcher och Elin Gustvasson är en lagets bärande spelare. Hon är på planen drygt 30 minuter per match och snittar fina 13,4 poäng och 8,8 returer. Gustavsson går mot sin klart bästa säsong i karriären och kan bli en riktig joker, om inte rejäl injektion, för det svenska landslaget den här vintern.