Nu startar en återhållsam liga. Vi rankar lagen och summerar VM
I helgen startar spelet i SBL Dam, med massor av nya spelare och många helt nykomponerade lag. Runt 50 spelare är nya i ligan, d v s sådana som inte var med förra säsongen. Det gör det lite svårt att sia om hur det kommer att gå, för vi har ju inte mycket mer än resultaten från några tränings- och cupmatcher att gå på. Icke desto mindre är det dags för en ny ranking inför seriestarten.
Så vad kan vi vänta oss av den kommande säsongen? Att två lag, Helsingborg och A3, nu är borta tar bort en del av udden. Helsingborg gjorde ju en sensationellt bra säsong 21–22 och naturligtvis kommer det märkas att ett lag som A3 inte längre är med i svängen. Säga vad man vill om A3, men en krydda har laget verkligen varit i SBL Dam under en rad av år, med många högprofilerade spelare. Självklart lämnar de ett tomrum som inte fyllts. Borås drog sig som bekant också ur, men ur spillrorna har Sjuhärads Basket uppstått. Den nya klubben lär hålla en låg profil under det första året.
Kryddan den här säsongen blir förstås de tre återvändarna i Södertälje och den kamp som vi kan förvänta oss mellan dem och Luleå. Vem vinner fighten mellan de två klubbarnas egenfostrade, gyllene generationerna, 88–89 i Södertälje och 93 i Luleå? Det är själva grejen med säsongen 22–23, och ingen dum sådan heller.
Annars får man säga att vi tycks ha framför oss en annorlunda liga, som präglas av viss ekonomisk återhållsamhet. Det syns tydligt i antalet importer som lagen tagit in till säsongsstarten. Och det är faktiskt ett sundhetstecken. Förra säsongen hade lagen i snitt 3,9 utländska spelare. I år är siffran 2,7. På kort sikt innebär det förstås ett visst kvalitetstapp, med färre stjärnor eftersom många transatlantiska spelare inte längre får plats i ligan, men långsiktigt är det rätt väg att gå. I någon klubb satsas det däremot lite extra för att flytta fram positionerna den här säsongen, och det är inget fel om man har kassa för det. Det kan var rätt sak att göra, nu när konkurrensen ser ut att lätta en smula, för importerna är som sagt färre, A3 är inte i vägen längre och vi kan också förmoda att Norrköping inte är lika starkt som senast.
Först skall vi dock glädjande nog konstatera att ligan förändrat sin prissättning för webbsändningarna. Årets pris är 690 för hela säsongen. Det är fortfarande mycket för produkten som erbjuds, men en halvering av årskostnaden är inte fy skam. Jag är helt säker på att det kommer att innebära ökade intäkter och fler tittare. Nytt för året är och också att matcherna skall sändas via samma plattform som SBL Herr, Staylive, men vad jag förstått med skillnaden att Keemotionkamerorna skall användas och att kommenteringen sker på plats genom klubbarnas försorg, d v s som tidigare. På herrsidan sitter ju teknisk personal och kommentatorer i Stockholm och med en filmare i hallen.
Om vi går till rankingen så förefaller det klart att Luleå och Södertälje har de starkaste lagen. Mycket talar för att de kommer att vara i en egen klass den här säsongen. Däremot finns ingen tydlig bottenkandidat, möjligen ser det i dagsläget ut som om det skall kunna bli Visby, för laget är höstens mysterium. När jag skriver det här och med bara dagar kvar till den första matchen har Visby inte presenterat fler än sju spelare. Det kan förstås ännu hända saker, men med den utländska kvoten fylld kan det bara bli fråga om eventuella svenska tillskott. Visby kom i alla fall med nio spelare till den cupmatch som förlorades mot Uppsala. Med det vi vet nu måste Visby Ladies placeras som jumbo i rankingen.
Det största rycket uppåt jämfört med min förra ranking gör Eos, som har vässat sin trupp ordentligt, faktiskt på ett sätt som vi inte vant oss vid från klubben i Lund. Det ser ut som om nya coachen, Irene Otamiri, har fått resurser till det spelarmaterial som krävdes för att hon skulle ta jobbet. I Eos har man aldrig tidigare startat säsongen med så många importer som man gör i år, närmare bestämt fem. Förklaringen verkar vara att guarden Julia Strachan har dubbla medborgarskap och alltså kan spela som svensk. Det ser bra ut för Eos, som kan bli årets lag i ligan. Kanske har klubben gjort ett av säsongens fynd i amerikanskan Deja Church, som för övrigt spelade collegebasket med Norrköpings nyförvärv Lexi Held i DePaul. Church satte i helgen 26 poäng och tog tio returer när Eos tvålade till Mark i Svenska Cupen.
Alvik har gjort en del goda resultat på försäsongen och slagit både Norrköping och Uppsala. Coach Mady Mahdy har också fått fylla sin importkvot och gjort några intressanta värvningar. Frågan är dock om det håller hela vägen, men slutspelsplats tror vi på. Norrköping faller dock i rankingen efter förlusten mot Alvik och samma sak med Högsbo, som visserligen höll jämna steg med Södertälje i cupen, men föll ihop i andra halvlek.
Sjuhärads föll på hemmaplan mot Östersund i helgen. Östersund ser ut att kunna hålla ställningarna även den här säsongen. Frågan är hur det blir med Sjuhärads, där man verkar hålla i slantarna. Det kan vara klokt under den första ligasäsongen. Enda import som offentliggjorts är bekantingen Brea Elmore, som vi känner igen från hennes tid i Leicester Riders då Jesper Sundberg coachade laget. Någon topplats kan dock inte Sjuhärads räkna med, varken i min ranking eller i ligatabellen.
Så här ser min ranking ut inför ligastarten:
- Luleå
- Södertälje
- Östersund
- Eos
- Norrköping
- Högsbo
- Alvik
- Mark
- Uppsala
- Sjuhärads
- Visby
Slutligen, var kommer säsongens utmärkelser att hamna? De här gissningarna är kanske lika goda som andra:
Till MVP utses Bria Goss (Luleå), men Frida Eldebrink (Södertälje) får priset som årets guard. Årets forward blir Aquira DeCosta (Alvik) och center Jessica Kelliher (Östersund). Till årets försvarare utses Elin Eldebrink (Södertälje) och som stjärnskott väljs Tilda Trygger (Luleå). Deja Church (Eos) blir årets artist och till bästa domare utses Åsa Månsson. Som vanligt vinner Luleå priset som årets matcharrangör, och årets lyft, det går förstås till IK Eos.
VM är över för den här gången och publikt blev det en framgång i det sporttokiga Australien. 145 000 fanns på läktarna under turneringen. Det täta spelschemat fick dock kritik, vilket är förståeligt. Lagen som gick hela vägen spelade åtta matcher på tio dagar. Att det var trötta spelare som hasade sig runt på slutet var helt uppenbart. Även frågan om tidpunkten för mästerskapet blev föremål för diskussioner. VM spelades ju precis i skarven mellan uppstarten i Europa och avslutningen av WNBA, och dessutom i Australien, som kräver de längsta och mest tidsödande resorna för de deltagande länderna.
Frågan om när på året nästa VM skall spelas är ännu inte avgjord, och inte heller var. Däremot har FIBA dyrt och heligt lovat att det pressade matchschemat aldrig mer skall upprepas. Nästa gång skall antalet länder utökas till 16, vilket ger mer utrymme för luft i kalendern. Mycket talar för att Europa får minst två ytterligare platser till VM-kvalet. De sex bäst placerade lagen i förra årets EM fick vara med i VM-kvalet och nästa gång kan det bli minst åtta. Se där en riktig morot för det svenska landslaget inför EM 2023.
Även om flera VM-matcher var rejält spännande, så vill jag påstå att kvaliteten på matcherna i mästerskapet, med några undantag, inte var så bra som man kunde begära. Den enkla anledningen är att allt för många av de bästa spelarna, av olika skäl, inte var med. Spanien, rankat tvåa i världen, saknades t e x efter att laget gjorde ett katastrofalt EM förra året och inte lyckades kvalificera sig. Det ryska laget kvalificerade sig, men fick av kända skäl delta. Inte heller Nigeria, det bästa afrikanska laget, var med trots att de var kvalificerade. Den afrikanska platsen fick övertas av Mali, som inte gjorde någon glad i VM.
De båda EM-finalisterna, Serbien och Frankrike, fanns på plats, men var bara spillror av de lag som var så framgångsrika i EM. Med undantag för de naturaliserade amerikanskorna, Gaby Williams (Frankrike) och Yvonne Anderson (Serbien), saknades alla de bärande EM-spelarna i båda lagen. Och då går det ju inte. Mycket riktigt var det första gången på evigheter som Europa inte hade något lag i semifinalerna i VM.
VM blev inte bättre av att stjärnor som Liz Cambage (Australien) och Rui Machida, Japans bästa spelare, var frånvarande, och så givetvis ett gäng amerikanskor, som Elena Delle Donne och Skylar Diggins Smith, liksom storstjärnor som under en rad av år styrt och ställt på världsnivån, men som nu lagt ned vapnen: Sue Bird, Diana Taurasi och Sylvia Fowles.
SvT skall ha all heder av att man sände hela 16 matcher från VM. Kommentatorerna gjorde sitt bästa och hade en del fakta att redovisa, men som alla andra gånger det i olika kanaler sänts dambasketmatcher på hög nivå, så var kunskapen om lagen, spelarna och dambasket i allmänhet, svag. Det räckte nog för gemene man, men för den kräsne gav det ingenting. Det lär vara likadant inom fotbollen, d v s att de som kommenterar dammatcher inte har den koll de borde ha. I stället blir det mycket svammel. Man har helt enkelt god koll på herrspelet, men inte alls på damerna. Orsaken är förstås att kommentatorerna sett massor av herrmatcher och för få dammatcher och därmed inte fått den genuina känslan och insikten om det kvinnliga spelet.
Som väntat var USA ändå överlägset i VM. Trots att några av de bästa saknades och en ny generation tagit över, tyder inget på att gapet mellan USA och resten av världen minskar. Skall vi hitta någon långsiktig utmanare till USA får det bli silvermedaljören Kina, som har en enorm potential i sin jättelika befolkning.
Det enda sättet för europeiska och andra länder att närma sig USA är tävla mer med de bästa amerikanskorna och det finns inget annat sätt än att fler spelar i WNBA. Då kanske man kan få samma utveckling som på herrsidan, där mängder av europeiska spelare finns i NBA och bland annat lagt beslag på MVP-titeln flera år i rad. Problemet på damsidan är att det bara finns tolv lag i WNBA. Platserna är begränsade, totalt 144, så det krävs nog en rejäl utvidgning av WNBA innan de europeiska spelarna kan storma in på bred front. Vi vet också att en utvidgning är på gång, men det är ännu oklart hur stor den blir och när den kommer.
Apropå WNBA då har jag inte ännu kunnat smälta att Chicago missade titeln i år. Chicago lyckades inte ens ta en finalplats, utan blev utmanövrerade av Connecticut i sin semifinal. Vinnarreceptet för Connecticut blev det som de måste bli mot stjärntyngda Chicago: att spela oerhört fysiskt, på gränsen till brutalt. Och det gick vägen, men sedan föll ju Connecticut mot Las Vegas i finalen. Och även om Connecticut var slutkört efter manglingen i semin, så var Las Vegas finalseger en triumf för nya coachen, Becky Hammon. Hon tog över spelstaden efter många år i San Antonio Spurs organisation och blev den första WNBA coachen att tjäna mer än en miljon dollar per år.
Las Vegas hade visserligen stjärntrion A’Ja Wilson, Kelsey Plum och Chelsea Gray, men samtidigt den tunnaste bänken av alla topplagen. Med tanke på det var deras seger anmärkningsvärd. Det går inte att säga annat än att den spelstil som Hammon infört och det sätt hon hanterat laget på, gjorde all skillnad. Men ändå: hur kunde ett lag med spelare som Vandersloot, Quigley, Parker, Copper, Meesseman, Gardner och Stevens förlora?