Ranking av SBL Dam. Kommer cirkeln att slutas i Södertälje?
Låt osshoppas att pinsamheterna från i våras/somras, då tre lag drog sig ur SBL Dam, inte upprepas den här säsongen. Övriga idrottssverige skrattar med rätta åt eländet. När sådant kan inträffa måste det framstå som självklart för alla att ligan har strukturella problem som måste åtgärdas. Det SBL Dam behöver är långsiktig stabilitet. Och för det krävs förutsättningar som kan skapa det. Om jag finge bestämma (ni behöver inte oroa er, ingen kommer att lyssna på mig) skulle jag vidta tre åtgärder.
För det första jag begränsa antalet utländska spelare till två per lag. För det andra begränsa ligan till maximalt tio lag. För det tredje införa ett lönetak, där klubbarna skulle få använda maximalt X procent av sin förväntade omsättning till spelarkostnader. ”Rikare” klubbar skulle därmed kunna unna sig bättre och dyrare spelare än de ”fattiga”, vilket är helt i sin ordning, för det är ju så livet ser ut oavsett om man är privatperson, företag eller annan organisation. Framför allt skulle ett lönetak tvinga klubbarnas spenderhungriga ledare och styrelser att hålla i plånboken. Och givetvis skulle överskridande av lönetaket medföra konsekvenser efterföljande säsong, lämpligtvis en lägre procent att spendera.
Det tyngsta fallet skedde givetvis i Umeå och A3. Det är ju inte småpotatis att ett lag som under tio år tillhört toppen, rasar ihop som ett korthus. En del blev chockade, och i Umeå verkar de ännu inte ens ha återhämtat sig från smällen. De flesta andra betraktare menar ändå att det till slut gick som det måste gå, att luftballongen sprack ju högre upp i atmosfären den steg. Och visst, man är benägen att hålla med de senare. I längden håller det inte att leva över sina tillgångar och balansera på den egg, vars ena sida utgörs av ekonomisk ruin. Vi får hoppas att vi slipper motsvarande experiment i framtiden.
Den näst största pinsamheten skedde i Borås, där man högst otidsenligt petade ut sitt damligalag för att herrarnas motsvarighet skulle få bättre resurser. Om inte herrlaget når riktigt långt den här säsongen får man nog betrakta det som att klubben sparkade sig själv i röven. Oavsett vilket, så har Sjuhärads Basket uppstått i spillrorna, och på det hela taget är det nog tröst i allt elände. Jag tror att det generellt sett är bättre att damklubbarna står på sina egna ben och lär sig leva på egna meriter i stället för att hamna i den eviga dragkampen om resurserna med klubbens herrlag, för den matchen vinner herrarna nio gånger av tio.
Oavsett vad som händer, eller inte händer, så har vi framför oss en säsong som skall spelas. Elva lag deltar och vi har alltså framför oss en grundserie med 20 omgångar, alltså tre bortamatcher mindre jämfört med föregående år och alltså en liten besparingsmöjlighet. Hur många av matcherna jag kommer att se är i skrivande stund osäkert, men jag har i alla fall försökt följa lagbyggena inför säsongsstarten. I full vetskap om att cirka 30 spelare lär tillkomma i lagens trupper, så dristar jag mig i alla fall till att göra en ranking av lagen, baserat på det vi vet just nu.
- Luleå
- Södertälje
- Norrköping
- Högsbo
- Östersund
- Alvik
- Sjuhärad
- Mark
- Visby
- Eos
- Uppsala
Det mesta tyder på att det kommer att stå mellan Luleå och Södertälje den här säsongen. Vilket lag man placerar som etta är lite hugget som stucket. Jag sätter Luleå främst, eftersom de har en enastående kontinuitet i laget. Såväl amerikanskorna som alla de bärande svenska spelarna återvänder och något måste väl Luleå ha lärt sig av den nesliga finalförlusten i våras. Man kan med fog säga att Luleå blev bortkollrat av Taylor-Lundgren och hans gäng i våras.
Den stora frågan vad gäller Södertälje är om man kommer att spela utan importer, i klartext: räcker pengarna till någon utlänning efter att Eldebrinkarna och Halvarsson har fått sina kontrakt? Med minst en duglig import skulle i alla fall Södertälje segla upp som storfavorit. Men en del andra oklarheter finns också: kan Klara Lundquist komma upp i gammal god form, och vad kan Halvarsson prestera efter det årslånga uppehållet? Om någon av frågorna får ett nekande svar blir säsongen ingen eriksgata. Vad gäller tvillingarna Eldebrink tror jag inte man behöver tvivla. Om jag känner dem rätt har de tränat hårt på sommaren och kommer att pusha laget framför sig i vanlig stil.
Tvillingarna och Halvarsson har ju återförenats för att ta det SM-guld tillsammans de inte lyckades med innan flyttarna utomlands. Det är hela 14 år sedan, säsongen 2007–08, som de tre senast spelade tillsammans i ligan och Södertälje. Den gången blev det finalförlust mot Solna, som innehöll bekanta namn som Jurgita Kausaite, Elisabeth Egnell, Katarina Andersson och Christy Bacon.
Nu är det meningen att såren efter 2–3 förlusten 2008 skall läka och cirkeln slutas i hemstaden Södertälje för tre spelare med enastående karriärer bakom sig. En bättre dramaturgi går knappast att tänka sig för den kommande säsongen i SBL Dam. Frågan om det skall lyckas är ju själva ”grejen” med ligasäsongen. Det är rent av kommunikatörernas våta dröm.
På sätt och vis önskar man att ”de tre” skall lyckas i sitt uppsåt, för det vore en fjäder i hatten för svensk basket om ett lag med enbart inhemska spelare skulle ta hem guldet, om de nu kommer att spela helsvenskt vill säga. Senaste gången ett lag utan importer vann SM-guldet ligger 12 år tillbaka i tiden, då Anders Härd ledde 08 Stockholm till titeln. Inget lag kommer dock att låta Södertälje ”springa hem” med guldet. Alla kommer att jaga dem, ta alla chanser och ge allt, för det är ju inte varje dag de får chansen att ställas mot spelare som så länge huserat på hög europeisk nivå. Den här säsongen kan komma att bli något utöver det vanliga för väldigt många.
Norrköping ser inte ut att vilja ta kampen om att försvara SM-guldet, men har i alla fall ett spännande lag, visserligen med bara två importer än så länge, men Hjern och Ljungkrantz är två bra tillskott. Säga vad man vill om Norrköping, men de har en förmåga att få ihop det, och så blir det nog även den här säsongen. Vi kan räkna med att det blir en topp fyra placering och en semifinalplats.
Jag tycker att Högsbos lagbygge, under nya coachen, Selma Delibasic, ser väldigt intressant ut. Det är fin kontinuitet som vanligt, bredden i laget ser riktigt bra ut och den svenska stommen är präktig. Om Högsbo slipper svåra skadebekymmer och importerna ger det som förväntas av dem, så är Högsbo ett lag för topp fyra i min ranking.
Lagen på platserna 5–9, den i den vanligtvis ”täta” mitten, är som vanligt svårplacerade, i synnerhet vid den här tiden på året.Östersundvar kanske knepigast av alla lag att ranka. Förlusterna av de bärande spelarna Popkey, Kraker och Paulsson-Glantz skär förstås stora hål i laget, men i gengäld har Östersund värvat Anna Lundquist och dessutom Jessica Kelliher. Den senares närvaro, och sannolikt stora betydelse, lär innebära att vi kommer att få se en annan typ av basket från Östersund den här säsongen. Men laget ser lite tunt ut och känslan är att Östersund får svårt att upprepa förra årets framgång.
Även Alvik framstår som ett frågetecken. Med ny coach och hela stommen borta är det även här lite som att börja från noll, i alla fall med ett vitt papper. Lagbygget ser lite bräckligt ut, men coach Mahdy får, till skillnad mot tiden i Uppsala, i alla fall börja säsongen med fyra importer: två amerikanskor, en finska och så danskan Lundin. Den senare är ett intressant tillskott och så är även Debbi Alem. Och så undrar vi förstås om Anna Stern blir kvar?
Sjuhärads har presenterat sin svenska stomme och den ser utan tvekan stabil ut, med nyförvärven Juhlin och Ljunggren i spetsen. Högst sannolikt lär vi få se truppen kompletteras med några importer och då är Sjuhärads utan tvekan ett slutspelslag. Men även Sjuhärads har ett nästan helt nytt lag som skall fås att fungera under nya coachen, Karin Inger Key. Det kan bli riktigt bra, men om Sjuhärads är fågel eller fisk är ännu svårt att veta.
Mark var, tillsammans med Östersund, förra säsongens stora överraskning. I år kör man med samma koncept; d v s satsar på fyra amerikanskor i laget. Man antar att det med samma coachkonstellation blir samma frejdiga spel även den här säsongen. Om de fyra amerikanskorna står pall så kan det bli en lika bra säsong som sist, för den här gången har man lyckats värva Evelyn Ovner. Det gör att Mark sannolikt kommer att ha en högst duglig förstafemma, men kan få svårt att hålla kvaliteten när spelare skall roteras in.
Visbyhar inte lyckats bevara någon kontinuitet från förra säsongen. Det blir en nystart även i Visby. Bara Agnig är kvar, och med enbart sex spelare presenterade än så länge, så hamnar Visby på en undanskymd plats i rankingen. Ladies kommer garanterat att fylla sin importkvot innan de är klara och då kan ju förstås en slutspelsplats vara i sikte. Men vilka svenska spelare skall komma in från bänken?
Näst sist hamnar Eos, som även de tappat mycket från förra säsongens lag. Ny coach och nästan helt nytt lag, den visan har vi hört några gånger i den här texten. Det kan komma några överraskande värvningar, kanske t o m måste, men annars ser det ut som om Irene Otamiri får en grannlaga uppgift sin första säsong som head coach. Uppsala kör med en coachtrojka, som skall dela på ansvaret. I dagsläget ser coachernas spelarmaterial inte särskilt konkurrenskraftigt ut. Det måste till förstärkningar om Uppsala skall kunna tävla på allvar den här säsongen.