Igår blev tre av fyra namn som tar över som nya coacher för det svenska damlandslaget officiella. Att Kevin Taylor-Lundgren var ett av namnen det var redan känt sedan tidigare men inte Robin Sandberg och definitivt inte Irene Otamiri.
Taylor-Lundgren och Sandberg är säkert utmärkta namn som troligtvis skall vara assistenter som skall sköta scoutingen och hålla igång landslags sammandragningarna med hjälp av Otamiri som blir den kvinnliga länken med de kvinnliga spelarna.
Jag vet inget om Otamiri som tränare och coach däremot har jag coachat flera matcher under den tiden då hon var aktiv spelare för +15 år sedan och sett henne i aktion. Hon var en explosiv spelare med stor potential men hon försvann ganska fort från elitbasketen. Av vilken anledning vet jag inte. Kanske en svår skada. Bra iaf att hon är tillbaka som ledare.
Dessa tre kommer säkert att göra ett mycket bra jobb med scouting och förberedelser av laget men frågan är vem som blir det fjärde namnet och vem som slutgiltigt skall bestämma.
Varför gör man så här ? Gör man det för att ingen enskild skall behöva ta ansvaret eller är det för att få en billig lösning rent ekonomiskt. Både Taylor-Lundgren och Sandberg är redan fulltidsarbetande coacher i sina föreningar.
Vem kommer att bli ”chefen” eller blir det ”skummjölk” igen.
Våra mest framgångsrika damlandslags coacher heter Paul Larsson och Bengt Viström men efter dem kommer Lars Johansson och han står högst på min lista över tänkbara huvudansvariga men han lär knappast göra comeback.
Även en annan Johansson ligger högt på min lista nämligen Mikael från Luleå. Killen har massor av erfarenhet från internationella matcher med olika ungdomslandslag och som assistent i SBL bakom flera headcoacher. Jag tror att Sandberg lyssnar på erfarne Mikke ganska mycket även nu.
Maria Modig som har jobbat som coach på RIG Luleå i många år men nu är direkt engagerad på förbundet är en stark ledare och bra tränare som klarar av att ta tuffa coach beslut. Kan hon vara aktuell ?
Jag skulle föredra någon som kommer in helt utan förutfattade meningar om spelarna och som inte har starka relationer till någon av klubbarna i SBL Det vore nyttigt om alla skulle få starta någorlunda från noll.
Jurgita Kausaite är utan tvekan ett starkt namn som jag gärna hade valt men knappast aktuellt längre eftersom hon fick lämna sitt uppdrag senast på ett så nedvärderande sätt.
Jag är nyfiken på om det är ett förtroendeuppdrag som de tre coacherna har fått eller om dom är årsanställda och avlönade och varifrån pengarna kommer.
Det tycker jag att basketföreningarna i landet borde få veta. Är dom arvoderade per dag vid sammandragningar och matcher och även för allt arbete som kommer att läggas ner på fritiden. Hur ser lösningen ut tack.
Är det någon som har tänkt på vilken position dessa coacher kommer att ha i år under SBL säsongen som aktiva coacher i ligan ? Mot alla spelare och hur handskas domarna med dem som nya makthavare.
Rajacic skriver idag på FB om det förträffliga med 14 lag i årets damliga och att ”Risken att åka ur är verklig”.
Jag frågade SBBF´s Tävlingschef Lundén för en tid sedan om hur det blir för lagen som inte går till slutspel (lag 9-14) och svaret blev:
Inget mer spel, Lag 13 och 14 åker ur, om två lag klarar av att gå upp. Om ingen klarar det får lagen frågan om de vill fortsätta.
Risken att åka ur känns i alla fall för mig overklig.
Ser idag att Eldebrinkarna pratar om att komma hem och avsluta med ett SM Guld som dom aldrig har fått. Jag tror att det är säkrast för dem att i så fall flytta till Luleå där resurserna finns för Södertälje kommer knappast att vara med i kampen om guldet under de närmaste åren.
Godmiddag