Under corona karantänen I mars – juni ägnade jag en hel del tid till att titta på gamla matcher från Damligan från 2004 och fram till 2010. Utan någon som helst vetenskaplig analys bakom så har jag en del högst personliga åsikter om den tiden.
Det spelades bra dam basket i många klubbar mellan 2005 – 2009 men efter det har kvalitén gått ner. Jag tycker dessutom att dambasketen var klassen bättre så tidigt som i slutet på 80-talet.
Coacherna har blivit yngre och spelarnas ålder har blivit lägre. Även de utländska spelarnas kvalitet har försämrats ytterligare ett snäpp. Dagens damliga basket är inte bättre än vad den var förr det är min bestämda åsikt.
Södertälje var otroligt bra på 70 och 80 talet och Arvikas framgångar var inte tur. Många lag var enormt bra då och skulle klara sig utan problem i dagens basket.
Jag noterade att mitt lag Umeå Comets spelade bra särskilt det året som Amy Mohr var spelande coach. Umeå Comets hade även andra årgångar som var väl coachade. Sasha Cavic gjorde ett styvt jobb som coach.
Tyvärr spelar det spelar ingen roll hur bra man än spelar om man inte kan få bollen i korgen. Vi i Umeå Comets hade som regel lite för tunna lag mellan 2000 – 2010 och sköt alldeles för dåligt för att kunna ta oss upp på den övre halvan i tabellen.
Ett flertal mycket duktiga head coacher på damsidan finns vad jag vet inte med på den främsta scenen längre såsom t ex Jens Tillman, Mikke Johansson, Henrik Wikström, Anders Härd, Johan Persson, Angelica Gabrielsson,”Peson”Pettersson, Peter Johansson, Henrik Johansson, Hanna Bouldwin, Mikael Blomqvist och senast Jurgita Kausaite och David Visscher m fl.
Basketsporten har inte råd med att tappa kunniga coacher och ledare. Det är dags att försöka sätta stopp för tappet. Kunskapstappet är för stort och basketsporten förlorar för mycket på det. SBBF borde begränsa antalet administratörer och i stället anställa bra instruktörer som skall ut på fältet.
Som jag ser det är det ett problem inom dambasketen att allt fler lag förväntas träna två ggr/dag. Detta blir ett problem eftersom de flesta coacher inte kan lägga hela sin själ och hjärta på laget under 24h om dygnet.
De flesta har civila jobb och kanske familj som skall fungera och då går pusslet inte ihop med dagens basket. Man skall inte behöva vara nörd och beredd att offra allt.
Vår sport tappar kompetens som vi inte har råd att tappa. Kanske är det bättre att ta ett steg tillbaka och nöja sig med att träna eftermiddag eller kväll med hela laget och ha fysprogram dagtid i stället som skall skötas av varje spelare.
Du som har läst HOOPS i flera år vet att jag alltid har ett ”vakande getöga” på domarna. Jag har själv dömt åtskilliga 100-tals matcher under åren på alla nivåer utom herrarnas elit och jag tyckte aldrig att det var svårt att döma. Det går däremot att göra jobbet svårt om man börjar med att själv bestämma vad som skall godkännas eller inte..
Det som jag reagerar starkt på det är alla konstiga avblåsningar som jag har sett i alla dessa nostalgi matcher. Jag har försökt att se på matcherna med så objektiva ögon som möjligt men jag kan inte blunda för en del saker som utspelar sig framför mina ögon.
Vi pratar idag jättemycket om rasism och diskriminering. I mina ögon är den särbehandling som vi i Umeå Comets ibland har råkat ut för inget annat än diskriminering.
Tyvärr så ser jag samma saker hända även i andra sporter. En petig straff i slutminuterna mot ett ”sämre lag” eller ett bortalag i en fotbollsmatch eller en petig utvisning i hockey är ofta avgörande. Det måste bli slut med särbehandlingen av vissa lag.
Jag saknar en del domare såsom Robert Katic, Åsa Johansson (Jermo), Rikard Lundberg, Rikard Johansson, Lado Sharro alla glada trevliga och väldigt rättvisa domare.
Idag har vi alldeles för många stoneface herrar utan ett leende på läpparna som gillar att bestämma. Tack och lov så har vi fått in en handfull glada trevliga kunniga och rättvisa damer under de senaste två åren som alla borde tilldelas många uppdrag om de bara vill.
Godmiddag