Av Tapio Joulamo
Den kvinnliga collegebasketens poängrekord är 3527 och innehas av Kelsey Plum, den amerikanska landslagsspelaren och tvåfaldiga WNBA-mästaren med Las Vegas. Allt talar dock för att Plums rekord kommer att ryka all världens väg om ett par månader. Om inget oförutsett inträffar blir Caitlin Clark nästa rekordinnehavare. Clark, som även hon är guard, och spelar i Iowa, har hittills kommit upp i 3079 poäng. Om hon fortsätter producera med det snitt hon har den här säsongen, 30 per match, kommer hon att gå förbi Plum i slutet av februari.
Om Clark inte når Plums rekordnotering i februari så är det är nog dödsdömt innan säsongen är över, eftersom Clark har 18 matcher kvar med Iowa, dessutom 4–5 i slutspelet i Big Ten och sannolikt några i NCAA-turneringen. Med 25 matcher kvar att spela behöver hon alltså ett snitt på 18 poäng per match för att passera Plum. Det kan t o m bli så att rekordet får en skjuts med 1000 poäng. Det kan ske om Clark bestämmer sig för ett femte år på Iowa, något som inte var aktuellt på Plums tid. Det femte året tillkom på grund av pandemin. En sak är säker, att Indiana i WNBA håller alla tummar för att Clark skippar det femte året på college och i stället deltar i draften 2024. Indiana vann nämligen draftlotteriet och får alltså välja först. Enigheten om att Clark kommer att gå som etta i draften råder det total enighet om.
De högst rankade svensklagen på college, Ohio State och Virginia Tech, ligger just nu på plats 13 respektive 15 i AP:s omröstning. Diana Collins har startat ungefär som väntat på Ohio State. Hon snittar 13 minuter, vilket är bra med tanke på att det är hennes första år och att konkurrensen är stenhård. Även Matilda Ekh presterar som man hade hoppats, d v s riktigt starkt. Ekh har klivit rakt in i förstauppställningen på Virginia Tech, spelar 29 minuter per match och satte i helgen personligt poängrekord på college. Hon svarade för 25 poäng när VT slog Rutgers med 84–59. Eks tidigare poängbästa under åren på Michigan State var 21.
I de lägre rankade lagen har vi också spelare som gjort fina siffror framåt. Stina Almqvist på Penn har redan gjort 20 poäng eller mer fem gånger den här säsongen, med toppnoteringen 25. Intressant nog har Almqvist gjort merparten av sina poäng nära korgen, eftersom hon i år fått spela på för henne den ovana positionen 4–5. Men ett lyckat drag har det visat sig vara. Även Tilda Sjökvist på Presbyterian har glimtat till i ett par matcher då hon satt 21 och 26 poäng. Sjökvist produktion är dock väldigt ojämn. Någon gång har hon t o m gått poänglös av planen.
Penn är rankat 210 och Presbyterian 269, och det är naturligtvis stor skillnad i spelkvalitet jämfört med de bättre lagen. Det kunde vi t e x se i lördags, då Presbyterian mötte topprankade South Carolina på bortaplan och föll med 29–99. Att det skiljer mycket mellan lagen är inte är så konstigt när det finns över 300 lag på division 1-nivån. Liknande differenser upplever vi ju t o m i många olika ligor, inklusive den svenska. Oavsett nivå är det ändå glädjande att svenska spelare levererar fina siffror i collegebasketen.
Jag måste säga att jag häpnade när jag såg FIBA:s senaste ranking på flicksidan. Finland rankas nämligen på plats 10 i världen bland de kvinnliga ungdomarna, och på plats 6 i Europa! Förklaringen? Framför allt att Finland i år hade lag i alla A-divisioner i EM, och gjorde bra resultat: nia i DU 20, tia i DU 18 och fyra i DU 16. Noterbart är att Sverige rankas på plats 37 i världen på flicksida (19 i Europa). Bland damseniorerna är dock Finland långt efter Sverige, på platserna 66 respektive 27. Men med tanke på vad som händer på flicksidan är det väl bara en fråga om när Finland passerar Sverige även på seniorsidan.
Basketens mest ikoniska artefakt är nog de ursprungliga reglerna som James Naismith nedtecknade och publicerade i skoltidningen på KFUM-skolan i Springfield, Massachusetts, 15 januari 1892. På Disney finns en intressant dokumentär som handlar om när det handskrivna dokumentet, bestående av två pappersark, såldes på auktion. Dokumentären kan också ses på film.nu. Auktionen ägde rum för ett tag sedan, år 2010, när Naismiths ättlingar bestämde sig för att låta dokumentet gå under klubban.
Auktionen, som ägde rum på Sothenbys i New York, blev en hisnande kamp mellan två budgivare, tillika representanter för två framgångsrika skolor. Den ene budgivaren, David Rubenstein, hade själv gått på Duke University och vill köpa dokumentet och skänka det till Dukes Hall Of Fame. Den andre var David Booth, som tidigare hade bekostat Booth Family Hall Of Athletics intill Allen Fieldhouse Arena, där Kansas University har sin hemmaplan.
Booth har själv växt upp på Naismith Drive i Lawrence, Kansas. Det var nämligen till Lawrence som James Naismith flyttade från Springfield. I Lawrence, där Univeristy of Kansas ligger, var Naismith verksam i drygt 40 år, som coach och fortsatte där utveckla spelet. Och innan han dog hann Naismith på plats uppleva när basketen blev olympisk sport, 1936 i Berlin, bara drygt 30 år efter att han nedtecknat de allra första reglerna.
Den som fick David Booth att delta i auktionen var en person vid namn Josh Wade. Det är Wade som gjort dokumentären, driven av sitt engagemang för Kansas Jayhwaks, vars största supporter han lär vara. ”Naismiths historiska dokument skall hem”, d v s till Lawrence, var Wades ambition. Booth, som delade Wades strävanden, gjorde en utfästelse om att bidra med 1 miljon dollar, men det skulle visa sig att den miljonen inte kom att räcka långt när auktionen drog i gång.
Vem som rodde hem basketens främsta artefakt på auktionen skall vi inte avslöja för den som vill titta på dokumentären, som heter ”There´s no place like home”. Men så mycket kan vi säga att James Naismiths originaldokument klubbades för 3,8 miljoner dollar. Med försäljningskostnader blev totalpriset för att få äganderätten till dokumentet 4,3 miljoner dollar, motsvarande 44 miljoner svenska kronor, med dagens växelkurs. Den summan är det högsta som någonsin betalats för idrottsmemorabilia. Men det är också ett i sanning historiskt dokument, som inte har en motsvarighet i någon annan idrott. Eller som någon i dokumentären säger: ”den ena dagen fanns inte basketen, nästa dag fanns den där”.
Och det var de sista raderna från den här skribenten innan helgerna. Alla läsare önskas därmed en god jul och ett riktigt gott 2024.