Av Tapio Joulamo
Vilka spelare är det som startar en match? Och varför? Ibland blir man minst sagt förvånad över att en viss spelare startar och en annan inte, trots att den senare objektivt sett är bättre än den förra. Det kan ha sin grund i en i flera saker, t e x skadeläge eller dagsform, t o m att coachen vill skicka en signal till någon av dem eller att det finns någon konflikt i botten. Men det kan också bero på att coachen har en speciell avsikt med den spelare som kommer in på planen som första avbytare, den sjätte spelaren.
Det är onekligen något speciellt med den sjätte spelaren, den som kommer in i det första bytet för laget. Det har t e x amerikanerna förstått, och därför har de alltid en utmärkelse till säsongens sjätte spelare. Här hos oss är det inte lika vanligt, och jag förstår inte riktigt varför. När jag förr om åren delade ut mina egna utmärkelser i ligan, på min blogg, brukade jag alltid ha med den kategorin. Första bytet är som sagt inte bara betydelsefullt. Det kan vara kritiskt. Det är som om det ligger en spänning och förväntan i luften när det första bytet sker. Vad kommer att hända nu? Kommer matchen att förändras i någon riktning?
Varje coach borde se en bra sjätte spelare som en gudagåva, och inte bara byta in någon för att en annan hamnat i foulproblem, blir trött eller helt enkelt har en dålig dag. Framför allt borde de vilja ha in en sjätte spelare som kan komma in på planen och se till att laget kan hålla nivån, ja t o m göra skillnad eller ändra matchbilden, när det behövs.
I många fall har vi sett att den sjätte spelaren kommer in och ger laget ny energi, ofta i försvarsarbetet. Spelaren tillför den där lilla pusselbiten som saknas i laget och får med sig de andra i vändandet av stenar som dittills legat orörda. Och det ligger i högsta grad i den sjätte spelarens intresse att något händer. Det gäller att rättfärdiga sin plats i rotationen. Den sjätte spelaren vill visa att bytet var rätt och att man förtjänar sin plats på planen. Sådant ligger i sakens natur, men icke desto mindre är idealet som den sjätte spelaren den som förstår, vet och framför allt accepterar sin roll och uppgift som avbytare. En sådan svensk spelare var t e x guarden Mike Joseph, som spelade i Södertälje under den framgångsrika Bosniceran. Mike var inte den störste stjärnan i laget, men oj vilken skillnad han kunde göra när han kom in från bänken med en energi som smittade av sig till hela laget.
Det är svårt att veta hur coacherna tänker i de här frågorna, d v s vilka väljer man att starta med och varför och vilka vill man ha in från bänken för att uppnå ett visst syfte. Ibland undrar man om inte coacherna bara väljer att starta de fem som anses vara de bästa. Å andra sidan kanske finns det några som är utstuderade i saken, som har koll på vilka konstellationer av spelare som bäst gynnar laget, beroende på om de startar eller inte. Och det är nog så att det handlar om att både ha kontroll på statistiken och vara utrustad med en fingertoppskänsla och personkännedom. Ett exempel är NBA-laget LA Clippers, som i år har fyra stora stjärnor i laget. Naturligtvis startade man matcherna med alla fyra, men fick inte den dynamik man ville ha och inte heller resultaten. Clippers vann bara tre av sina första tio matcher. Draget blev då att en av de fyra, Russell Westbrook, fick komma in från bänken. Då blev det skillnad, och Clippers vann sex av de nästa tio.
Alla spelare vill i allmänhet vara inne på planen så mycket som möjligt, men det är en svår ekvation att lösa eftersom bara 200 spelminuter är tillgängliga under en normal match. Det är nog svårt att hitta den perfekta lösningen, snarare får man söka den optimala. Och en sak man kan ha som hypotes är att vissa spelare kommer mest till sin rätt när de startar, andra när de kommer in från bänken. Jag tror t o m att vissa spelare föredrar att vara avbytare, medan andra är tvärtom. Jonte Karlsson har berättat för mig att det t e x inte gick att börja med Per Stümer på bänken. Om Stümer inte fick starta kom han inte till sin rätt, och det gick ut över laget.
Det finns nog inte en enda typ som är den idealiska sjätte spelaren, för det beror ju på ett flertal saker: spelarens inställning och vad den kan tillföra, och inte minst vad laget behöver i den givna situationen. Men fick jag välja en typ, så skulle det vara en tvåvägsspelare med högt basket-IQ och som alltid är beredd att göra det som krävs för laget. Helt enkelt en spelare som kan användas i många olika situationer. Och precis sådan är forwarden Alysha Clark, en personlig favorit, som spelar i mästarlaget i WNBA, Las Vegas Aces.
Las Vegas var lyckligt lottat som den här säsongen hade Alysha Clark att skicka in från bänken i lagets första byte. Hon är en oerhört smart spelare, känd som en defensiv stopper, som också kan producera offensivt. Hon är helt enkelt mångsidig och är därför perfekt för coachen att skicka in på planen, beroende på vad som krävs.
Alysha Clark har inte haft en spikrak karriär. Hon har fått kämpa mer än många av kollegorna för att nå toppen, men att hon upplevt mycket motgångar har förstås format henne till den hon är. Hon har genom karriären varit tvungen att anpassa sig, att hitta nya vägar och ta vara på de möjligheter som getts. Clark började inte med basket förrän i sjunde klass, men hade ändå en fin collegekarriär, och draftades 2010 av San Antonio, som då spelade i WNBA, men blev cuttad. Hon försökte igen året därpå, men blev petad igen.
För att hålla i gång karriären spelade hon under vintrarna i Israel, ett land hon återvänt till flera gånger. Där har hon vunnit mästerskapet tre gånger, men också blivit mästare i Frankrike och Polen. Till slut fick Clark ändå kontrakt med Seattle i WNBA, där hon spelade från 2012 till 2020. Med lagkamrater som Breanna Stewart, Sue Bird och Jewell Loyd blev hon två gånger WNBA-mästare. Intressant nog var hon under flera år starter i Seattle och var då kittet på planen, även om lagkamraterna var stjärnorna. Det är lite typiskt för Clark, att hon tar den roll och uppgift hon tilldelas, oavsett vad, och levererar.
Det var i år, när hon fick kontrakt med Las Vegas, som hon fick och tog rollen som den sjätte spelaren. Och den har hon utfört på ett strålande sätt. Hon tar den defensiva rollen som behövs, hon gör det framåt som krävs för lagets bästa. När säsongens bästa sjätte spelare 2023 skulle utses, fick hon med all rätt den utmärkelsen. Men när WNBA-titeln stod på spel, då Las Vegas ledde med 2–1 och hade en tuff bortamatch mot New York, förändrades hennes roll. Ett tungt skadedrabbat och underbemannat Las Vegas behövde Alysha Clark på planen, från den första minuten och i stort sett hela matchen. Och den anpassningsbara Clark tog även den uppgiften. Hon spelade 37 minuter och var en viktig bricka när Las Vegas mot alla odds vann matchen med 70–69 och bärgade titeln för andra året i rad.
En bättre säsongsavslutning går knappast att tänka sig. Det är som en berättelse hämtad från det gamla ”Rekordmagasinet”. Den bästa sjätte spelaren kliver fram från skuggorna när det krävs som mest, tar platsen i rampljuset och blir hjälte. Men när allt återgår till det normala i Las Vegas, så får Alysha Clark säkerligen rollen som den sjätte spelaren igen. Och det är nog som det skall vara, för det är svårt att tänka sig någon bättre för den uppgiften.