Av Tapio Joulamo
Stjärnorna stod onekligen rätt på himlen för det svenska landslaget under det första EM-kvalfönstret. En rad lyckliga omständigheter, plus 80 minuter av slit på planen, gjorde att det blev två segrar för det rejält decimerade laget. Så är det ju ibland, att man har kantbollarna på sin sida. Den här gången var det Sveriges tur och det är bara att tacka och ta emot. Nästa gång kan det svänga åt andra hållet, men den dagen den sorgen. Vinsterna mot Storbritannien och Danmark har bäddat fint för fortsättningen.
Jag har läst och hört en hel del superlativer om det svenska lagets prestationer under de två matcherna, allt från ”imponerande” till ”ett försvar i världsklass”, uttalanden som enligt min mening är att betrakta som rejäla överdrifter. Så himlastormande var inte det spel som vi fick se i Manchester och Norrköping. Det som imponerade var att Sverige, trots att förutsättningarna var långt ifrån de bästa, klarade av att rädda vinster i båda matcherna. Lyckan stod Sverige bi, men det kunde inte heller ha skett om inte spelarna stått upp för varandra och jobbat tillsammans på ett sätt som man inte sett på länge. Intrycket man fick var att allt det tjafs som hörts om dålig stämning och missförhållanden i landslaget, var som bortblåst. Om mina observationer stämmer är det verkligen något att ta med sig in i framtiden.
Den rättfärdige blir belönad, och möjligen var det just det som inträffade under det första kvalfönstret. För alla bitar föll på plats, även om det var med nöd och näppe. En omständighet var att Storbritanniens lag kom till spel lika decimerat som det svenska. Robin Sandberg kunde inte, innan matchen, dölja sin förtjusning när han fick veta vilka brittiska spelare som saknades. Och med all rätt, för vi förstod ju alla att spelartbortfallen var svårare att bära för GB än för Sverige.
En annan omständighet var att den brittiska coachen, Buceta, sannerligen inte hade en av sina bästa dagar på jobbet. Det kom en rad märkliga beslut från hans sida. Ett av dem var att han bänkade sin bästa spelare, Temi Fagbenle, större delen av den första halvleken, just den spelare som hade största möjligheterna att orsaka skada för Sverige där det skulle ha störst effekt, d v s inside. Sådana bjudningar tackar man inte nej till.
För de allra flesta utvecklade sig matchen mot Danmark på ett oväntat sett. Danmark har ju länge varit lillasyster till Sverige och även om man t e x tog en seger mot Montenegro borta i det förra EM-kvalet fanns det inte mycket som talade för att Danmark skulle ha den minsta chans mot Sverige. Men där blev det tji, även om utklassningen av Estland i torsdags borde ha gett en fingervisning om vad som väntade.
Om man jämför den svenska startfemman med den danska, så är det ljusår av skillnad när det gäller erfarenhet och framgångar. Svenskorna är t e x överlägsna när det gäller spelår i bättre europeiska klubbar, deltagande i Eurocup, Euroleague och EM-slutspel, och vunna titlar utomlands. På förhand såg allt ut att vara uppdukat för en klar svensk seger, men det är inte alltid verkligheten gestaltar sig som man tänkt på förhand. Danmark, numera ledda av Alva Stark, bjöd upp till riktig dans ända till slutminuterna. Danskorna fick dock stora darren när de ledde med mindre än fyra minuter kvar, och när det svenska laget under den återstående tiden, som en skänk från ovan sänkte fyra raka treor, dessutom från fyra olika spelare, var matchen avgjord. Allt föll på plats på slutet, och tack och lov för det.
Danmark lyckades hålla jämna steg med Sverige genom att slå till hårdast där det sved som mest, för i normalfallet skulle Sverige ha kontroll på tresekundersområdet. Men inte den här gången, när två stora spelare saknades. Danmark vann returtagningen med överlägsna 46–29 och satte 38 poäng i det färgade området, mot bara 16 för Sverige! Det är talande siffror. Det ledde också till att danskorna fick 29 poäng från sin bänk, Sverige bara sju. Av de 29 poängen svarade unga Okosun för 18. Att hon skulle komma in och dominera inside var högst oväntat, och ingen bra signal för Sverige. Det är bara att hoppas att Regan Magarity kan vara med i kvalmatcherna nästa vinter.
Trots att danskorna föll får man ge dem all heder för prestationen i matchen. Danmark kan, med Stark vid rodret, vara på väg mot en fin framtid och är definitivt med i kvalet. Det enda de inte lyckades med mot Sverige, förutom minuterna i slutet, då de inte lyckades knyta ihop säcken, var att hålla Klara Lundquist i schack, trots att man gjorde vad man kunde. Lundquist var den klart bästa svenska spelaren i de två matcherna och ligger fyra med poängsnittet 23 i kvalets skytteliga. Men som någon konstaterade: ”Det är orimligt att allt skall gå genom Klara”. Men den här gången fungerade det. Polletterna föll, med lite gammaldags flyt, ned på rätt ställen för Sverige i de två första matcherna. Det kan vi knappast räkna med i fortsättningen av kvalet.