Lite internationellt och inhemskt
Om de svenska collegespelarna kan man säga att det gått hyfsat hittills den här säsongen. Vi har ju tyvärr inte några svenskor på högt rankade skolor. Närmast ligger Michigan State (Matilda Ekh och Stephanie Visscher) på plats 34 och South Florida (Emma Johansson) på plats 40. Av dem är det Ekh är den som utmärker sig. Hon har åter en bra säsong, snittar dryga elva poäng, mycket spelminuter och sätter över 40 % på treorna. Visscher och Johansson får däremot blygsamt med speltid, elva respektive nio minuter.
Trion Ellen Hahne, Helene Haegerstrand och Freja Werth dominerar väldeliga i Albany i America East. De bär upp sitt lag på samma sätt som Ellen Nyström och Elin Gustavsson en gång gjorde i Colorado State. Tråkigt nog är Albany att ganska mediokert lag med en ranking på inte bättre än plats 241 för närvarande. Icke desto mindre har Albany goda möjligheter att vinna sin conference och den vägen ta en plats i det nationella slutspelet, precis som de gjorde förra säsongen.
Nästa säsong lär vi i alla fall få se en svenska i ett av de bästa lagen. Då kliver Diana Collins in på Ohio State, som just nu har 11–0 i matcher och är rankat trea i landet, efter South Carolina och Stanford. Det återstår att se hur gediget Ohio State blir till nästa höst, men mycket talar för att laget kan hålla en position bland de bästa. Även om tre av de sex spelare som producerar mest och bäst är seniors, så har Ohio State ett lag med riktigt bra bredd och djup. Mycket hänger förstås på om lagets tre seniors: Sheldon, Mikesell och Mikulasikova, väljer att stanna ett femte år eller delta i WNBA-draften, där alla tre är tippade att bli valda.
De europeiska klubblagsturneringarna rullar på. Euroleague är inne i sjunde rundan av grundserien, d v s halvvägs, medan Eurocup efter nyår inleder den första slutspelsrundan. 32 lag har gått vidare och man möts parvis hemma och borta. Bäst i Euroleague går det för Schio, med Amanda Zahui, som toppar sin grupp. Man kunde dock önska att Zahui hade en mer framträdande roll. Hon kommer in långt nedifrån bänken i matcherna och har hittills snittat bara tolv minuter. Än mindre förtroende får Farhiya Abdi, som bara får enstaka minuter i Bourges.
Bättre rullar det på för Binta Drammeh i Girona och Regan Magarity i Landes. Båda är starka kort i sina lag, i synnerhet Magarity, som får sägas hålla ställningen som sitt lags viktigaste spelare. Landes har dock lite knepigt läge i tabellen, där de ligger näst sist i sin grupp, medan Girona har en topp fyra placering inom räckhåll.
I Eurocup har vi fem ”svenska” lag vidare till playoff, men bara fyra av svenskorna kommer att delta. Elsa Paulsson-Glantz startade ju säsongen i polska Lublin, som är i playoff, men Paulsson-Glantz, som hade en tuff inledning i klubben, har numera lämnat Polen och återfinns i San Giovanni i den italienska ligan.
Övriga svenskor i slutspelet är Abigail Asoro (Namur), Paulina Hersler (London), Elin Gustavsson (Sassari) och Nathalie Fontaine (Arka Gdynia). Lite osäkert läge är det för Hersler, som en tid dragits med en skadad hand och inte har spelat på ett tag. London stöter på Villeneuve i första slutspelsrundan. De båda lagen spelade i samma grundseriegrupp, som fransyskorna vann, men London knep en match mot Villeneuve.
Namur gled med in i slutspelet som grupptrea och ställs nu mot rumänska Sepsi, som gick genom grundserien obesegrade. Det kan bli en övermäktig uppgift för det belgiska laget. Sassari möter ligakollegan Venezia, vilket kan bli en intressant matchserie, då lagen ligger fyra respektive trea i ligan. Arka Gdynia i sin tur lottades mot franska ligaledaren Lyon. Det blir förstås svårt för Fontaine och Gdynia.
Av de svenska spelarna i Euroleague och Eurocup var det bara Zahui, Asoro och Abdi som spelade den svenska EM-kvalmatchen mot Israel. Att framför allt Magarity, Drammeh, Gustavsson och Fontaine inte var med bidrog i hög grad till den svenska förlusten och att läget är ytterst prekärt inför det sista fönstret i februari. De fyra nämnda har ju varit de mest framträdande utlandssvenskorna den här säsongen. Om de avstår, eller tvingas avstå, även de två sista EM-kvalmatcherna, får nog Sveriges chanser att nå EM-slutspelet anses utraderade. Sverige har ju en pågående generationsväxling i landslaget och inte den bredd på toppen att man klarar sig i den internationella konkurrensen utan fyra av sina viktigaste spelare.
Man kan bara beklaga att det varit så många avhopp från landslaget under de inledande kvalmatcherna. Frågan är vad det beror på eftersom inget annat av de deltagande länderna är i närheten av det bortfall som det svenska laget haft. Det har i alla fall ställt till det för Sverige så pass att även om alla skulle ställa upp mangrant i februari, så ser ett EM-slutspel ut att vara långt borta. Inte bara är det ett måste att vinna mot Lettland hemma och Israel borta. Det krävs också att målskillnaden förbättras med runt 30 poäng. Och det är lättare sagt än gjort i de två matcherna.
Jag har ju lovat att inte tycka till om SBL dam, men efter att ha sett merparten av höstens matcher kan jag inte låta bli att göra en bedömning av lagen i förhållande till vad som förväntades av dem vid säsongsstarten. Det här spelåret är, när det gäller genomsnittlig kvalitet, avsevärt sämre än förra säsongen. Det har delvis att göra med att ett topplag, A3, inte längre finns med, men också att antalet importer, och nivån på dem, är lägre än föregående år. Det senare är kanske något man ”får ta” om det innebär en växling till färre importer i lagen och om det i sin tur beror på att klubbarna är mer försiktiga med sina utgifter. Under en sådan ”övergångsfas” kan enskilda importer av hög kvalitet göra all skillnad. Det såg vi t e x under den period då Tiffany Brown återvände för att spela i Uppsala. Hon blev ett jättelyft för sitt lag under de matcher hon spelade.
Förra säsongen var avsevärt mer intressant i meningen att det var mycket jämnare. Alla kunde slå alla, medan vi i år har ett bottenskikt som är riktigt svagt. Alla hade sina egna förväntningar när säsongen startade och min egen bedömning om hur lagen motsvarat de förväntningarna är den här. Skalan är 1-5, där en femma motsvarar att man överträffat förväntningarna, en trea att man motsvarat dem och en etta att man inte varit i närheten av att göra det:
4: Luleå, Södertälje, Alvik
3: Östersund, Norrköping, Uppsala
2: Mark, Eos
1: Sjuhärad, Högsbo
-1: Visby
Till sist: för drygt tio år sedan stoltserade svensk basket med att det fanns 70 000 aktiva i landet. Det var förstås en rejält friserad siffra, men icke mindre den som kommunicerades officiellt och bland annat fanns att läsa i RF:s statistik. Med hjälp av några kloka personer runt om i landet gjorde jag en genomgång och sammanställning, som resulterade i att den rätta siffran i själva verket låg på cirka 32 000. Sedan dess har de officiella siffror som kommunicerats, varit mer nära verkligheten. Och bra är väl det. Man lurar bara sig själv om man tar siffror på antalet basketspelare helt ur luften.
Sedan dess har basketen varit i stadig tillväxt och antalet aktiva spelare ligger nu på 48 000, vilket innebär att målet för 2025, som var satt till 42 000, redan är med råge passerat. Det är många som märker den tillväxt som pågår. Förhoppningsvis fortsätter den, men det kan den bara göra om ledarresurserna räcker till och om fler halltider går att uppbringa. Och det finns egentligen inget val. Skall den svenska basketen någon gång uppnå en den ställning som den har internationellt, och bli riktigt stor i Sverige, finns inget val. Antalet aktiva måste bli fler. Och det betyder också att fler hallar och fler ledare måste vara de högst prioriterade frågorna för det svenska basketsamfundet.
Och därmed återstår inte mer än att önska en god jul och ett gott nytt (basket)år.
Tapio Joulamo