Det stora bortfallet av spelare bidrog i hög grad till att det blev svensk förlust mot Israel i EM-kvalet. Att sex av de 14 uttagna inte kunde spela, och att Binta Drammeh redan tidigare sagt nej, blev förstås förödande. Det svenska landslaget brottas också med att hitta en identitet efter att det senaste årtiondets dominanter på bakplanen: Frida Eldebrink, Elin Eldebrink och Kalis Loyd, inte längre finns i uppställningen.
Ändå får man säga att Sverige gjorde en spelmässigt godkänd insats mot Israel. De spelare som skulle leverera; Amanda Zahui, Matilda Ekh och Klara Lundquist, gjorde det också, och Sverige kom till bra lägen matchen igenom. Men skyttet utifrån, som hade fungerat klockrent under träningslägret, var den här gången som bortblåst. På treorna blev det svaga 6/27, d v s 22 %. Det var bara Ekh som höll nivån, med fyra satta av åtta. Man led också med spelare som Abigail Asoro, som fick 2×2 lägen helt rent under korgen, men kammade noll.
Det var offensivt det sprack, i synnerhet i trepoängsskyttet. Det var samma visa mot Lettland för ett år sedan, vilket inte är så märkligt. Tomrummet efter spelarna som tagit så många av de viktiga skotten under många år är svårt att fylla. Ett starkt decimerat Sverige har inte de spelare som kan kliva in och ta det ansvaret på den internationella nivån.
Samtidigt får man ge en eloge till Israel, vars spel tagit stora kliv under nye coachen, Sharon Drucker. I synnerhet andra halvlek mot Sverige var stark, och i söndags utmanade de länge Lettland på bortaplan och föll till slut bara med sex poäng. Det har inte bara med att göra att Alyssa Baron finns på planen, eller för att Drew Edelman är tillbaka i landslaget som back-up på de stora positionerna. Israel har en riktigt bra struktur. De satsar hårt inför EM och har möjligheter till många samlingar med sitt landslag. Vi skall också hålla i minnet att Israels unga stjärna, Yarden Garzon, inte var med under novemberfönstret på grund av collegespel, och som bekant inte heller naturaliserade amerikanskan Jennie Simms. Men på det hela taget utvecklas det israeliska landslaget och dess spel på ett fördelaktigt sätt, vilket även märks individuellt. Cohen var t e x klasser bättre än vad man är van vid.
Israel kan nog se fram emot EM på hemmaplan med tillförsikt. De har ju nu fått igenom att alla judiska barn, oavsett var i världen de är födda, betraktas som israeliska medborgare från födseln. Det gör att de kan plocka in flera spelare av judisk börd att representera landslaget utan att de betraktas som naturaliserade.
För Sverige gäller nu inget annat än att vinna de återstående två kvalmatcherna i februari, mot Lettland hemma och Israel borta. Annars är drömmen om EM slut. Möjligheten finns alltså, även om den är ytterst avlägsen. Fyra av åtta grupptvåor i kvalet går som bekant till slutspelet, efter att FIBA bestämt att bara ettorna i grupperna där Ryssland och Belarus skull ha varit med, går vidare. Ett snålt nålsöga att ta sig igenom m a o. Det kommer att krävas två vinster för att nå slutspelet och därtill en målskillnad runt noll bland de tre främst placerade i grupperna. För att ”jämställa” tvåorna gör ju FIBA så att det sämst placerade lagens resultat i fyralagsgrupperna plockas bort, och så gör man en tabell mellan de tre övriga lagen.
Den svenska målskillnaden är just nu -26, och det är alltså det antal poäng som matcherna mot Lettland och Israel sammanlagt bör vinnas med. I en vilseledande artikel på SvT Sport hävdas att det krävs att Sverige ”…besegrar Israel med mer än åtta poäng samt Lettland med mer än 19 poäng.” Den uppgiften stämmer alltså inte. Det handlar enbart om att förbättra målskillnaden, inte vinstmarginalerna i de enskilda matcherna. Vinner Sverige t e x med 30 mot Lettland så räcker det att vinna med en poäng mot Israel.
SvT sport säger vidare att ” Vid samma antal segrar är det målkvot och målskillnad som skiljer lagen åt”. Det är oklart om SvT menar resultaten i grupperna eller jämförelserna mellan de åtta grupptvåorna, för det är olika saker. I gruppspelen är det inbördes möten som avgör vilket lag som placeras före det andra. När FIBA däremot jämför grupptvåorna för att rangordna dem räknar man i första hand antalet vinster och i andra hand målskillnad.
I det förra EM-kvalet kom sista laget bland grupptvåorna med på två vunna matcher och -1 i målskillnad. Och det är alltså ungefär där det kommer att landa den här gången också. Sverige har som sagt en viss uppförsbacke, eftersom man har pressen att vinna de två återstående matcherna samtidigt som de flesta konkurrenterna, d v s de som ser ut att komma tvåa i sina grupper, redan står på minst en seger.
Matematiskt klara för EM, förutom arrangörsländerna Israel och Slovenien, är Lettland, Spanien och Italien. Till det skall läggas ytterligare sju gruppvinnare i kvalet. Tolv av 16 platser är därmed tagna. Så hur ser det då ute bland de troliga grupptvåorna? Ännu är det för tidigt att kunna göra exakta kalkyler, för i flera grupper är de slutliga placeringarna i grupperna inte klara. Och det måste vi ju veta, eftersom det sämsta laget i fyralagsgrupperna skall räknas bort.
Ungern kan vi dock med största säkerhet räkna som en av de klara grupptvåorna. De spelar i Spaniens grupp (C), har en vinst och en bra målskillnad. Ungern har Island och Rumänien kvar att möta, båda på hemmaplan. Oavsett vilket av Island och Rumänien som tar tredjeplatsen i gruppen, så är alla odds på Ungerns sida. Samma sak gäller Slovakien, som ”bara” behöver slå svaga Schweiz med tio poäng på hemmaplan i februari, för att komma upp på två vinster och plusmålskillnad.
Om tipset med Ungern och Slovakien går in återstår alltså två EM-platser för Sverige att kämpa om. Men det kan bli tre, och det bästa för Sverige vore faktiskt om Slovenien skulle knipa andraplatsen i grupp D och faktiskt kvalificera sig den vägen. Om de gör det som arrangörsland går ytterligare en plats till en grupptvåa. Slovenien har allt i sina egna händer. De spelar mot Polen hemma i februari. Slovenien, som har en seger, behöver vinna med 15 mot Polen för att komma på noll i målskillnad i matcherna mellan de tre bästa i gruppen.
Andra tänkbara grupptvåor med möjlighet att kvalificera sig finns i grupp A, där Belgien och Tyskland ser ut att lägga beslag på de två första platserna. Bosnien kan också lägga sig i det hela, men det beror helt och hållet på om Jonquel Jones är med eller inte. Under novemberfönstret spelade hon inte, och då är Bosnien ett ganska mediokert lag. I grupp B, som Frankrike lär vinna, står andraplatsen mellan Ukraina och Litauen. De möts i Ukraina i februari och då lär det avgöras.
Kroatien kommer att sluta som tvåa i grupp E, bakom Serbien och får sägas ha ett hyfsat läge. Kroatien har just nu två vinster i denna trelagsgrupp och +14 i målskillnad. Det är den marginalen de har att gå på när de möter Serbien i februari. Slutligen, grupp G ser ut att vinnas av Grekland, med Storbritannien och Portugal som kandidater att komma tvåa. Matchen mellan de båda senare i februari kommer att bli avgörande.
Fem eller sex grupptvåor gör alltså upp om de två eller möjligen tre sista platserna till EM-slutspelet. Att Sverige skall bli ett av de lagen framstår i dagsläget i det närmaste som en avlägsen dröm.
Tapio Joulamo