I stället för att idag gnälla om Sveriges match mot Finland kan jag bjuda er på en färsk WNBA analys av Tapio Joulamo. Håll tillgodo och Trevlig Helg.
Det är två siffror som ökar på ett signifikant sätt i statistikformulären i WNBA, jämfört med tidigare säsonger. Den ena är antalet treor som skjuts, vilket knappast kommer som en överraskning. Så ser det ut i ligor i hela världen. Det går knappast att vinna matcher, än mindre mästerskapet, utan att sätta många treor. Och för att sätta dem måste de skjutas. Och det gör alla, oavsett position.
Just trepoängsskyttet är den stora förändring som Becky Hammon, ny head coach i succélaget Las Vegas, har gjort. Det är i alla fall vad hon själv säger. Laget har ökat sitt skytte utanför linjen på ett märkbart sätt. Spelare som Jackie Young och Kelsey Plum trivs som fiskar i vattnet med den nya spelstilen. De sätter 46 respektive 42 % av sina treor och laget som helhet 36,5, vilket är mest i hela ligan. T o m insidespelaren A´Ja Wilson deltar stundtals i bombardemanget och sätter 37 %. Wilson, en av de allra främsta i WNBA, kan heller inte klaga på Las Vegas stil. Hon kan profitera under korgen när golvet öppnas upp av trepoängsskyttet.
Las Vegas leder just nu serien, men frågan är om det kan hålla hela vägen. Lagets problem är det oerhörda beroendet av startspelarna. LV får väldigt lite produktion från bänken. Laget har nyligen förstärkts med fransyskan Iliana Rupert, som var lagkamrat med Elin Eldebrink i Bourges. Förhoppningsvis kan Rupert bidra till större bredd i Las Vegas.
Årets titelfavorit i mitt tycke är mästarlaget Chicago Sky, som efter en trög start kommit i gång och skuggar LV i tabellen. Chicago har en ruskigt stark uppställning i Emma Meesseman, Allie Quigley, Courtney Vandersloot, Candace Parker, Kahlea Copper, Rebekah Gardner, Julie Allemand och Azura Stevens, spelare som alla kan producera dubbelsiffrigt i poäng vilken kväll som helst.
Om inte Chicago vinner mästerskapet så tror jag på Seattle, i synnerhet som Tina Charles nyligen brutit upp från Phoenix och anslutit till Storms stjärntäta lag, med spelare som Jewell Loyd, Breanna Stewart, Ezi Macbegor. Gabby Williams och Sue Bird, som för övrigt gör sin sista säsong. I Chicago och Seattle finns spelarna som har slutspelsrutin och vet hur man vinner de tuffa matcherna. Det blir ingen överraskning om de båda möts i höstens final.
Den andra siffran som tydligt ökar i WNBA, och som svarar för den allra största ökningen, är antalet assister. Uppemot 70 % av alla poäng görs på assister. Det är alldeles klart att ökningen i assister hänger ihop med att det skjuts fler treor. Basketen är ju sådan nuförtiden, d v s försvaren blir allt bättre på att hålla motståndarna utanför sig. Det anfallande laget försöker därför få försvaren att kollapsa. Man tvingar försvararna att rotera, t e x genom att attackera, och försöker flytta bollen snabbare än försvararna hinner rotera, tills man hittar en spelare som är öppen för en trea.
Man kan med viss rätt tycka att spelet blivit ganska enahanda och tråkigt, när det skjuts så mycket treor i tid och otid, i synnerhet när mediokra lag i svagare ligor skjuter treor bara för att de måste. De tvingas till det därför att de inte hittar några spelmässiga lösningar utan måste avfyra en trea när 24-sekundersklockan tickat ned. Sådant kan vara outhärdligt. Men det är skillnad när lag med bra spelare ”plockar isär” försvaren och skjuter sina treor. Det kan vara riktigt njutbart när bollen effektivt och snabbt flyttas mellan spelarna och resulterar i en öppen trea.
Man kan också notera att utländska spelare,inte minst europeiska, gör avtryck i WNBA. Ligan har visserligen länge haft bra utländska spelare, allt sedan polskan Margo Dydek valdes som etta i draften 1988. Och några har nått absolut stjärnstatus, som Lauren Jackson från Australien, men amerikanerna har länge i hög grad varit lojala mot sina egna. Många, inte minst europeiska spelare, har aldrig fått chansen att spela i världens bästa liga.
Nu tycks det som om WNBA-lagen fått upp ögonen för att många från vår kontinent faktiskt kan göra skillnad. I ligor som NHL och NBA har de utländska inslagen redan länge varit stora, så det är nog på tiden för WNBA också. NBA har t e x mer än 100 internationella spelare från mer än 40 länder, och de fyra senaste säsongerna har européer utsetts till MVP.
Emma Meesseman är redan ett av de största namnen i WNBA. Hon blev utsedd till MVP i finalen 2020. Hennes landsman Julie Allemand gjorde stor succé under sitt första år i ligan och nu har de båda belgiska spelarna alla chanser i världen att ta hem WNBA-titeln med Chicago. Efter den franska ligasäsongen dök Marine Johannes upp som en virvelvind i New York Liberty och har i högsta grad bidragit till att NY ryckt upp sig i tabellen. Inte minst briljerar Johannes med sitt irrationella trepoängsskytte, där hon snittar 47, 5 %. En annan stor stjärna i ligan är tyskan Satou Sabally i Dallas Wings och nu återstår att se om Rupert kan börja göra avtryck i Las Vegas.
Intrycket av WNBA är annars att det är mycket mer jämna matcher än på länge. Oftast är det ändå lagen med de erfarna spelarna som drar det längsta strået, men nykomlingarna kämpar på och har verkligen varit färgklickar den här säsongen. Bland rookies har draftens etta och tvåa, Rhyne Howard (Atlanta) och Nalyssa Smith (Indiana), gjort riktigt bra ifrån sig. Båda spelar 30 minuter och snittar 15,6 respektive 13,3 poäng. Smith tar dessutom 8,6 returer per match.
Just Indiana, som varit ligans sorgebarn under flera år, ligger sist i år också, men har trots det gjort ett lyft. På hela förra säsongen vann laget sex matcher. Nu har Indiana redan fem, och det kan man tacka en lyckad draft för. Efter diverse turer och affärer lyckades Indiana nämligen få hela fyra val i den första draftrundan.
Apropå rookies, så är det en 31-årig sådan, Rebekah Gardner, som är säsongens stora överraskning. Gardner blev inte draftad när hon lämnade college 2012 men fortsatte karriären i Europa, där hon senaste säsongen spelade i Girona, och var lagkamrat med Binta Drammeh och Frida Eldebrink, och fångades upp av Chicago. Det har blivit en fullträff. Gardner, en riktig tvåvägsspelare, har på kort tid etablerat sig i Chicago och WNBA och hennes öde visar att man kan ta olika vägar till toppen.
WNBA ärstadd i förändring, något som kommer att påverka även den europeiska basketen. På olika sätt vidtas det åtgärder för att expandera WNBA, höja intresset och därmed intäkterna och spelarlönerna, för ingen kan i förlängningen vara nöjd med en situation, där enskilda NBA-spelare på en säsong tjänar mer än alla WNBA-spelare tillsammans. Det är ett drygt jobb att göra för WNBA-organisationen, där en viktig sak för ägarna länge varit att spelarna, främst stjärnorna, skall prioritera ligan före spel utomlands. I många år har ju många spelare dubblerat med spel i främst Europa på vinterhalvåret och WNBA på sommaren, vilket lett till olika komplikationer. Spelet året runt har slitit på spelarna, som dragits med skador och i vissa fall tvingats avstå delar av sommarsäsongen. Någon gång har det också hänt att spelare fått betalt av sina europeiska klubbar för att avstå WNBA. Och inte minst har slutspelen i de europeiska ligorna, som kan pågå ända in i juni, gjort WNBA ryckigt, eftersom många av stjärnorna anlänt hem sent.
I det senaste kollektivavtalet, CBA, i WNBA, fick ägarna in en klausul som kräver mer lojalitet till ligan av spelarna. Det handlar om de med minst tre års erfarenhet av WNBA-spel. Med början nästa år blir därför de spelarna bötfällda om de missar starten på träningslägren i WNBA, vilket brukar vara i mitten på april. Och skulle de missa säsongsstarten blir de avstängda hela året. 2024 blir det ännu värre. Spelarna förväntas då anlända senast när träningslägren startar, annars blir det avstängning hela säsongen
Den här klausulen har inte tagits emot särskilt väl att toppspelarna, som drar in många gånger mer på att spela i Europa än i WNBA. Och frågan är förstås hur spelarna kommer att agera när de tuffa nya bestämmelserna träder i kraft. Detsamma gäller det de europeiska klubbarna och ligorna. Kommer de europeiska ligorna att förkorta sina säsonger för att kunna ha de bästa amerikanskorna i lagen under hela säsongen, tills slutspelen är avgjorda? Det är ju svårt att tänka sig att de europeiska klubbarna har lust att anställa dyra amerikanskor för bara en del av säsongen.
Antalet WNBA-spelare som berörs är uppskattningsvis 60–80, alla framstående spelare som har nyckelroller i sina europeiska lag. De är inte så många, men utgör den absoluta eliten i de europeiska ligorna. Så vad händer om de helt avstår spel utomlands? Det är oerhört svårt att sia om, annat än att många ligor och klubbar kommer att påverkas. Om de allra bästa inte är tillgängliga, kommer de europeiska klubbarna att rekrytera nästa nivå? Betyder det att de svagare ligorna, som den svenska, får nöja sig med lägre kvalitet på sina amerikanskor? Kanske kommer det här i gengäld att öppna upp för att fler amerikanskor än i dagsläget vågar sig ut på proffsäventyr i Europa?
Många frågetecken är det, och vilka effekterna blir är som sagt svårt att sia om både när det gäller möjligheterna att rekrytera dugliga amerikanskor, liksom hur prisbilden blir. Vi får inte facit förrän vi vet hur spelarna och klubbarna/ligorna i Europa kommer att reagera. Om försörjningsmöjligheternas på hemmaplan inte är tillräckligt stora kan det t o m tänkas att vissa spelare avstår spel i WNBA. Med tanke på deras lojalitet är det dock ett ganska otänkbart scenario. Men man vet aldrig.
En annansak som komplicerar situationen i Europa är att den ryska marknaden, där lönerna för amerikanskorna varit allra högst, ser ut att vara stängd för överskådlig tid. Dels p g a kriget i Ukraina, men också för det öde som drabbat Brittney Griner, som suttit i ryskt häkte sedan februari och riskerar ett tioårigt fängelsestraff. Det är svårt att tänka sig att någon amerikanska sätter sin fot i Ryssland den närmaste tiden.
Situationen i Ryssland har medfört att de starkaste ligorna i Europa; Turkiet, Spanien, Frankrike och Italien, blivit ännu starkare, eftersom de kan lägga beslag på de toppspelare som normalt hade spelat i Ryssland. Och det har redan märkts. Jonquel Jones kommer t e x att spela i turkiska Mersin till hösten, Alba Torrens återvänder till Spanien och Valencia, och Emma Meesseman uppges hamna i Fenerbahce.
I bästa fall kommer den svenska ligan inte att påverkas särskilt mycket av de förändringar som sker i WNBA och de starkare europeiska ligorna. Merparten av de amerikanskor som spelar i Sverige kommer ofta direkt från college, spelar för låga löner, för de vill gärna uppleva ett annat land och prova sina vingar. SBL Dam är som en ”testliga”. Räcker de inte till, vilket ofta är fallet, så tar proffslivet slut. Gör de bra ifrån sig blir SBL Dam en språngbräda för bättre betalda jobb i andra länder. I några fall har amerikanskorna i den svenska ligan visat sig hålla bra på en hyfsad europeisk nivå och det är nog i de fallen som rekryteringsläget kan komma att förändras. Men riktigt hur vet vi ännu inte.
Tapio Joulamo