Jag lyssnade på senaste basket podden uppe i Luleå och noterade att de som deltog i sändningen har fått en del helt om bakfoten.
I HOOPS har jag myntat uttrycket ”restaurangklubbarna” och med det menar jag 1. lagen i den svenska herrligan som har mycket större omsättning än andra och dessutom restauranger som genererar miljoner varje normal säsong – och 2. väldigt mycket att säga till om.
Jag är givetvis inte på något sätt emot dessa föreningar utan snarare avundsjuk på det dom har lyckats med och deras framgång.
Vi har gjort ett tappert försök här i Umeå att jobba mot samma mål men Umeå Kommun har ett totalt alkoholförbud i kommunala lokaler och då är det helt enkelt stopp även om det skulle kunna gå att lösa med match & dryck på ett smidigt sätt.
”Restaurangföreningarna” är föredömen för alla övriga och borde varar modeller för hur man bör jobba. Jag har gjort studiebesök så sent som för ett år sedan och är ganska väl insatt i hur det fungerar uppe i Luleå.
Det jag regerar mot det är ”restaurangföreningarna” många gånger har för stor makt när viktiga frågor diskuteras såsom seriespelets & slutspelets uppläggning, två eller tre domarsystem, kravprofilen på arrangemangen osv.
”100 punktsprogrammet” som var den Svenska Basketligans bibel vid starten 1992 finns inte längre men andan lever i viss mån kvar hos en del av ledarna.
Lulepodden trodde även att jag är emot 14 lag i damernas liga. Inte alls.
Jag tycker att jag var tydlig även där. Om föreningarna är överens om att acceptera 14 lag och en rak vanlig dubbelserie så fine with me även om jag tycker att det blir lite för många svaga tävlingsmatcher.
Man blir sällan bättre av att spela mot dem som är mycket bättre om man inte klarar av att tävla med dem.
Du skall veta att jag har själv varit där som headcoach i en 12 lags serie på den nedre halvan av serien med ett betydligt svagare lag än de lag som låg på plats 1 – 7. Det var många gånger inte så kul.
Det går inte att lura sina egna spelare. Dom visste redan innan vi reste till t ex Solna, Södertälje, Norrköping och Visby att det inte fanns ngn som helst chans till vinst. Det var ofta viktigast att kämpa väl och hålla humöret uppe.
Det blev många träningsmatcher mot bra motstånd på vägen mot de viktiga tävlingsmatcherna och kanske det stundande kvalet mot hungriga lag från div 1.
Tjejerna ville spela och försöka tävla på högsta möjliga nivå och vi gav dem den möjligheten även om vi inte kunde hävda oss fullt ut.
Vi visste att det var vansinne att ta med sig 10-12 spelare och 2 coacher bara för att vara bussiga mot alla som tränade när vi ändå inte hade någon chans att vinna matchen. Det var helt normalt att försöka hålla nere kostnaderna och bara resa med max 8 + coach.
Fjorton (14) lag i damligan kommande säsong låter inte sunt speciellt med tanke på hur årets serie har sett ut. Vi har haft 4 lag som har haft svårt att vinna trots ett flertal utländska spelare och svenska värvningar men låt gå om det är så man vill ha det.
Godmiddag