De 32 lag som gick vidare från gruppspelen i Eurocup startade i veckan play-off spelet, alltså 16-delsfinalerna, i några fall med svenskt deltagande. I Eurocup möts lagen hemma och borta i slutspelet, hela vägen till finalmatcherna, som spelas 5 och 12 april.
Den här turneringen är ju den näst högsta nivån på klubblagsturneringar i Europa, även om de bästa lagen skulle definitivt kunna klara sig bra i den bästa ligan, Euroleague. Men i den finns bara plats för 16 lag. Högst tre lag från ett enskilt land kan vara med i Euroleague, oavsett rankingpoäng. Det gör att några av lagen från de bästa länderna: Turkiet, Italien, Spanien och Frankrike, är hänvisade till Eurocup. Det gör samtidigt att standarden i Eurocup blir högre än den annars skulle ha blivit, eftersom turneringen innehåller många spelare av världsklass.
Någon enskild favorit att vinna Eurocup är svår att peka ut, men att det blir ett lag från ett av de ”fyra stora” kan man utgå ifrån. Tvingas man att välja någon slutlig vinnare, så skulle jag säga Lyon från Frankrike eller Galatasaray från Turkiet. Utropstecken får man dock sätta för de israeliska lagen. Tre lag från Israel tog sig vidare till de sista 32 och det får ses som ett tecken på att den israeliska basketen är riktigt på gång, på både klubb- och landslagsnivån.
Det satsas stort i Israel på alla nivåer och klubbarnas kassakistor verkar vara rejält fyllda, då man lyckats locka till sig många amerikanskor av hög klass. Två av de israeliska lagen fick möta varandra i 16-delen. Den första matchen slutade med att Ramla på bortaplan besegrade Ashdod, som leder den israeliska ligan med 11–0 i matcher. Ramla har en stark uppställning, med amerikanskorna Shakira Austin och Alysha Clark, och lettiskan Elina Babkina i spetsen. Med Babkina och WNBA-stjärnan Clark har Ramla en bakplan som levererar njutbar basketgodis. En spelare som Alyssa Baron, som var så bra i Israels segermatch mot Sverige i kvalet, får spela andrafiolen på Ramlas bakplan. Mot Ashdod, en match som Ramla vann med 90–82, hade Babkina och Clark tillsammans 14 assister. För Austin handlade det bara om att vara på rätt plats nära korgen, så kom bollen till henne.
Point guarden Babkina är nog bekant för de flesta basketintresserade svenskarna, men kanske inte Clark. För den som gillar riktigt smarta spelare är det värt att studera hennes agerande. Clark är en meriterad spelare som hade en nyckelroll när Seattle vann WNBA och numera återfinns i Washington. Hon är inte stjärnan som briljerar med stora siffror, men som med sin smartness, förmåga att vara på rätt plats och så gott som alltid ta rätt beslut, är hon ofta kittet som håller ihop laget i båda ändarna av planen. Helt enkelt en drömspelare för vilken coach som helst.
Det tredje israeliska laget, Elitzur Holon, tog en stark bortaplansseger med 67–60 mot grekiska Panathinaikos och får bedömas ha en jättemöjlighet att säkra avancemang till nästa omgång i hemmamatchen på onsdag. Stjärnan i Holon är amerikanskan och numera israeliska landslagsspelaren Jennie Simms och motsvarigheten i Panathinaikos är Sverigebekantingen Chastity Reed, som vi fick stifta bekantskap med när hon var i Luleå. Även Reed är en spelare med högt basket-IQ, som verkar ha funnit sig till rätta i Panathinaikos, där hon är inne på sin fjärde säsong. Både Reed och Simms var väldigt nära att göra triple doubles i veckans match, då de hade 17 poäng, 10 assister, sju returer, respektive 15 poäng, elva returer och åtta assister.
För de svenska spelarna blev det blandad kompott i den första slutspelsrundan i Eurocup. Ett positivt besked var att Paulina Hersler gjorde comeback efter sitt långa skadeuppehåll och spelade 15 minuter, med fem gjorda poäng, när hennes London tog en meriterande seger hemma mot Villeneuve med 77–71. Returen i Frankrike i veckan blir dock kämpig. I helgen, i sin andra match efter skadan, svarade Hersler sedan för 25 poäng i en cupmatch i England och ser ut att vara tillbaka i fin form. Nathalie Fontaine och hennes Arka Gdynia hade det lite svårare. Gdynia hade som väntat ingen chans mot franska Lyon, där det dräller av WNBA- och landslagsspelare. Lyon, med spelare som Julie Allemand, Marine Johannes och Gabby Williams, lär inte ha några problem att ta sig vidare. Fontaine hade en hygglig match mot det tuffa motståndet, fick spela 17 minuter och gjorde sju poäng.
Bättre gick det för Elin Gustavsson, när hennes Sassari ställdes mot italienska ligakonkurrenten Venezia. Lagen ligger fyra respektive trea i ligan och bjöd på en match där Sassari större delen av matchen ledde med stora siffror, men där Venezia, för övrigt med finskan Awak Kuier i laget, var nära att hota på slutet. Sassari vann till slut med 89–82, men lär få det svårt att försvara ledningen i veckan i Venedig. Gustavsson gjorde en riktigt stark match, med 17 poäng för ett Sassari som spelar en riktigt attraktiv basket. Man har inga bjässar i laget, där Gustavsson och amerikanskan Joyner Holmes är de enda 190-spelarna, men kompenserar det med stor rörlighet och snabbhet.
Elin Gustavsson har verkligen flyttat fram positionerna år för år. Att hon numera är nyckelspelare i ett topplag i italienska ligan visar att hon mognat som spelare och att karriären gått åt rätt håll. Gustavsson fick nyligen utmärkelsen som veckans spelare i ligan efter Sassaris seger mot Brescia, då hon levererade 20 poäng och tolv returer. Det råder ingen tvekan om att Gustavsson numera tillhör toppskiktet bland de svenska utlandsspelarna, i nivå med Drammeh, Magarity och Zahui.
Den senare har det dock fortsatt motigt i sin italienska klubb, Schio. Inte nog med att Schio fick på nöten mot ungerska uppstickarlaget DVTK i Euroleague. Det blev ynka fyra minuter på planen för svenskan. Konkurrensen om speltiden i stjärntäta Schio är visserligen hård, men i snitt under tre minuter per match för den WNBA-härdade svenskan i Euroleague är häpnadsväckande lite. Coach Dikaioulakos tycks inte ha något som helst förtroende för Zahui.
De andra två svenskorna i Euroleague, Binta Drammeh (Girona) och Regan Magarity (Landes), får desto mer speltid och har viktiga roller i sina lag. De möttes för övrigt i veckan och det slutade med seger för Girona, 65–54. Girona är helt enkelt ett bättre lag än Landes, med kroatiska centern Marianna Tolo och amerikanskan Rebekah Gardner som frontfigurer. Den senare är en väldigt allsidig spelare som i somras fick göra sin första säsong i WNBA, som 32-åring. Och hon gjorde det med stor framgång i Chicago. Drammeh spelade bara 20 minuter den här gången och fick ihop fem poäng. Normalt har hon en viktig roll i laget, inte minst genom sitt trepoängsskytte, där hon är nästan 40-procentig.
Regan Magarity var, som så ofta, sitt lags bästa spelare. Tyvärr är hennes omgivning i Landes inte riktigt konkurrenskraftig. Magarity jobbar som alltid hårt och är effektiv, men är alldeles för ensam i Landes, som sladdar både i ligan och i Euroleague, där de just nu har 1–7 i matcher och minimala möjligheter att nå play-off. Girona ligger bättre till och delar andraplatsen i gruppen med fyra andra lag med 5–3.
Till slut går det inte låta bli en kommentar om det svenska damlandslaget: av de sex svenska spelare som nämnts i den här texten var det bara Amanda Zahui som var med under novemberfönstret. Hersler kunde inte ställa upp på grund av en bruten hand, medan de fyra övriga tackade nej. Fyra av de allra starkaste svenska korten saknades alltså, ett bortfall som inget annat lag i EM-kvalet var i närheten av. Det är lite svårt att förstå vad det beror på. Kan det vara så att svenskorna är mer skadebenägna eller skadekänsliga än andra länders spelare? Det var ju skadebekymmer och behov av vila som uppgavs vara anledningarna till att de inte var med.
Vad jag förstått spelade alla fyra ändå matcherna med sina klubblag före och efter landslagsfönstret. Sannolikt hade även spelare i andra länder länderna lite skadekänningar, men valde ändå att vara med i sina landslag. Kanske är det inte så attraktivt att vara med i det svenska landslaget. Det är märkligt, för det borde vara prioriterat. En som dock är ett föredöme i det här avseendet är Matilda Ekh. Hon lämnade tillfälligt sitt college för att vara med i EM-kvalet. Sådant är ovanligt. Den senaste jag kan erinra mig är italienskan Cubaj, som gjorde samma sak i kvalet till det förra mästerskapet. Ekh reste i alla fall fram och tillbaka på en vecka för att vara med i landslaget, d v s med dubbel jet-lag på kort tid. Sådant är beundransvärt och något att ta efter för de andra primadonnorna.
Tapio Joulamo