Av Tapio Joulamo
Så var då EM över för den här gången, med en final som man sent skall glömma. Det var en helt otrolig upphämtning som för andra gången i rad förde mästerskapet till Belgien, för ingen, förutom belgarna, trodde väl att de skulle hämta in Spaniens försprång på tolv poäng med mindre än tre minuter kvar av matchen. Men det skedde, och mer dramatiskt än så kunde det inte ha blivit.
En mycket erfaren damcoach sa en gång till mig att har man en ledning på sju poäng med tre minuter kvar, så vinner man i kvinnlig basket. Jag har haft det i åtanke när jag har tittat på dammatcher, och slutsatsen är att hans påstående håller i 99 fall av 100. EM-finalen var helt enkelt det hundrade fallet, undantaget som bekräftar regeln. Det mest imponerande med det belgiska laget var dock att de vann trots en halvknackig match, och med en bänk som bara producerade två poäng. I synnerhet var Vanloo helt under isen. Ett skott lyckades hon sätta på nio försök. Spanien hade faktiskt en bättre skottprocent på treorna och straffarna, medan det var helt jämnt på tvåpoängarna. Returtagningen var också jämn. Det som avgjorde var att Belgien gjorde mer poäng på snabba uppspel och i tresekundersområdet.
Som så många andra lag saknade Spanien några av sina bästa spelare. De var inte lika åderlåtna som Frankrike, men det spanska laget hade behövt spelare som Queralt Casas och Maria Conde. Då hade kanske finalen blivit en helt annan match. Det belgiska laget var dock fulltaligt, som det alltid är. Den enda belgiska spelare som saknats de senaste åren är Hind Ben Abdelkader, som haft en fin karriär i starka europeiska klubbar, t e x Galatasaray, men av någon anledning har det varit sparsamt med hennes framträdanden i landslaget.
Frågan är hur länge Belgiens framgångsrika generation kan hålla ångan och motivationen uppe, och skapa nya framgångar. För det är ju så att om två av de stjärnor som håller Belgien uppe skulle lägga av, så faller det belgiska laget som ett korthus. Den dagen lär komma. Frågan är bara när. Vanloo och Meesseman är 32 år, Linskens och Allemand 29, så några mästerskap har den belgiska kvartetten säkerligen i sig. Härnäst väntar VM nästa år, dit Belgien, som Europamästare är direktkvalificerade tillsammans med Tyskland, som är värd för mästerskapet. Belgien och Tyskland skall dock delta i kvalet, där de får sällskap av sex andra europeiska lag: Spanien, Frankrike, Turkiet, Italien, samt Tjeckien och Ungern.
VM-värden Tyskland hade ett överraskande bra EM med en femteplats, trots att tre starters var frånvarande: systrarna Sabally och Marie Gülich. Tysklands lycka var att Leonie Fiebich ställde upp och spelade EM. Hon var fenomenal under mästerskapet och jag har lite svårt att förstå att hon sidsteppades när turneringens alla star lag togs ut. I mina ögon var Fiebich topp tre i EM, vid sidan av Meesseman och italienskan Zandalasini.
Och just Italien var nog den största överraskningen i EM. Det blev den första medaljen för Italien på 30 år, efter en riktig kämpaseger mot Frankrike i bronsmatchen. Och det var ju faktiskt riktigt nära att Italien spelat bort Belgien ur turneringen i semifinalen, där mästarlaget kom undan med en knapp seger, 66 – 64. Man unnar verkligen Italien bronsmedaljen. De har ju under en följd av år tillhört kretsen av lag strax under de bästa, men den här gången stod stjärnorna rätt på himlen. Det var dags för Italien, som haft sin rutinerade stomme under många år, att kliva ut från skuggorna.
Den största besvikelsen i EM var förstås Slovenien. Själv hade jag tippat dem ganska högt i turneringen, men det blev respass redan efter gruppspelet. Slovenien har ett antal spelare på hög europeisk nivå, sådana som Lisec, Friscovec, Oblak och unga stjärnan Ajsa Sivka, liksom naturaliserade amerikanskan Jessica Shepard, men förmådde inte sy ihop paketet. De har lite att fundera på i Slovenien, och likaså i Serbien, som hade ett uruselt EM. Som väntat klarade inte Serbien av att nå kvartsfinal, utan fick åka hem med svansen mellan benen efter tre raka förluster.
Den svenska insatsen i EM var den förväntade, med ett plus i kanten för den starka insatsen mot Spanien. Den matchen kunde Sverige ha vunnit om Ellen Nyström hade försökt sätta sitt sista straffkast i matchslutet. Seger mot Spanien hade varit en fjäder i hatten, men det svenska laget skall ha all heder av att de försökte vinna med åtta poäng eller mer. Man kan inte klandra Nyström för att hon såg till att det blev förlängning
Klara Lundquist var enligt tipsen den bästa i det svenska laget. Hennes statistiksiffror var imponerande. Lundquist var tvåa i poäng, etta i assists och trea i returer i turneringen. Det är ruskigt bra siffror, i synnerhet returtagningen. Alla vet att Lundquist är en riktigt bra spelare, men att hon, trots sin ”litenhet” visade att hon håller på den här nivån var faktiskt lite överraskande. Nästa gång EM spelas, och Sverige har hemmaplan i gruppspelet, blir Lundquist förstås det svenska dragloket. Förhoppningsvis är hon ännu bättre och smartare om två år, men som jag tidigare skrivit så räcker det inte med en spelare på toppnivån. Det krävs att några av de andra tar rejäla kliv i sin utveckling för att EM 2027 skall bli en svensk framgång.