Av Tapio Joulamo
Det traditionella centerspelet, d v s när lagen alltid hade en stor spelare som med ryggen mot korgen tog position i eller vid tresekundersområdet, och sedan gjorde olika moves eller ”backade ned sin motståndare” för att komma nära korgen, är närmast utdött inom herrbasketen. I NBA var det t e x för 15 år sedan 25 post-up situationer per match. Nu är det under tio.
Inom dambasketen ser man mer av det traditionella insidespelet, men faktum är att det numera lika ofta är kortare spelare, än traditionella centertyper, som postar upp. Och det är effektivt. Det spelar ingen roll om man kort eller lång, så länge man har en hyfsat längdmässigt jämbördig försvarare emot sig. Det viktiga är att spelaren som postar upp har det ”skill set” som kräva för att skapa bra lägen för sig själv och laget när bollen passas in.
Många har säkert sett klippet om hur Luka Doncic driver NBA-lag till vansinne med sin ”old school” basket. Det syftar på att Doncic ofta postar upp och använder sig av sitt spelsinne i tresekundersområdet för att hitta lösningar för sig själv och andra. Det är faktiskt ganska kul att en liten (med NBA-mått) guard frekvent postar upp i en värld där 7-fotarna föredrar att vistas utanför trepoängslinjen.
När Doncic får bollen inside, med ryggen mot korgen, har han en bred palett av moves att jobba med. Han kan söka kroppskontakt med sin försvarare eller backa in denne mot korgen för att göra enkla poäng, vända sig om och skjuta eller för den delen hitta en helt fri medspelare när försvararna hjälpa eller dubbla.
Området ungefär vid straffkastlinjen kan man säga är ”mitten” när ett lag befinner sig på den offensiva planhalvan. Det är ett område som är oerhört viktigt att ha kontroll över- och få in bollen i, oavsett vilket försvar man möter. Precis likadant är det i andra spel. I schack brukar man säga att den som behärskar mitten av spelplanen kontrollerar spelet. I fotboll likadant. Där vill man få in bollen till det centrala mittfältet, varifrån man har de bästa möjligheterna att anfalla på ett effektivt sätt. Den som tittar på fotbollsmatcher kan tydligt se hur försvararna med alla medel försöker hindra det anfallande laget från att få in bollen centralt. Och lika uppenbart är hur ofta de bättre lagen faktiskt lyckas lösa upp försvaren och få in bollen i mitten.
Anledningen till att man vill kontrollera mitten av spelplanen, vare sig om det handlar om basket, schack eller fotboll, är förstås att man från mitten har 360 grader av spelplanen att ”spela på”. Vid sid- och kortlinjerna är det som bekant bara 180 grader. Med bollen i mitten har man helt enkelt väldigt mycket fler möjligheter.
En annan som använder mitten på ett effektivt sätt är Nikola Jokic, och inte bara genom att göra en massa poäng. Den store serben levererar intressant nog näst mest assister i NBA, och mer än hälften av hans tio assister per match kommer från mitten, d v s från high post området. Fördelen med att ha spelare som Doncic och Jokic i de här situationerna är att de är så spelsmarta. Båda är mästerliga på att läsa av försvaret och spelet, och göra det som är rätt för stunden. Det finns ju många 7-fotare, som Jokic i världsbasketen, och det finns guards som är lika tekniska och avsevärt snabbare än Doncic, men intressant nog sticker de båda européerna ut. Deras spelförståelse och förmåga att fatta rätt beslut är av absolut högsta klass.
Att vara kapabel att fatta rätt beslut i olika spelsituationer, i en värld där alla elitspelare har de nödvändiga tekniska och fysiska egenskaperna, skiljer ofta ut de bästa från resten. Beslutsfattandet är en central del i basketen, och när vi talar om kvaliteten på spel handlar det i grund och botten om hur beslutsfattandet fungerar, såväl i anfall som försvar.
En spelare kan visserligen komma ganska långt utan att vara högprocentig i sitt beslutsfattande, men näppeligen nå den yppersta eliten. Några har det i sig, de flesta inte. Ser man t e x till svenska damspelare är beslutsfattandet i många fall bedrövligt. Och det gör många matcher rent bedrövliga. Relativt sett krävs det inte särskilt mycket att spela på den högsta nivån i Sverige. Jag vill hävda att en majoritet av de svenska damspelarna har ett svagt eller riktigt svagt beslutsfattande. Frekvent ser man t e x spelare som startar en attack och sedan fullföljer den, oavsett vad. Det spelar ingen roll att flera motståndare är i vägen, att spelaren kommer ur balans, hamnar allt längre ifrån korgen eller att en medspelare blir helt öppen. Attacken fullföljs oavsett vad. Spelarna saknar uppenbart förmågan av läsa av spelet och agera utifrån situationen som uppstår när attacken startats. Och oftast slutar det med pannkaka.
Ett annat exempel är att alla skjuter treor så fort de får minsta möjlighet. Det säger sig självt att spelare som är lågprocentig från trepoängslinjen skall ransonera sina skott och söka alternativ som ger laget en större möjlighet att göra poäng. Men det spelar ingen roll. Den som är fri skjuter. Och de bättre lagen tackar och tar emot. Vad de vill är ju att just de lågprocentiga spelarna i motståndarlaget skall ta treorna. Till saken hör att de här treorna ofta tas som en sista utväg innan 24-sekundersklockan tickat ned till noll. Att man gång efter gång ser lag hamna i den situationen har sin grund i svagt beslutsfattande under de dryga 20 sekunder som gick innan man tvingades skjuta den där trean. Lagen och spelarna förmår helt enkelt inte göra rätt saker för att komma till ett bra avslut.
Ett tredje exempel på dåligt beslutsfattande är när ett lag har missat ett skott och det försvarande laget tar returen. Vad som konstant händer är att en, ibland två, inte sällan tre spelare i laget som blev av med bollen, inte springer tillbaka i försvar, utan kastar sig över den spelare som tog returen i en överdriven iver att återerövra bollen. I 99 fall av 100 slutar det med en onödig foul alternativt att spelaren som tagit returen lyckas spela sig förbi de fäktande motståndarna. Laget kan då vända spelet och vips ligger bollen i den andra korgen eftersom de spelare som kastade sig över returtagaren inte hinner tillbaka i försvar. Att ta den här typen av beslut blir så gott som uteslutande kostsamt för laget och är närmast att betrakta som huvudlöst.
Vissa spelare tycks ha en inbyggd förmåga att förstå spelet och ta rätt beslut, ungefär som en gitarrist kan ”ha det i fingrarna”. Det stora flertalet har inte den gåvan, men kan förstås med rätt träning förbättra sig, även om det kan vara mödosamt och svårt. Det går att bli bättre på beslutsfattande på planen genom handledning och övning, men det måste börjas i tidiga åldrar. Jag minns att för den legendariske Södertäljeledaren- och tränaren Benny Johansson var den här saken prioriterad. Benny kan vara kontroversiell på sitt sätt, men han har onekligen fostrat fler elitspelare än de flesta kan räkna upp.
Någon sa en gång att det finns tränare som kan lära spelarna tekniska färdigheter och så finns det de som ”lär spelarna spela” och menade att Benny är ett bra exempel på de senare. Jag har haft otaliga diskussioner med Benny och tittat på många av de filmer han skickat som exempel på hur han fick sina spelare att agera. Ändå upp på elitnivå föredrog han ett fritt anfallsspel, där det var spelarna själva och inte ett styrt spel som skulle skapa lägena. På träningarna drillade han konstant sina spelare så att de skulle se alternativen och möjligheterna i olika spelsituationer, att agera och röra sig i förhållande till hur försvaret och medspelarna förflyttade sig, och var positionerade.
Benny lyckades väl inte alltid med sina spelare och sina lag, men för det mesta gav det ett bra resultat. Det här var ju på den tiden då SBBK var svensk baskets största plantskola. Det finns säkert många andra tränare som jobbar hårt med de här sakerna, men att döma av den nivå våra ligaspelare har, är de inte tillräckligt många. Jag vet inte vad andra tycker, men jag lider av att se så många spelare ta så många dåliga beslut på planen. Det jag vet är att även Benny Johansson, som numera har pensionerat sig från tränaruppdragen, också gråter blod när han följer matcherna hemma i Södertälje. För alla vill ju se bra basketmatcher. Och en sak är säker: ju bättre beslutsfattandet blir, desto bättre blir spelet och matcherna.