Av Tapio Joulamo
Nu när vi är på väg in i ett nytt år skall vi uppmärksamma några av de saker som hänt inom basketen 2024, främst på hemmaplan. Kanske lite olikt den här krönikören blir det inga sura karameller den här gången, bara söta. Även om det naturligtvis finns saker att vara kritisk mot, så finns det minst lika mycket som ger goda vibrationer. Så med önskan om ett ännu bättre 2025, kommer här en skål med nyårskarameller.
Den första söta karamellen går till det svenska basketsamfundet. Att antalet aktiva har ökat med nästan 70% på dryga tio år är inga siffror man skämtar bort. Allt tyder också på att den framgångsspiral som basketen befinner sig i, fortsätter. Tillsammans med fotbollen är basketen den enda idrotten som ökat signifikant jämfört med 2019, året innan pandemin slog till. Det är väldigt fina och starka siffror, som andra idrotter kastar avundsjuka blickar efter. Det görs utan tvekan mycket bra saker på olika håll och på olika nivåer i basketsverige, och det viktigaste är nu att tillväxten håller i sig bland barn och ungdomar. Inget är viktigare.
En riktig karamell är att herrlandslagets match i EM-kvalet mot Tyskland lockade 11 390 personer till Globen. Det är ett nytt prydligt rekord för svensk landslagsbasket. Det var också den högsta publiksiffran av alla EM-kvalmatcher som spelades under novemberfönstret. I lilla Sverige! Det trodde man inte var möjligt.
Att två svenska spelare, Pelle Larsson och Bobi Klintman, valdes i NBA-draften i våras, och fick kontrakt med Miami respektive Detroit, är absolut värt en karamell. Larsson får spela från och till och har snittat 16 minuter på de matcher han spelat, medan Klintman ännu inte gjort sin debut. Att två svenskar draftades samma år är dock något unikt och borde ge många unga spelare drömmar och förhoppningar om vad som är möjligt. Sedan är frågan när vi får se nästa svenska spelare i WNBA. Amanda Zahui valdes som tvåa i draften 2015 och gjorde flera säsonger i ligan. Efter henne har ingen svenska satt sin fot i WNBA.
Nästa karamell hamnar i Uppsala och dess lag i SBL Herr, för det initiativ som tagits det här året. Att klubben har bestämt, tydliggjort och kommunicerat sin strategi för vad man vill med sin verksamhet och sitt ligalag, är bara det berömvärt. En viktig del i strategin är att man skall spela i ligan med en helsvensk trupp. När det här skrivs har Uppsala åtta vinster på tretton spelade matcher. Det var inte många som trodde. Man ser tydligt hur utvecklande det är för de svenska spelarna att ta det ansvar på planen som importerna normalt gör. Något SM-guld blir det knappast den här säsongen, men att klubben och laget gör det som man säger att man skall göra, och dessutom gör det bra, är ett exempel för andra att ta efter.
Karamellen som årets damspelare i världen tillfaller Caitlin Clark. Hon är inte bäst i världen, i alla fall inte ännu, men hennes virvelvindsliknande intåg in i WNBA kan närmast liknas vid när Tiger Woods klev in på PGA-touren i golf. Han var en revolution inom golfen och Clark är dambasketens motsvarighet. Inte bara har Clark slagit massor av rookierekord, utan precis som Woods höjt intresset för sin sport till nivåer som man inte trodde var möjliga. Amerikanerna kallar sådana som Woods och Clark för ”generational talents”. De kommer sällan, men när de kommer så är det med en smäll. Och utan tvekan var det ett misstag att inte ta ut Caitlin Clark till OS-turneringen, för spelmässigt hör hon redan hemma i landslaget. Den lite avslagna dambasketturneringen i Paris hade, liksom dambasketen rent generellt, fått en riktig boost om Clark varit med.
Årets europeiska damspelarkaramell går till Emma Meesseman från Belgien. Visserligen lyckades hon och Belgien inte ta medalj i OS, men Meesseman håller ställningarna som kontinentens bästa damspelare. Vad är det som gör Meesseman så bra? Det är förstås svårt att peka ut en enskild faktor, för hon har hela registret, men skall man lyfta fram en speciell sak så är det hennes rörelsemönster. Ingen rör sig på planen som Emma Meesseman. Varenda damspelare borde beordras att titta på matcher där Meesseman är med, för att lära sig hur man rör sig på en basketplan.
Den svenska spelarkaramellen går till Klara Lundquist. Visst är det så att Regan Magarity är den största svenska stjärnan. Magarity spelar i det bästa laget av alla svenskor och är den som tjänar mest, men Lundquist har varit den som betytt mest i landslaget och varit dess motor under EM-kvalmatcherna. Hon ställer alltid upp för Sverige och levererar konsekvent på en hög nivå. Dessutom, för tredje gången försöker hon sig på en utlandskarriär. De två första gångerna kom hon hem redan innan nyår, men inte i år. Lundquist spelar bra och verkar trivas i Girona och hos coach Iniguez. Där lär hon bli kvar säsongen ut.
Det inhemska godiset hamnar hos Fanny Wadling, som fick sitt internationella genombrott under det senaste EM-kvalfönstret. Wadling är i år den bästa svenskan som spelar på hemmaplan, och lär bli den enda SBL-spelaren som får följa med till EM-slutspelet. Om hon håller sig frisk vill säga. Det är glädjande att se Wadlings utveckling sedan hon gick på college 2016–21, en period som ärligt talat var ”si sådär”. Wadling, som är 27, är sannerligen en ”late bloomer”. Trägen vinner, och det betyder antagligen att hon nästa säsong hamnar i en bättre europeisk liga.
En karamell går förstås till hela det svenska damlandslaget. Vid sidan av arrangörerna är Sverige tillsammans med Turkiet är de enda länderna som är klara för sommarens EM-slutspel innan det sista kvalfönstret är spelat. Och inte nog med det. Eftersom Sverige skall hålla ett gruppspel i EM-slutspelet 2027, så vet vi redan nu att damerna kommer att spela två EM i rad. Det är något som det måste slås mynt av, helt enkelt en unik möjlighet för at flytta fram dambasketens positioner i Sverige. Ett förslag är att uppvakta en viss sportdirektör på SOK för att om möjligt utverka välbehövliga extraresurser till en rejäl damsatsning.
Lite sötsaker förtjänar också Expressen, för den fortsatta satsningen på-, och främst sändningarna, från SBL Herr. Allt fungerar ännu inte perfekt, men det tar sig sakta men säkert. Att Expressen lägger resurser på ligan och anstränger sig för att utveckla produkten, med expertkommentatorer, studiosändningar, djupintervjuer med mera, görs inte för att tidningen tycker det är roligt. Den stora draken ser naturligtvis en långsiktig affär i basketen, givetvis baserat på att de ser sportens starka tillväxt. Det skall vi vara glada för. Lite extra godis vill jag dela ut till Jonte för hans engagemang i Expressens satsning, inta bara under sändningarna, utan lika mycket ”bakom kameran” med att hjälpa Expressen och alla som jobbar med basketsatsningen att förbättra produkten och basketkunskaperna.
De svenska ungdomslandslagen på pojksidan förtjänar också en karamell. På den senaste FIBA-rankingen har Sverige på pojksidan, som kalkyleras på åldersgrupperna U16-U19, tagit ett jättekliv och är nu placerat som nummer 14 i Europa. Det är 14 platser upp på världsrankingen jämfört med den förra mätningen. Bakom sig har Sverige länder som Finland, Tjeckien, Montenegro, Georgien, Kroatien, med flera. Det är överraskande bra och såvitt jag vet Sveriges högsta ranking på pojksidan någonsin. Förhoppningen är förstås att det skall ge utdelning i framtiden. Den fina ungdomsrankingen tillsammans med att de två svenska spelarna valdes i NBA-draften och att herrlandslaget har en hygglig chans att ta sig till EM-slutspelet, är goda tecken i skyn för svensk herrbasket.
Det sista godiset delar vi ut till Högsbo, som i år gick upp i ligan med sitt herrlag, och såg därmed till att Göteborg blev den sjunde staden med lag i både herr- och damligan. Inget talar för att Högsbo är en dagslända i ligan. Tvärtom, det handlar om en stor och resursstark förening med god ekonomi och stabilitet, och med en tydlig verksamhetsidé. I likhet med Uppsala vet de i Högsbo hur en slipstens skall dras. Det är sådana klubbar vi behöver i Sverige.
