Av Tapio Joulamo
Den här säsongen har jag huvudsakligen ägnat mig åt SBL Herr när det gäller svensk basket. Jag såg en del dammatcher i början säsongen och sedan från semifinalerna och framåt. Det man kan säga är att det här spelåret i SBL Dam har överträffat sig själv vad gäller förutsägbarhet. Och då skall vi hålla i minnet att den vanligtvis är hög. Det hela förstärktes av att den enda utmanaren till Luleå, d v s Norrköping, drabbades av ett par ödesdigra skador som gjorde att Dolphins inte ens klarade av Högsbo i semifinalen. Finalen blev en urtrist historia, eftersom alla, inklusive alla i Högsbo, visste hur det skulle gå.
Icke desto mindre, Luleå visade att de är bäst just nu. Vad jag förstår har det här och där gnällts på att Luleå kunde vinna eftersom ligan varit så svag i år. Det har den onekligen varit, men det förtar inte att Luleå klarade av säsongen bäst och blev värdiga mästare. Anledningarna till att ligan varit kvalitetsmässigt klen beror på att halva landslaget försvann utomlands förra året, samt det faktum att importerna numera är färre. Det är självklart att nivån då sjunker. De unga svenskorna som i stället kommer in kan ju knappast förväntas prestera på samma nivå som amerikanskorna och landslagsstjärnorna.
Trots att spelet över lag varit risigt tror jag ändå att det på sikt är rätt att minska antalet importer. Att kvaliteten sjunker i början får man leva med. Svensk basket kommer att tjäna på att fler svenska spelare undan för undan får mer plats, ansvar och erfarenhet. Lite sådana tecken kan man se redan nu. Ta t e x en spelare som Debbie Alem, som i och för sig spelet i ligan flera år, men hade någon för ett par år sedan sagt att hon skulle vara starter, snitta 30 minuter i finalmatcherna och bli en faktor i Luleås SM-seger, så skulle man viftat bort det. Men hon gjorde verkligen jobbet när chansen uppenbarade sig. Men den möjligheten hade hon inte fått om Luleå utöver skadade Lindstrom hade haft ytterligare ett par amerikanskor.
Det är svårt att säga om förutsägbarheten kommer att minska framöver, men det är väl knappast troligt. Skillnaderna i resurser mellan toppen och botten i ligan är alldeles för stora. Och när det är som det är, så går det inte att hetsa upp sig av ligans slutspelsformat. Inte bara är det intressedödande. Det kostar också alldeles för mycket för redan resurssvaga klubbar. Tre lag tvingades t e x resa två gånger var till Luleå för matcher som inte hade något spänningsvärde och som bara kostade en massa pengar.
SBL Dam skulle må bättre av att ha ett Final Four (eller Final Six) i stället för de traditionella matchserierna. Bara för att herrarna envisas med att spela sina oändliga serier i slutspelet behöver väl inte det vara den bästa modellen för damerna och för den situation dambasketen befinner sig i? Att klara av hela slutspelet på en helg skulle vara kostnadseffektivt, sannolikt intressehöjande och garanterat lite mer ovisst. Det kan ju hända att Luleå t e x har en dålig dag och går på pumpen. Att koncentrera slutspelet till en helg skulle också göra det möjligt att marknadsföra arrangemanget på ett effektivt sätt.
Apropå Luleå så hörde jag en intervju med Robin Sandberg efter finalsegern. Frågan som togs upp handlade om Europaspel eller inte. Och det kunde ju Sandberg bekräfta, d v s att det inte blir av den här gången heller. Anledningen är inte bara det kostar mycket, för det är ju det som länge hållit svenska lag borta från Europa. Sandberg menade att det kunde vara dags om ett par år, för han var inte intresserad av att ”bara delta” i Eurocup, utan kunna ”vara med och tävla”.
Det var ett minst sagt märkligt uttalande. Och dessutom tråkigt att höra. Har man inte råd så har man inte, men varför skulle man avstå av andra skäl? För den svenska basketens bästa är det tvärtom viktigt att vi har lag i Europaspel varje gång vi kan, för att skaffa erfarenheter av spel på en internationell nivå. Det är ovärderligt. Dessutom borde ju Sandberg vara införstådd med vad det innebär att kunna ”vara med och tävla”, som jag antar kan tolkas som att ha kapacitet att gå långt i turneringen. Det krävs jätteresurser för att kunna hävda sig i toppen i de europeiska klubblagsturneringarna. Jag vet inte vad Sandberg och klubben har i kikaren, men för mig är det svårt att se hur ett svenskt lag inom överskådlig tid skall kunna mäta sig med de bästa. De stålarna finns inte i svensk dambasket. Det skulle väl i så fall vara att en oljeshejk öppnar plånboken på vid gavel.
Att bara ”delta” utesluter inte att man inte kan göra bra ifrån sig. Historiskt har ju svenska damlag flera gånger lyckats ta sig vidare från gruppspelet. Udominate var det senaste laget som gjorde det. Bäst av alla lyckades Arvika, som en gång tog sig hela vägen till final. Men då var det andra tider. Nuförtiden får man säga som Coubertin när man pratar om svenska lag i Europaspel, d v s att det viktigaste inte är att vinna utan att delta.