Standard normal

Av Jonte Karlsson

Ovanstående rubrik är något några av oss som varit med länge brukar slänga oss med när saker blir som det brukar bli. Det är väl en ganska bra sammanfattning av landslagets insatser mot Tyskland? En makalös vinst hemma med vidhängande överdådiga kommentarer och sen platt fall i Heidelberg.

Det viktiga i det här kvalfönstret är genomfört vilket var en vinst mot Tyskland. Att det sedan skedde på ett helt osannolikt sätt var ju kul men spelar ingen som helst roll, vinsten var vad det handlade om. Just nu skall vi vara glada över att inte Bulgarien slog Montenegro på hemmaplan. De ledde ett tag med 13 poäng och hade de lyckats vinna så hade det känts rätt pyrt nu. Saken är ännu inte klar (trots alla över optimister som säger så) men Sverige har i alla fall ett riktigt hyfsat läge inför det avslutande kvalfönstret i februari.

Egentligen var det bara en sak som imponerade väldeliga på mig i matcherna mot Tyskland. Den tro på sig själva samt den moral som laget visade i vinsten på Hovet tyder på att det här är en riktigt bra grupp som leds av bra ledare. Det här tror jag är Sveriges bästa egenskap att som grupp alltid ge allt vilket ofta leder till bra saker. För vad vi än säger så har vi en bit kvar i svensk basket innan vi spelar med de bästa. Vi är dock på väg framåt och det är positivt. Låt oss nöja oss med det i stället för att skena i väg för mycket. Om inte annat så blev vi väl påminda om att vara realist efter det som hände i Heidelberg.

Som lag så har vi det svårt eftersom vi är ett, till längden, ganska kort och litet landslag. Våra spelare som dominerar är ju även våra guards och det mesta av vårt spel går genom dem. Det är ju till och med så guard orienterat att vi glömmer bort att använda den enda center som vi har. Jag får en fadd smak i munnen när det klagas på Simon Birgander som om han skulle varit dålig i detta kval. Här har vi en kille som i en av världens bästa ligor (spanska ACB) snittar 7 skott på 24 min i UCAM Murcia. Han har dessutom haft andra ruskiga fina statiska kolumner under säsongen och när han kommer till det svenska landslaget borde han få en riktigt stor roll. Då får han skjuta 4 skott per match under ett spelsnitt på 30 min? Hur skall du då som spelare kunna dominera och leda ett lag.

Jag är, det vet ni som läst mig tidigare, inte alltid förtjust i det anfall Sverige spelar. Men en sak vet jag i alla fall och det är att Mikko Riipinen med stab inte sagt till sina spelare att dribbla massor och ge fan i att passa Birgander. För det är de för smarta och de förstår hur viktig han är för vårt lag.
Ovanstående är för mig ett av de största problemen med den svenska offensiven. Birgander är dessutom en väldigt bra center på midhigh positionen där han även är en passare av rang. Men utan boll kan ingen spela. Inte ens TV kommentatorer och experter.

Jag tyckte att Sverige hamnade, som så många andra lag med förkärlek för den höga P/R screenen, för högt upp i banan och fick därmed ingen yta eller djup i spelet. Det är då vi börjar dribbla samt skjuta långa treor. Och det håller inte i längden även om Ludde Håkansson är en riktigt vass skytt, och då speciellt på Hovet. Vi blir för endimensionella och lättscoutade i vårt anfall och som Ludde själv sa i intervjun efter Heidelbergmatchen. ”När de ändrar i sitt försvar och scoutar oss så att de hjälper från vissa spelare som de låter skjuta, då blir det trångt och svårt”. En klockren analys av en mycket kompetent spelare!

Nu har vi inga insidespelare som är offensiva hot förutom Birgander samt Viktor Gaddefors som skall ha en eloge för sitt sätt att ta strid och djup på nedre blocket. Sen är det tunt då de andra större killarna hellre skjuter utifrån. Skulle vi förhoppningsvis gå till EM så tillkommer ju våra andra världsstjärnor (ja, jag raljerar) Pelle Larsson, Bobi Klintman och Elliot Cadeau. Ingen direkt stor fysisk spelare där heller.
Vad skall vi göra då? Det överlåter jag åt våra coacher som jag inte har ett uns kritik mot i det här kvalet. De har tid att fundera men jag anser att vi kanske bör anpassa vår offensiv på ett annat sätt men där är de säkert mer idérika och kunniga än vad jag är.

Defensivt gör vi det ganska bra och till och med riktigt bra ibland. Att se en spelare som Melwin Pantzar lägga fokus på defensiven när offensiven inte fungerar visar på mycket av den moral det här laget har som jag pratat om tidigare. Och det här med de offensiva returerna är ju ett problem men det kanske inte är så konstigt? Vi är som sagt var små i internationell jämförelse vilket gör att vi måste hjälpa mer än många andra. Detta skapar svåra rotationer i ut blockeringen och här hamnar vi då för djupt (till skillnad mot anfallet) och motståndarnas längd och fysik gör det enkelt för dem att ta returer. Det är ju inte så, vilket man kan tro ibland när man tittar, att spelarna inte bryr sig om den här frågan utan vi kanske måste ha större och starkare spelare framöver.  Däri ligger den intressant utvecklingsfrågan för svensk basket som jag brukar tjata om. Hur kommer vi dit?

För övrigt imponeras jag av hur SBBF lyckas få så mycket publik till alla landskamper samtidigt som det verkar vara bra arrangemang. Att sen delar av kungafamiljen kommer gör inte saken sämre ur marknadsmässiga synvinklar. Jag noterade även att det satt några herrar ur den svenska kadern av kapitalstarka individer på första raden. Även sådant är bra för framtiden. Att vi även har mycket duktiga och framgångsrika europaspelare i Håkansson, Birgander samt Pantzar gör mig glad. De andra spelarna är även de duktiga basketarbetare i olika länder. Men att ge oss hän till den, i mina ögon, helt fanatiska lovsången för att vi vinner en match mot världsmästarna (nåja det var inte så många av dem med) gör inte livet och uppgiften som ligger framför oss enklare.

Grattis till de som lyckades vinna den där matchen. Och grattis till oss som fick se det. Men lite ödmjukhet inför framtida uppgifter borde vi kanske ha mer av. Speciellt efter vad som hände i Heidelberg.

Nu väntar en mycket spännande fortsättning av kvalet där mycket står på spel. Att Sverige kommer klara av det hoppas vi men det är långt ifrån säkert. Montenegro är ett bra landslag avsevärt högre rankat än vad många av oss vet om. Att spela i Bulgarien borta i avgörande matcher har jag, samt många andra levande basketspelare, egen erfarenhet av. Det finns lättare uppgifter kan jag lova och det kommer krävas maximalt fokus, även om vi har en poängskillnad med oss, för att vi skall klara av det.

Heja Sverige!