Av Tapio Joulamo
Nu har Regan Magarity missat två raka matcher med sitt turkiska lag, Mersin. Hon saknades i förra veckans match i Euroleague, mot Olympiacos, och i lördagens ligamatch mot Botas. Den senare matchen förlorade Mersin för övrigt överraskande. I kväll 16.30 skall Mersin möta Bourges i EL och på lördag Zonguldak i ligan. Om Magarity inte kommer till spel den här veckan är det oroande, för landslagets del vill säga. Det finns anledning att tro att hon har någon typ av skada, vilket är illavarslande eftersom det bara är en dryg vecka kvar till EM-kvalet. Risken är överhängande att Mersin inte släpper henne till landslaget om hon har skadekänningar. Det vore typiskt om den största svenska stjärnan skulle missa kvalmatcherna, nu när hon bestämt sig för att ställa upp i landslaget igen. Vi hoppas dock på det bästa, för det blir ett helt annat landslag i kvalet om Magarity inte är med.
Klara Lundquist verkar det dock inte vara några problem med. Hon satte säsongsbästa i poäng i helgens ligamatch i Spanien, när Girona slog Araski med 76–61. Lundquist svarade för 23 poäng och dessutom för sju returer och fem assister. Girona har nu 4–0 i ligan och får tillsammans med Valencia anses vara de starkaste spanska lagen. Kanske kan utmaningen komma från Zaragoza, som i helgen besegrade Avenida, dessutom på bortaplan. Ellen Nyström gjorde en stabil insats och höll bland annat Avenidas landslagsspelare Laura Gil i herrans tukt och förmaning. Nyström är en viktig pjäs i sitt klubblag och även så i landslaget. Att hon och Lundquist är i god form inför EM-kvalmatcherna känns betryggande.
Intresset för WNBA har som bekant skjutit i höjden den här säsongen. En effekt av det är att ligan har lyckats få till det riktigt bra när man omförhandlat om tv- och streamingrättigheterna. Det nya avtalet är med Disney, Amazon Prime och NBC, och gäller i elva år. De kommer att betala 200 miljoner dollar per år för att sända WNBA, vilket är fyra gånger så mycket som ligans nuvarande avtal. Det har lett till att spelarföreningen har reagerat. Spelarna vill ha bättre betalt och har sagt upp det gällande kollektivavtalet, som egentligen var i kraft till 2027. I och med uppsägningen upphör avtalet 1 oktober 2025. WNBA-klubbarnas ägare är inte direkt entusiastiska över det, i synnerhet som de gick back med 40 miljoner dollar i år. Och ingen kan säga hur det kommer att gå när ett nytt kollektivavtal skall förhandlas fram. Det kan bli både strejk och lockout om parterna inte kommer överens. Vi får se.
Frågan är om det finns någon liga som kan jämföra sig med WNBA när det gäller omsättning på ledande positioner, i synnerhet på coachsidan. Just nu är sex av lagen, d v s hälften, av coachuppdragen, lediga. Långsiktighet och tålamod tycks inte höra till honnörsorden i ägarkretsarna. Bland de som fått sparken i år finns Curt Miller i Los Angeles och Christie Sides, Indiana. Miller blev så sent som 2021 utsedd till årets coach i ligan, då med Connecticut, där han var i sex år. 2023 rekryterades han till LA för att bygga upp ett nytt lag, men efter två säsonger tog det slut. Sides får också gå efter bara två år. Indiana gick till slutspel i år efter åtta års väntan, men det räckte inte för att få behålla jobbet.
Det här är Sveriges placeringar på FIBAs senaste världsranking:
Damerna: 27 i världen, 15 i Europa
Herrarna: 49 i världen, 25 i Europa
Flickorna: 37 i världen, 19 i Europa
Pojkarna: 43 (i världen, 20 i Europa
Vad säger man om det? Inte så mycket annat än att det är en tuff uppförsbacke. Konkurrensen är mördande och enda chansen att förbättra rankingen är att uppnå fler internationella framgångar. Och dem har vi inte varit så bortskämda med. Tre gånger har Sverige stått på pallen med landslagen. Damer U 18 vann EM-brons både 2006 och 2009, och DU 19 tog VM-silvret 2007. På pojksidan är fjärdeplatsen i U18 år 1974 den största EM-framgången.
Seniorlandslaget på damsidan har som bäst uppnått en sjätteplats i EM, år 2019. Det har även blivit två sjundeplatser, 1987 och 2013. Herrarnas bästa placering i EM är elfteplatsen 1995, och två gånger har man kommit tolva, 1969 och 1983. Herrarna har dock en fin merit från OS i Moskva 1980. Det är enda gången ett svenskt landslag varit med i en OS-turnering. Spelen i Moskva bojkottades av flera västländer och Sverige kom in på en reservplats, men icke desto mindre: Sverige tog en tiondeplats och vann tre av sina sju matcher i turneringen.
Jag hoppas att jag fick alla siffror rätt. Hur som helst är det lite oroande att de flesta framgångarna, damlandslaget undantaget, kom för länge sedan. Dessutom kan dam- och flicksidans framgångar sedan 2006 kopplas till några enstaka årskullar av spelare, de födda 1988 till 1992. Det handlade alltså mindre om strategiskt elittänkande och mer om turen att det dök upp några talangfulla årgångar. Sammantaget är det som om Sverige tappade styrfarten i något skede och sedan inte lyckats äta i kapp avståndet till konkurrenterna.
Den dåliga nyheten är som sagt att konkurrensen internationellt är stenhård, den goda att det bara kan bli bättre. Hur det skall ske är en annan femma, men det handlar givetvis om en långkedja av saker, från rekrytering och spelarutveckling till satsningar på elit och landslagen. Strategin måste vara att ta lite mark i taget, ungefär som man gjort i Finland. Sverige är ju bara bättre rankat än Finland i en av kategorierna, damseniorerna.
Hur det går för seniorlandslagen är oerhört viktigt för den svenska basketen, mycket viktigare än de inhemska ligorna om ni frågar mig. Om man börjar nå framgångar med landslagen så kommer massor av goda följdeffekter. Det första viktigt klivet borde därmed vara att landslagen mer regelbundet når EM-slutspelen. Skall det allokeras mer resurser till någon specifik satsning så är det den.
Nästa vecka börjar, till mångas glädje, collegesäsongen. Den stora förändringen i år är att Pac 12 har tappat flera av sina bästa lag och därmed förlorat statusen som en av de allra bästa. Stanford har t e x flyttat till ACC och UCLA, liksom USC, tillhör numera Big Ten. En annan milstolpe är att Stanfords legendariska head coach, Tara VanDerveer, nu gått i pension. VanDerveer har varit collegecoach i 45 år, de senaste 38 i Stanford. Förra säsongen passerade hon Mike Krzyzewski och blev den mest vinstrika coachen på college någonsin, med sina 1216 vinster. Men en som gnetar vidare är Geno Auriemma på UConn. Han har varit head coach på skolan sedan 1985 och vunnit det nationella slutspelet elva gånger. Auriemma har just nu 1213 segrar och kommer alltså att snart bli den nya rekordinnehavaren.
Som vanligt är de första två månaderna inom collegebasketen en startsträcka inför själva tävlingsmatcherna. Först vid nyår börjar conferencespelet, men alla matcher innan dess har betydelse och räknas in när lagen rankas, undantaget någon enstaka ”uppvisningsmatch” som spelas innan säsongen startar. På damsidan tippas allmänt att det kommer att stå mellan South Carolina, UConn, Southern California och UCLA. Svenskorna i de högst rankade lagen, Matilda Ekh (Virginia Tech) och Tilda Trygger (North Carolina) har spelar var sin uppvisningsmatch den här veckan, men går in i elden på riktigt 4/11 respektive 5/11.