Av Tapio Joulamo
Den nya amerikanska proffsligan, Unrivaled, som skall spelas i 3×3 formatet på en komprimerad basketplan, drar i gång i januari 2025 och är tänkt att pågå i åtta veckor. 19 av de totalt 30 spelarna är nu namngivna, alla toppspelare i WNBA, och i den kretsen ingår större delen av det amerikanska landslaget. Det innebär i klartext att hela det amerikanska toppgänget kommer att stanna på hemmaplan den här vintern, och sannolikt de vintrar som kommer. De kommer därmed att utebli från de bästa europeiska lagen även den här säsongen. Förra året var ju den här utvecklingen tydlig och nu fullbordas den. Vi får vänja oss vid att de europeiska turneringarna kommer att avgöras av de ”näst bästa” amerikanskorna och de bästa europeiska spelarna.
Det första utländska namnet i Unrivaled har dock överraskande dykt upp, tyskan Satou Sabally. Hon lär därmed missa Tysklands EM-kvalmatcher i vinter och det kan hon göra med gott samvete. Tyskland är ju ett av de direktkvalificerade arrangörsländerna. Att hon och några andra väljer bort de lukrativa kontrakten i Europa under vintern beror på att lönerna i Unrivaled kommer att vara mycket höga, enligt uttalanden från Unrivaled de högsta inom kvinnlig idrott. Då blir ju valet enkelt, i synnerhet som säsongen i Unrivaled bara varar i två månader. Det blir alltså gott om tid för vila, återhämtning och grundträning mellan säsongerna.
Innan Unrivaled sparkar igång återstår att slutföra WNBA-säsongen. Ännu återstår två omgångar av grundserien innan slutspelet börjar nästa vecka. Sju av åtta slutspelslag är nu klara. Om den sista platsen står det mellan Washington och Chicago, som båda står på 13–25 i matcher. New York kommer att vinna serien och sitter därmed i en bra sits inför slutspelet, medan rivalen Las Vegas ser ut att sluta som fyra. För det regerande mästarlaget är det förstås en stor besvikelse. LV har inte riktigt fått till det den här säsongen, mycket beroende på skadeproblematik. På senare tid har det sett lite bättre ut, men det mesta talar nu för att Las Vegas kommer att stöta på New York redan i semifinal. Och i så fall blir det förstås den moraliska finalen.
Säsongens lyft har Minnesota gjort. Lynx ser ut att landa som tvåa i grundserien och har med två matcher kvar redan vunnit tio matcher mer än förra säsongen, då det blev en sjätteplats. Landslagsspelaren Napheesa Collier har varit enastående i Minnesota i år med snitten 20.3 och 9,8 i poäng och returer, men det är styrkan i laget som gett Minnesota lyftet. Bidragande till det är möjligen att Minnesota till stor del består av internationella spelare med viktiga roller. Där finns Alanna Smith från Australien, Bridget Carleton, Kanada, italienskan Cecilia Zandalasini och Dorka Juhasz från Ungern. Man måste säga att Cheryl Reeve, som också är landslagscoach, har fått ihop det riktigt bra, definitivt bättre än under OS-turneringen, då hon tog ett antal märkliga beslut.
Lyft sig har också Indiana gjort. Förra säsongens 13 vinster har förvandlats till 20 med två matcher kvar, och en stabil sjätteplats i tabellen. Det blir Indianas första slutspel på åtta år, vilket är en effekt inte minst av att man haft förstavalet i draften både 2023 och 2024. Då valde man Aliyh Boston och Caitlin Clark, som verkligen blivit en dynamisk och effektiv duo. Och så har Indiana veteranen Kelsey Mitchell, som gör sin bästa säsong i karriären och som verkar njuta av att kunna ta för sig när motståndarna fokuserar på Clark och Boston.
Den viktigaste pusselbiten för Indiana var att man lyckades drafta Caitlin Clark. Frågan är om ligan någonsin haft en rookie som haft så stor effekt. Både hon och Indiana har slagit olika rekord, såväl på planen som utanför. Intresset och tittarsiffrorna har skjutit i höjden på ett remarkabelt sätt, och det råder nu samstämmighet om att det var ett stort misstag att inte ta ut Clark i OS-laget. Det svala intresset för damernas OS-turnering hade kunnat vändas till en riktig boost för kvinnlig basket om USA hade tagit med sin unga fixstjärna, för Clark är på många sätt ett fenomen. Som basketspelare är hon bländande, främst offensivt. Hon har hela registret, med skyttet, attackspelet och spelförståelsen. Clark leder till exempel assistligan i WNBA, vilket är anmärkningsvärt för en förstaårsspelare. Clarkhysterin har spridit sig långt utanför de amerikanska gränserna, till den milda grad att t o m svensk statstelevision har inslag om henne. Och med all rätt. Den som inte sett henne spela rekommenderas starkt att göra det.
Frågan är när Sverige får sin nästa WNBA-spelare, för visst kommer det att ske. Den senaste var ju Amanda Zahui, vars sejour i ligan, som började 2015 när hon valdes som tvåa i draften, av allt att döma är över. Kanske är nästa namn Matilda Ekh. Hon har mångsidigheten och fysiken för att vara ett bra WNBA-prospect. Ekh spelar numera i Virginia Tech och det hon åstadkommer under sitt sista år kommer att avgöra om hon blir draftad eller inte. Under alla omständigheter placeras hon som nummer 26 i en mock draft som sammanställts av nba draft room. En sak som kan gynna Ekh är att WNBA nästa år utökas med ett lag. Det kan göra att fler draftade spelare än vanligt kommer att plockas upp av lagen.
En gedigen säsong 2024/25 blir som sagt nyckeln för Ekh. Med Amoore och Kitley borta talar allt för att Ekh kommer att få ta en större roll och mer ansvar i Virginia Tech. Det blir helt enkelt upp till svenskan att leverera och ta för sig. Defensivt är det inga problem för Ekh och vad som rimligen kommer att krävas av henne är att de offensiva siffrorna förbättras. Hon har under de tre första collegeåren snittat 10–12 poäng per match. Dryga 15 under det sista året skulle göra nytta. Och kapacitet för det finns utan tvekan. Hennes skytte utifrån, med dryga 40% på treorna, är en bra bas. Kanske kan det bädda för att Sverige får ytterligare en spelare i WNBA.