Av Jonte Karlsson
Här kommer den sista delen av mitt tyckande gällande den svenska landslagssommaren på herrsidan. I de två tidigare har jag ägnat mig åt de olika lagens prestationer samt en del raljerande gällande ”experter” samt de åsikter som dessa framför. I denna del hade jag tänkt mig att försöka komma med mina högst personliga synpunkter på åtgärder samt vad som saknas ren basketmässigt i de olika lagen.
När jag ser på våra ungdomslandslag noterar jag mängder av positiva saker. Talangen finns och så även storleken på spelarna vilket var en bristvara under tidigare generationer. Det är glädjande och i och med att vår bas av bredd ungdomsspelare ökar så borde det kunna bli än bättre gällande urval framöver.
Det finns även negativa saker att påpeka men det är lite annorlunda utifrån den ålder spelarna besitter samt från vilka miljöer de kommer. Och när det gäller miljöer så finns det ingen garanti, om du valt USA eller Europa, att du blir bättre eller sämre än de som spelar i Sverige. Allt handlar givetvis om vilken coach/program samt vilken seriositet för basketen som finns där talangen befinner sig. Låt oss inte heller glömma den kravbild som finns på aktörerna om vi nu skall prata elit. Det är vad jag gör som räknas i eliten och det är självklart en stor skillnad på den kontra den breddverksamhet som också är viktigt. Dock på ett annat sätt.
Jag har alltid varit en supporter av gren specifik styrka på basketplanen. En basketspelare skall alltså inte vara som en brottare eller tyngdlyftare vilket är självklart, men det är viktigt att påpeka då belackarna för styrketräning ofta framför dylika åsikter. Är du fysiskt stark så blir du även oftast starkare mentalt. Det brukar finnas en korrelation där som inte är att förakta. Du kan även tillgodogöra dig mer träning samt anpassa dig till ett högre tempo om du är starkare. Och högre tempo är vi väl alla överens om att det är internationellt.
De svenska ungdomarna ser generellt klena ut jämfört med sina motståndare. Det yttrar sig ofta i att de inte vill ta kampen i exempelvis returtagningen. Den fysiska aktivitet som krävs vid ut blockering samt förmåga att snabbt hitta offensiva vinklar för den offensiva returtagningen är inte något vi klarar av. Vår screensättning törs jag inte ens prata om…
Vi är även underrepresenterade att kunna avsluta egna attacker med fysisk kontakt när vi går på korgen vilket gör att vår skottprocent sjunker samtidigt som vi väljer att skjuta mer från distans. Vår förmåga att ha ett kvickt och snabbt första steg för att kunna slå våra motståndare till korgen bygger också på styrka och atletism.
Spelförståelse är även det en stor brist. Och ja, jag tror att den blir sämre när vi inte orkar eller vågar.
Så ja, (med tanke på att jag kallar mig en papegoja i del 1) vi måste lägga mer fokus på den fysiska nivån på landslagen. Det här kan inte ske under de få landslagsammandragningar som finns utan är ett arbete som måste skötas kontinuerligt ute i klubbarna under övervakning av landslagscoacherna eller förbundet.
Det finns faktiskt siffror som visar att den här tesen är riktigt. Under säsongerna mellan 2011–2015 hade SBBF en anställd som drev de här frågorna och följde upp det hela digitalt, vilket var revolutionerande på den tiden. Dessutom fanns det landslagsledare som ställde som krav att spelarna var tvungna att genomföra den här träningen om de ville vara med i landslagen. Något som givetvis inte var populärt hos alla, då de flesta vill vara med i landslag men inte alla ville lägga ned det arbete som krävdes. Utan att gå in för mycket i detaljer så konstaterar jag att utfallet efter några år var att fem av sex u-landslag spelade i den mycket tuffare och mer lärorika A divisionen. Här finns massor att göra i svensk basket!
När vi ändå pratar styrka, som kanske ger aggressivitet, så undrar jag även vad Easy Baskets regler om att spelare inte kan ta bollen ur varandras händer gett för utveckling av sporten. Att fler får/kan vara med är ju bra när det gäller bredd bland ungdomar. Däremot är jag väldigt skeptisk till vad det gör med instinkter för en spelare som lär sig att spela.
Vi har även borttagandet av regionsammandragningar som var ett mycket bra och effektivt sätt att kontrollera status på spelare samt även kartlägga de talanger som fanns. Hela det upplägget gjorde ju även att det fanns möjligheter att korrigera samt påpeka de brister som vid varje tillfälle fanns hos de olika spelarna. För vi har en del brister och kan inte göra något åt allt med en gång. Däremot fanns möjligheten att individuellt skicka med talangerna vad de specifikt borde träna mer på.
Det är ju av allas intresse i vår sport att landslagen är bra. I allra högsta grad gäller det A landslaget som är det lok som skall dra verksamheten men framför allt kanske skapa möjligheter till att vi även ekonomisk kan dra nytta av sportsliga framgångar. Vi vet ju hur det fungerar med media och det allmänna intresset. Om inte har vi återigen under OS blivit påminda om vad framgångar gör för en idrott. Både bordtennis och beachvolleyboll har ju ändrade förutsättningar numer.
SBL herr borde även de ha ett stort intresse av landslagsframgångar. Om inte så är de helt fel ute. Varför inte hjälpa förbundet och se till att alla coacher som anställs i föreningarna har en klausul som säger att de skall coacha ungdomslandslag om förbundet så vill. Sen står föreningarna för lönekostnaderna och SBBF kan använda de pengarna till läger för ungdomarna i stället. Det är ju förhoppningsvis så att de bästa coacherna är i vår högsta liga så då skall vi utnyttja dem. Med tanke på behovet av assisterande coacher så kan vi väl även lägga till Superettan i det här upplägget.
Och kom nu inte dragandes med att coacher behöver semester. De är oftast lediga mellan maj och augusti och mig veterligen finns det ingen yrkesgrupp i vårt samhälle som har längre ledighet.
Det finns mycket mer att tillföra i denna debatt men tyvärr får det inte plats när jag skriver. Min förhoppning är att alla hjälps åt att förbättra det som finns idag. Ändrar vi inte på något så kommer vi få samma resultat framöver. Om någon vill använda min erfarenhet så kanske jag kan hjälpa till med något? Som tyckare har vi ju även att ansvar att ställa upp/hjälpa till om vi nu skall äga rätten att alltid ha åsikter.
Det där med att någon annan skall göra det, håller inte i mina ögon.