Den svenska landslagssommaren (del 2)

Av Jonte Karlsson

Här kommer fortsättningen på mina tankar gällande den svenska landslagsommaren för herrar. I den första (som ni hittar tidigare i Hoops bloggen) gick jag igenom de olika lagen. Den här gången skall jag försöka gå in på detaljer och eventuella åtgärder som kan göras för att landslagen kanske kan bli bättre. Men det kommer även en del 3 för det är svårt att vara kort i detta ämne.

Jag hänvisade ju i tidigare alster till den debatt som startades av entusiasten Nick Rajajic om vårt U 16 landslag och deras misslyckande på Facebook. Jag har återigen försökt läsa mediet med dess svar, vilket visar sig vara omöjligt när jag inte är ansluten. Det går att få fram fragment av de svar som kommer in men inte allt av värde. Och det är väl lika bra med tanke på att det mesta inte innehåller substans som kan hjälpa oss framåt. Däremot verkar det vara väldigt viktigt för många att tycka om allt även om de inte har någon kunskap om ämnet. Det enda ämne de behärskar är att bygga sin egen identitet som något fantastiskt. Jag tycker nedanstående bild är både rolig och talande:

Det tycks och kommenteras men det är sällan det presenteras lösningar. Skribenten själv skriver ju att det saknas pengar till landslagen (”-se till att skapa de här pengarna. Hur? Vettefan, det är inte mitt jobb”) vilket är rätt i sak, men det finns sällan förslag på hur vilket ofta genomsyrar vår debatt om basket. Vi tycker att någon skall göra något. Bara det inte handlar om att jag själv måste göra det.

Jag lyckades i alla fall läsa ett svar av en konstruktiv person som föreslog att vi skulle lägga på 50 kr på försäkringspengen hos Folksam för varje licens som dediceras till ungdomslandslagen. De få andra svar jag fått fram är rätt talande för bilden här ovan.

Själv skulle jag gärna se, med tanke på ekonomin, att SBBF skulle öronmärka pengar till sport i stället för att satsa på administration. Det är ju inte ett specifikt problem för SBBF utan något riktigt svenskt som förekommer i de flesta organisationer. På hemsidan ser jag att förbundspersonalen uppgår till 23 personer. En normal snittlön i Sverige idag är 39 900 kr, vilket jag inte tror att alla anställda på förbundet har, men slår ni på skatter och andra lagstadgade kostnader så förstår ni ju själva att till detta går det stora summor.

Brad Dean (tidigare förbundskapten för herrlandslaget under EM 2013) hade även en karriär i tyska Bundesliga, innan den blev lika stor som nu. Han var många år i Ulm som inte kunde mäta sig med de stora lagen. Där beslöt man att minska personalkostnaderna till ett minimum och i stället lägga dem på bra spelare vilket innebar att Ulm vann matcher som skapade ett större intresse vilket genererade än mer sponsorinkomster. Idag, många år senare, tillhör laget de bästa både sportsligt samt ekonomiskt i Tyskland.

Skulle vi inte kunna göra något liknande hos oss och se till att våra landslag får de förutsättningar de behöver för att förbereda sig. Kanske också se till att vi har de bästa coacherna på ungdomarna även om vi får betala några kronor för det?

Vi ägnar oss i stället åt att tala om att basketen växer, vilket är jättebra och viktigt, samt att intresset är större än någonsin. Men finns det någon som kunnat slå mynt av den företeelsen? Det verkar inte så. Så vi administrerar i stället…
Eller så hyllar vi faktumet att vi fått två nya NBA spelare (jättekul och bra, grattis Pelle och Bobi) och tror att det löser våra problem. Vi sa likadant när de två andra svenska NBA spelarna tog plats i ”showbiz” ligan för några år sedan.

När de var med i landslaget (innan vi själva stängde av dem) så var intresset på topp och våra resultat gjorde det möjligt att öka inkomsterna. För vad vi än tycker så är det sportsliga framgångar som räknas och som vi kan bygga ett fundament på. Då håller inte två NBA spelare, som inte kan vara med under kvalfönstret, som dragplåster. Vi måste ha fler och bättre spelare! Och det börjar med ungdomslandslagen.

Att vi då även, enligt vissa, skall vara kravlösa mot 16 åringar, är ju helt bisarrt. Krav har ingen dött av. Däremot finns det många som mår dåligt av leda. Om vi började med de här enkla punkterna så tror jag vi kan komma en bit. Men för det krävs ett rakt och tydligt ledarskap med ett mål (som inte behöver behaga tyckare och sociala medier fantaster). Jag är övertygad om att dessa krafter finns i svensk basket om vi vågar släppa fram dem.

I den tredje och sista delen som kommer om några dagar skall jag lyfta fram vad jag tyckte saknades i lagen ur ett mer specifikt basket tänkande.