Av Tapio Joulamo
Nu när OS i Paris är lagt till handlingarna, har abstinensen och tomheten infunnit sig. Det är inte så konstigt efter drygt två veckors intensivt tv-tittande, och dessutom efter en sommar som varit späckad med annan internationell elitidrott, med bland annat EM i både fotboll och friidrott samt alla golfmajors. Det tycks råda enighet om att spelen i Paris blev en succé på alla sätt och vis, organisatoriskt, publikt och idrottsligt. Och t o m transporterna och logistiken lär ha fungerat bra i det delvis avstängda Paris. Särskilt imponerande var arrangörernas genidrag att lägga flera av tävlingarna vid eller intill OS-stadens stora sevärdheter. Publiktillströmningen var enastående, med i princip utsålda arenor, oavsett idrott. Bara spelen i Sydney har tidigare kunnat uppvisa något motsvarande. Lite smolk i bägaren blev det dock av de högljudda franska hemmafansens buande på motståndarna. Det var inte så snyggt, men heller inte ovanligt.
I basketen gick det som det måste gå, d v s USA, gick rent och kammade hem gulden på både dam- och herrsidan. Det satt dock ganska hårt inne, och båda lagen fick verkligen slita hårt för guldmedaljerna. Det amerikanska herrlaget var ju ytterst nära att åka ut redan i semifinalen mot Serbien och fick ett hårt jobb mot Frankrike i finalen. Det favorittyngda damlagets segermarginaler blev inte så stora som man är van vid. Tre av de sex matcherna vanns t ex med mindre än 15 poäng. Och finalen, den blev som bekant en rysare, där amerikanskorna kom undan med blotta förskräckelsen.
Man kan konstatera att den utveckling vi sett under ett antal år, d v s att övriga länder närmar sig USA, fortsätter. Ett viktigt skäl är att de bästa spelarna från övriga världen till vardags tränar och tävlar med de främsta amerikanerna. När det amerikanska ”Dream Team” laget var med i OS 1992 fanns nio NBA-spelare i de andra lagen. Den här gången fanns det över 60. På damsidan är det ännu inte lika tydligt, eftersom spelmöjligheterna i WNBA är begränsade. Det blir ju så med bara 144 spelare i ligan. Och en annan faktor är att WNBA spelas på sommarhalvåret. Det är ganska få som vill/kan spela året runt. Men även på damsidan börjar USA känna flåset i nacken.
Klart är i alla fall att amerikanerna måste ställa upp med sina allra bästa lag för att hålla de andra nationerna stången. Det vill till att de lyckas locka sina stjärnor till de stora mästerskapen framöver. Men det kostar på, inte minst ekonomiskt, för det krävs särbehandling för att få dem att ställa upp. Jag såg att experten på SvT förfasade sig att det USA Basket spenderade 15 miljoner dollar på sina basketlag under OS, bland annat på eget boende på ett lyxhotell i stället för att inkvartering i OS-byn, och undrade vart OS-andan tagit vägen. Men sådan är verkligheten och så har det fungerat i varje OS efter 1992, då ”Dream Team” spelarna bodde i OS-byn och inte fick en lugn stund när de var utanför sina rum. Alla, även de andra idrottarna i OS-byn, vill ju synas och prata med de här megastjärnorna och ta selfies med dem. Amerikanerna betonar också säkerheten som en viktig orsak till att man väljer eget boende. När de hyr ett eget hotell kan de ha eget säkerhetsfolk, men också all annan nödvändig personal ”in house”, liksom familj och vänner. Det är sådant som krävs, och liknande arrangemang gjorde för övrigt andra stora stjärnor, som Djokovic och Duplantis.
Den olympiska damturneringens utropstecken var Nigeria och Tyskland. Nigeria slog både Australien och Kanada i gruppspelet, och nådde en historisk OS-kvartsfinal, där de föll med bara 74–88 mot USA. Det fysiskt starka nigerianska laget, ledda av internationellt erfarna spelare som Okonkwo, Balogun, Amukamara, Musa och den till landslaget återvändande Ezienne Kalu, har verkligen tagit stora kliv de senaste åren och lyft den afrikanska dambasketen. Inte minst har de blivit taktiskt bättre, även om det finns en bit kvar. Mycket av äran för det tillskrivs coachen Reka Wakama, som välförtjänt fick utmärkelsen som bästa coach under OS.
Det tyska laget, som spelade OS för första gången, chockade med att klippa till Europamästarna från Belgien, och sedan Japan, i gruppspelet. Att nå kvartsfinal var nog mer än vad de flesta hade hoppats och trott på. Draget som gjorde det möjligt var naturaliseringen av amerikanska point guarden Alexis Peterson. Hon är inte den mest namnkunniga amerikanska spelaren vi hört talas om, men passade som hand i handske i det tyska laget, som länge varit i ett skriande behov av en bra spelfördelare, som kan komplettera Tysklands starka front court, med systrarna Sabally, Fiebich, Gûlich och Geiselsöder. Det blir intressant att se vart den tyska landslagsbasketen nu tar vägen. Man får hoppas att de satsar vidare efter framgångarna i senaste EM och i Paris.
Platt fall i OS blev det för de stora basketnationerna Kina och Kanada, som båda slogs ut efter gruppspelet. Även Australien och Belgien var på vippen att missa kvartsfinal, men lyckades krångla sig vidare och blev sedan allt bättre. I de första matcherna var Belgiens avsaknad av Allemand enorm, men vartefter matcherna gick, tog spelare som Delaere, Ramette och Becky Massey allt större ansvar och stöttade Meesseman, Vanloo och Linskens, och det bar hela vägen till bronsmatchen, där det rutinerade Australien blev för svårt.
Till hemmapublikens glädje nådde Frankrike finalen. Johannes fick oftast börja på bänken, men var tillsammans med Williams, Badiane, Fauthoux och Ayayi lagets tyngsta kort. Det var dock laget som sådant, och att de är samspelta, som skapade framgången. Elva av de franska spelarna snittade över tio minuter per match, vilket är viktig faktor när man spelar med en så fysisk energi som Frankrike. Det tuffa spelet höll i finalen på att suga musten av amerikanskorna, som inte alls är vana vid att domarna tillåter så mycket fysisk kontakt.
A´Ja Wilson fick oerhört mycket stryk, men slet oerhört under korgarna och var till slut den som räddade det amerikanska laget med sina 25 poäng och 13 returer, för sammantaget var amerikanskorna inte alls beredda på vad som komma skulle. För även om Frankrike hade publik och hemmaplan i ryggen skall inte det namnkunniga amerikanska landslaget, med all individuell kompetens som det besitter, riskera stryk av Frankrike.
Den som får ta på sig ansvaret för att det höll gå åt pipan är förstås coachen Reeve, som inte alls hade någon bra OS- turnering. Hon hittade aldrig den bästa uppställningen och förvånade med massor av konstiga byten och bänkningar. Men det måste man ge Reeve, att hon vågade satsa på spelare som Copper, Young och Collier när det gällde som mest i finalen, i stället för att förlita sig på erfarna spelare som Griner, Taurasi och Gray. Taurasi, som t o m startade i början av turneringen, fick inte en minut i finalen, Griner bara strax under fem och Gray dryga 13.
Alla tre börjar bli för tröga och långsamma för att kunna spela vidare internationellt, i synnerhet Taurasi, som hade katastrofal turnering och naturligtvis inte borde ha blivit uttagen. Men att ge henne chansen att bli historisk med sex raka OS-guld vägde förstås tungt när den tolfte spelaren i truppen skulle spikas. USA måste nu fullfölja sin generationsväxling inför VM om två år och OS i Los Angeles 2028. OS-finalen visade att det amerikanska lagets svagaste punkt var point guarden. Avsaknaden av en profil som Sue Bird är väldigt stor. Den långsamma och otränade Gray häll inte måttet, och spelare som Ionescu och Plum inte har inte pg som sin naturliga position. Det är ganska givet att Caitlin Clark måste spelas in i rollen som bakplansgeneral för det amerikanska landslaget, och i den rollen lär hon stanna många år framöver.
Facit för Europa i OS-turneringen blev riktigt bra, med en silvermedalj och en fjärdeplats. Att alla fem lagen gick vidare från gruppspelen är dessutom ett gott betyg. Den europeiska dambasketen mår med andra ord bra, och det gör också krönikören, som lyckades pricka in de fyra semifinallagen i förhandstipset. Det händer inte så ofta.