Av Jonte Karlsson
Ytterligare ett OS i basket är färdigspelat och kanske som det bästa någonsin. En mängd fantastiska matcher och framför allt många kvalitativa spelare. USA vann som vanligt men behövde denna gång lite hjälp av domarna samtidigt som det var intressant att se att de även var tvungna att ha lite egen attityd samt gnäll på nämnda domare för att klara av vinsten.
Personligen tycker jag att USA:s spelare är i en klass för sig när det gäller individuellt spel men de är ack så tråkiga att titta på ur ett spelperspektiv när det gäller den taktiska och defensiva biten. Att få se Steph Curry skjuta sina treor på det vis han gjorde i både semi och final är en ynnest. Likaså att se Kevin Durant skjuta efter en studs samt att se ”fyståget” LeBron James springa över spelare på break är härligt. Men det är individuella prestationer och har lite med lagspelet att göra.
Att som USA spela en hög screen på sidan (på samma sätt som i NBA) och sen ha tre andra spelare på andra sidan som är åskådare tilltalar inte mig alls. Som sagt de är mycket bättre individuellt men det är för enahanda och tråkigt att titta på. Och vad hade hänt om inte Curry fått tokflytet och vad hade de då kunnat gå till för lösningar? I matchen mot Serbien hade de stora problem mot både zoner och matchups i olika kombinationer och där avslöjades deras taktiska kunnande brutalt. För att inte tala om deras försvar. Det är ju nästan skrattretande hur de spelar på P&R och försvar är knappast något som de gör sina vanliga arbetsdagar. Till sådant har de andra spelare för de som var i Paris skall ju bara glänsa och vara offensiva.
Och just det där med att de skall vara så bra går mig på nerverna också. Det är klart de är, men hyllningarna och beundran överstiger vad som är rimligt. Och att de den här gången även hade attityd samt gnällde på domarna irriterade mig mycket. I mina ögon fanns det spelare som var avsevärt mycket bättre än någon av amerikanerna. Både Giannis Antetounkompo och Nikola Jokic (speciellt) är klasser bättre som basketspelare än någon av amerikanerna.
Just Jokic imponeras jag mer av varje gång jag ser honom. Kanske inte den mest atletiske spelaren i världen men oj vad han besitter basket IQ och förmåga att utnyttja alla situationer. Dessutom spelar han försvar och är den mest genomsympatiske av de stora stjärnorna som var närvarande. Noterade ni att han alltid vid förlusterna var den förste att tacka motståndare och domare hjärtligt. Oavsett vad de hade haft för sig. Tänker då på LeBrons larviga flexande av muskler som 40 åring, Steph Currys barnsliga danssteg och tuggande på tandskyddet och Embids totala avsaknad av hur man beter sig mot motståndare.
Och just det där med det överdrivna berömmet för spelare gör mig bara trött. De är GOAT, bäst någonsin, starkast, vackrast, tjänar mest pengar och allt är så överdrivet bra så det finns ingen nyans i det som journalister och media bygger upp. Många gånger bara för att de själva vill vara märkvärdiga och synas. Var finns nyansen i beskrivandet av idrottsliga prestationer idag?
Vi människor går dessutom på det här och glömmer vår egen kritiska förmåga som många gånger är bra för att den förbättrar den produkt som vi älskar. Dessutom påverkar det domare som även de blev ”stjärnparalyserade” vid vissa tillfällen och inte vågade döma på de stora stjärnorna. Jag skall inte säga att det var direkt avgörande men hur serberna fick domslut mot sig gjorde i alla fall att jag fick en fadd smak i munnen. Den känslan infann sig faktiskt även i finalen mot Frankrike!
Nåväl, ni förstår säkert att NBA inte är min grej utan det lämnar jag till andra och gläds med dem för att de kan gilla sådant. Det fanns givetvis mycket att glädjas åt i OS också. Sydsudan som charmade alla med en egen typ av basket, Australien som lika gärna kunde gått längre med lite tur med sitt tempo och intensitet, Vincent Collet, coach i Frankrike som vågade flytta på ett antal stjärnor när det gäller speltid och fick ett annat driv i sitt lag som så när hade kunnat ge dem guld. Tyskland som med ”färre” stjärnor än de andra topplagen spelade en härlig lagbasket.
På det individuella spelarplanet fanns det även där många positiva saker. Guerschon Yabusele (som inte tillhört mina favoriter) som inte backade för några kaxiga NBA stjärnor och hans dunk på LeBron James fick mig att stå upp och skrika. Giannis Antetounkompo som är ostoppbar anfallsmässigt. Och givetvis en av de två bästa i världen (Jokic är den andra) som även han är en ödmjuk person som sällan gnäller samtidigt som han får oerhört med stryk i matcherna.
Serbernas Bogdan Bogdanovic som är en fröjd att skåda när det gäller skytte samt det hjärta han hade för att representera sitt land, spanske forwarden Santi Aldama som jag inte visste var så här bra, australienske Josh Giddey som sin unga ålder till trots, vuxit ut till en världsspelare. Och många fler…..
Lagmässigt så var det några nationer som inte kom upp till den nivå som de själva, samt jag, trodde inför spelen. Canada hade en svagare dag på jobbet mot Frankrike och då åkte de ur, Australien förlorade en fantastisk förlängnings match mot Serbien osv. Men så skall det vara när de bästa spelar. Är du inte på topp så skall det inte räcka till och den klass som denna OS turnering hade blir svår att trumfa.
Kommande EM kval (till 2025) är nästa stora internationella tävling som står på tapeten för oss i den här världsdelen. Den kommer att målas upp som de stora stjärnornas slag och allt kommer vara oerhört fantastiskt och bra samtidigt som det kommer spridas osanna superlativer om de deltagande lagen. Allt går nämligen att säljas med mördande reklam och det kommer vara viktigt för många att kunna synas under den perioden. Det kommer att bli intressant, spännande och roligt. Dock får vi vänta fyra år till (Los Angeles) innan vi kommer att ha en lika kvalitativ turnering igen. Jag känner mig ödmjuk inför vad jag fått se i Lille/Paris detta OS och gläds åt att basketen fått visa upp sig från sin bästa sida, samtidigt som alla i världen numer vet att USA inte alls är så dominerande som många vill göra gällande. Bra nog för mig och vi slutar där för denna gång.
Nu får vi börja ladda för SBL i vårt land och kanske återkommer jag med några texter angående detta framöver.