Av Tapio Joulamo
De första omgångarna i årets WNBA är nu avklarade. Lagen innehåller ett femtontal europeiska spelare av vilka de flesta kommer att delta i EM-slutspelet. I den kretsen har vi som bekant inga svenskor. Flest spelare i WNBA har Frankrike (Marine Johannes, Carla Leite, Leila Lacan, Marième Badiane, Janelle Salaün, Dominique Malonga), Tyskland (Nyara Sabally, Satou Sabally, Leonie Fiebich, Luisa Geiselsöder) och Belgien (Julie Vanloo, Kyara Linskens, Julie Allemand).
Noterbart är att Emma Meesseman valt att inte spela i USA i år, och inte heller Litauens unga stjärna Juste Jocyte, liksom att Spanien inte har en enda spelare i WNBA. Det talar för att Spanien, en av Sveriges gruppmotståndare, kommer vältränat och samspelt till EM.
WNBA har startat lite som väntat, d v s förra årets finalister, Minnesota och New York, är enda lagen utan förlust med 4-0 respektive 3-0 i matcher. Las Vegas har däremot haft det knackigt i början, med två förluster på de fyra första matcherna. LV tappade i år Kelsey Plum till Los Angeles men fick i gengäld en annan landslagsspelare, Jewell Loyd från Seattle. Båda är guards men lite olika spelartyper, så möjligen är det därför som Las Vegas inte kommit riktigt i balans ännu.
Överraskande bra har däremot bottentippade nykomlingen, Golden State Valkyries, börjat, med 2-1 i matcher. GS är det europatätaste laget i WNBA, med halva truppen, d v s sex av tolv från Europa. Intressant nog är det inte Linskens, Vanloo och italienskan Zandalasini som visat framfötterna och producerat mest i Golden State, utan Temi Fagbenle och fransyskorna Carla Leite och Janelle Salaün. Man kan undra hur Golden State skall klara EM-uppehållet, båda kvalitativt och kvantitativt, när flera av lagets tongivande spelare åker till EM. De lär få klara sig utan sina europeiska stjärnor under åtta matcher av grundserien.
Föga överraskande har inte den ende europeiske head coachen i WNBA, fransmannen Rachid Meziane, haft det lätt i början. Mezianes lag, Connecticut, som tippats komma näst sist i ligan i år, har börjat säsongen med 0-4 i matcher. Till Mezianes försvar får man säga att hans lag inte är särskilt rutinerat och väger lätt i den tuffa konkurrensen. Connecticut är i avsaknad av fixstjärnor, om man inte räknar veteranen Tina Charles till den kretsen. Charles håller visserligen fortfarande, främst offensivt, men har för länge sedan passerat sin peak. Men det är hon, Marina Mabrey och Olivia Nelsen-Ododa som har ansvaret för att hålla ställningarna för Connecticut. De skulle onekligen må bra av lite förstärkningar.
I övrigt kan man notera att Caitlin Clark-effekten håller i sig i WNBA. Det är utsålda hus överallt och ett massivt intresse. Alla bedömare är överens om det unika i att en enskild spelare kan ha så stor påverkan på en hel idrott. En effekt lär bli att nästa CBA, kollektivavtalet, kommer att ge en riktig skjuts för villkor och löner. Samtidigt är det märkligt att så många spelare verkar ha en avog inställning till Clark. Hon blir oerhört tufft behandlad under matcherna och en amerikansk krönikör konstaterade det paradoxala i att många spelare är närmast hatiska till Clark, trots att de gynnas oerhört av hennes framfart och kan ses som deras välgörare. Krönikörens enda förklaring handlade om hudfärg, en form av ilska över att ”den där vita tjejen skall inte komma hit och tro att hon är något”.
Clarks lag, Indiana, har den här säsongen vässat upp sig lag ordentligt och har tippats nå en topplacering i år. Så här långt har det blivit två vinster på fyra matcher, efter en knapp förlust mot mästarlaget New York och en dito mot Atlanta, som också har en stark trupp i år. Och Clark själv, hon ångar på och snittar så här långt 19 poäng, sex returer och nio assister.
Gissningsvis kommer de europeiska WNBA-spelarna att ansluta till sina landslag, om ett par veckor, d v s en dryg vecka innan EM-slutspelet drar igång. Annars har ju EM-länderna dragit igång sina läger och träningsmatchandet, så även det svenska. Sveriges första träningsmatcher blir mot Belgien 29-30/5 och sedan blir det två mot Litauen 5-6/6.
Jag har ju tidigare skrivit om att Sveriges chanser att gå vidare från dödens grupp i EM är minimala. Naturligtvis hoppas vi innerligt att det svenska laget hittar några nycklar och något sätt att skrälla, i alla fall i någon match. Men f-n trot. Förbundscoachen Robin Sandberg har däremot en annan inställning, och det måste han ju ha:
”Vi åker till EM för att tävla – inte bara delta. Vi vet att vi kan utmana de bästa när vi spelar vårt spel”, sa han i en intervju.
Att spela sitt eget spel räcker nog inte för att kunna utmana länder som Tyskland och Spanien, snarare att lista ut något som gör att man kan neutralisera motståndarna. Men även det är långsökt. Sveriges spelar sin första EM-match mot Tyskland 19 juni, dessutom på bortaplan, i Hamburg. Det blir en riktig prövning. De som inte är så insatta i den internationella dambasketen har nog svårt att förstå vad Sverige har att tampas emot.
Två av tyskorna, Satou Sabally och Leonie Fiebich, är t e x absoluta världsspelare, något som Sverige helt saknar. Sabally är en av de bästa i hela WNBA och Fiebich är starter och viktig kugge i mästarlaget New York. Och dessutom har ju tyskorna en del kvalitet i övrigt. Vi får vara glada om vi inte blir helt demolerade i Tysklandsmatchen. Vi får leva på hoppet, men realistiskt sett blir tyskorna alldeles för mycket att bita i. Och inte blir det särskilt mycket lättare mot Spanien, möjligen någon procent.