Av Tapio Joulamo
Sommarens EM blir sannerligen en prövning för det svenska landslaget. Lottningen blev en tuff historia, då Sverige hamnade med Tyskland, Spanien och Storbritannien i gruppspelet. Bara två lag går vidare från gruppen, så det är ett nålsöga att ta sig till nästa fas. Dödens grupp säger t o m FIBA att det är. Så realistiskt sett, hur stora är chanserna att Sverige kan nå kvartsfinal? I ärlighetens namn, minimala. Och när vi fick reda på att Regan Magarity missar EM, så blev chansen om möjligt ännu mindre.
Att hamna i samma grupp som två av de fyra bästa landslagen i Europa var inte vad man hade önskat sig. Spanien är ju alltid Spanien och även om de inte är titelfavoriterna, så finns där, som alltid, massor av kompetens och erfarenhet. Namn som Rachel Carrera, Maria Conde, Mariana Ortiz, Megan Gustafson, Laura Gil, Maite Cazorla och Andrea Vilaro skojar man inte bort. Och minst lika bra är Tyskland, som t e x innehåller två av Europas absolut främsta spelare, Leonie Fiebich och Satou Sabally, uppbackade av sådana som lillasyster Sabally, Luisa Geiselsoder, Marie Gülich och naturaliserade amerikanskan Alexis Peterson. Och faktum är att Sverige inte ens går säkert för det brittiska laget. I kvalet blev det ju två knappa vinster för Sverige, och får britterna med alla sina bästa så är det hugget som stucket.
Den strimma av hopp som finns utgörs av det faktum att större under har skett. Många minns nog den sensationella seger som Sverige tog mot det regerande mästarlaget Ryssland i EM 2013. Den vinsten tog Sverige vidare från gruppspelet. Något liknande kan förstås hända igen, men högst sannolikt kommer det att krävas två vinster för att ta sig vidare. En storskräll och sedan två förluster på det kommer inte att räcka.
Sveriges damer är just rankade på plats 15 i Europa enligt FIBA. Rankingen är i och för sig ett lite trubbigt instrument, då Sverige framför sig har Storbritannien som man slog två gånger i EM-kvalet, samt Bosnien, som är ordentligt på dekis. Å andra sidan är t e x Lettland, som Sverige fått en hel del stryk av i tidigare kval, sämre rankade än Sverige. Icke desto mindre, en ranking någonstans 10-15 i Europa känns rimlig för Sverige, och det är inte så illa pinkat. Samtidigt räcker det inte för att tävla med de stora elefanterna.
Det är svårt att säga vad man skall begära av det nuvarande svenska landslaget, men ett avancemang från gruppspelet i EM vore definitivt över förväntan. Ibland hör man argumentet att vi inte kan konkurrera med de starkare länderna för att de andra oftast har naturaliserade spelare. Det ligger en del i det, men huvudanledningen är bristen på svenska världsspelare, ett par sådana som kan dra med sig de andra och leda landslaget till topplaceringar i t e x ett EM. Både Regan Magarity och Klara Lundquist håller visserligen en hög europeisk nivå, men steget till världsklass är ganska stort. Och på den nivån befinner många spelare i de andra landslagen.
Sverige har helt enkel ingen Meesseman, ingen Allemand, Sabally, Conde, Ayayi, Johannes, Rupert, Zandalasini eller för den delen Fiebich, för att nämna några. Och har man inte ett par namn på den nivån, så går det inte. Ser man t e x till WNBA, där världens bästa spelare håller till, så har Sverige inte haft någon i den ligan sedan Amanda Zahui spelade där. Elva andra europeiska länder är däremot representerade i WNBA, totalt 30 spelare. De tre senaste tillskotten är 20-åringarna Dominiqe Malonga (Frankrike), Juste Jocyte (Litauen) och Ajsa Sivka (Slovenien). De valdes som tvåa, femma respektive tia i årets WNBA-draft. Alla tre är redan klart lysande stjärnor på den internationella baskethimlen.och kommer att visa upp sig i sommarens EM-slutspel.
Så vilka kan bli de nästa svenskorna i WNBA, eller som på annat sätt kan ta sig till världstoppen? Det är inte lätt att säga. Både sådana som Magarity och Lundquist skulle kunna spela i WNBA och där ta steg i sin utveckling, men inget pekar just nu på det. Magarity valdes i draftens tredje runda 2019 men det har inte blivit något för henne. Med Magaritys skadebenägenhet är det svårt att se någon som skulle satsa på henne. Lundquist å sin sida kom ju så långt att hon fick kontrakt med Washington 2021, men av sjukdomsskäl kunde hon inte åka och det blev inte något året efter heller. Numera har Washington sålt rättigheterna till Lundquist, till Phoenix, som faktiskt skickade en spelare och en draftpick till Washington i utbyte. Kanske är det inte helt kört för Lundquist att få en plats i WNBA. Hon har gjort en fin säsong i Girona, där hon spelar även nästa säsong, och i EM-kvalet. Med en stark insats i EM-slutspelet stärker hon garanterat sina aktier.
Om vi kunde få fram någon på absolut toppnivå skulle det betyda oerhört mycket. Se bara på den belgiska utvecklingen sedan Emma Meesseman kom fram som en toppspelare och slog igenom med buller och bång under EM 2017, då Belgien tog bronset. Att få fram en sådan spelare, som dessutom ställer upp i alla sammanhang med landslaget, är guld värt. Det sporrar och motiverar de andra spelarna och är bra för deras utveckling. Det är inte konstigt att flera belgiska spelare har utvecklats från bra europeisk nivå till världselit under Belgiens resa de senaste åtta åren, sådana som Allemand, Vanloo och Linskens.
Jag kanske är lite pessimistisk, men det är nog lite svårt att se någon i den nuvarande generationen av svenska spelare som kan steget upp till världsnivån. Men det utesluter inte att det inte kan hända. Och händer det inte så får Sverige fortsätta att kämpa tillsammans enligt beprövad svensk modell. Det kan gå bra det också, men det är inte nog för att nå toppen.