Av Tapio Joulamo
Än en gång i det här EM-kvalet krånglade sig det svenska laget till seger och rodde hem gruppsegern och platsen i sommarens slutspel. Väldigt kul för de svenska spelarna och coachstaben, som i mångt och mycket har jobbat i motvind under kvalet, men som nu står där som vinnare. Målet är nått, vilket är det viktigaste. Att kvala in till EM så ofta som möjligt är oerhört angeläget för svensk basket.
Det svenska avancemanget möjliggjordes en timme efter att den svenska matchen mot Storbritannien var slut, då Estland tog sin första seger i kvalet, mot Danmark. Danskorna gjorde en minst sagt medioker match och satte bara vart fjärde skott. Med två matcher kvar för lagen har därmed Danmark tre förluster i gruppen och kan inte nå Sverige. Det kan heller inte GB med sina två förluster, för Sverige har inbördes på dem.
Det har som sagt varit en krånglig och nervpirrande resa till vinsterna i de tre svenska nyckelmatcherna: de två mot GB och så Danmark för ett år sedan. Den totala svenska målskillnaden i de tre kamperna blev bara +12. Stolpe in i tre matcher, skulle man kunna säga, för det kunde faktiskt ha blivit stolpe ut i alla tre. Ett decimerat Sverige har sannerligen inte övertygat spelmässigt i det här kvalet och gjorde det inte heller mot GB i Malmö. Man måste däremot imponeras av svenskornas kamp- och segervilja. Det måste vara ett tecken på att något finns där, när spelet är knackigt, men att man ändå tre gånger av tre blir herre på täppan.
Den svenska taktiken i defensiven i matchen mot GB var dock svår att förstå sig på. Jag var säker på att Sverige skulle backa av på alla utom Winterburn och packa ihop sig mer. Jag har svårt att förstå varför man skall spela aggressivt ute på perimetern på spelare som bevisligen inte kan skjuta treor. Som matchen mot GB gestaltade sig, visade det sig att britterna inte ens kunde sätta sina layups. Men det är bara att tacka och ta emot. Britterna har ett tvåmannalag och fick som väntat stora problem när spelare skulle roteras in. Att de förlorade med bara tre poäng sa mer om den svenska insatsen än den brittiska förmågan.
Jag skrev ju innan matchen att det krävdes starka insatser av Hjern, Gustavsson och Wadling. De två första klarade det inte, medan Wadling blev skillnaden. Hon blev matchens utropstecken och gjorde sin bästa landskamp. Nyström och Lundquist är ju basen och motorerna i det här landslaget, men tack och lov att Eldebrink och Halvarsson bestämde sig för att spela vidare i landslaget. Utan dem hade det inte gått vägen.
Det brittiska laget ligger nu bäst till för att ta andraplatsen i gruppen och därmed få chansen att kvala in som en av de fyra bästa grupptvåorna. GB har redan en bra målskillnad och slår de Danmark i det sista fönstret, i februari, så är nog saken biff. Det svenska laget å sin sida får nu arbetsro inför EM-slutspelet i sommar. Och det kommer att behövas, för det lag som Sverige kommer att ställa på benen i EM blir ett annat än det som spelat kvalmatcherna. In i laget skall förstås komma Regan Magarity och Matilda Ekh, troligen också Emma Johansson, kanske även Tilda Trygger och Natalie Fontaine, och vi skall väl heller inte utesluta Elin Eldebrink.
Med halva laget utbytt blir krävs med nödvändighet ett nytt spel och det är bara att hoppas att ”de nya” kan tillföra den offensiva eldkraft som det här laget behöver. All heder till spelarna som genomfört kvalet, som gjort det som förväntades och faktiskt lite till, men i EM kan vi inte räkna med att det räcker med att kämpa sig igenom matcherna. Då blir det motstånd av annan kaliber än Estland, Danmark och GB. Men vi kan nog säga att tiden talar för Sverige. Det är inte utan att vi kan ha lite förhoppningar inför sommarens EM.