Av Tapio Joulamo
Det blev inte oväntat New York som vann WNBA-finalen. Det var faktiskt New Yorks första titel, men oj vad det satt hårt åt. För andra gången i finalserien blev det förlängning när den femte och avgörande matchen spelades i söndags i NY. Minnesota bjöd verkligen till på ett enastående sätt och blev definitivt årets utropstecken i ligan, med starka insatser av inte minst Collier, McBride och Courtney Williams. New York hade dock en större bredd i sitt lag och kunde gå runt på fler spelare, vilket möjligen blev avgörande.
Sex europeiska spelare fanns i de båda finallagen. I New York Leonie Fiebich, Ivana Dojkic och Nyara Sabally och i Minnesota Cecilia Zandalasini, Dorka Juhász och Olivia Epoupa. Alla utom Dojkic och Epoupa fick i varierande grad vara på planen i finalen. Nyara Sabally stod i söndagens femte match för en tung insats med sina 13 poäng och sju returer på dryga 17 minuter, men bäst av de europeiska spelarna har förstås Fiebich varit. I match fem spelade hon t e x 40 av de 45 minuterna och man kan utan tveka säga att titeln hade glidit NY ur händerna om hon inte varit så bra. Nu återvänder de sex sannolikt till europeiska klubbar för vintersäsongen. Gissningsvis står några av de turkiska klubbarna redo att förstärka sina lag, och att det blir ett megakontrakt för Fiebich är ett som är säkert.
De vassaste amerikanskorna kommer dock inte till Europa. Som jag skrivit om tidigare skall 30 av dem spela den nya ligan Unrivaled, som startar i januari. I skrivande stund är 26 av de bästa klara för Unrivaled, dock inte alla. Det mest spännande blir att se om A´Ja Wilson och/eller Caitlin Clark kommer att spela Unrivaled. Clark är den som möjligen skulle spela utomlands, eftersom hon ännu inte omfattas av prioriteringsregeln i WNBA, den som innebär att en spelare stängs av om hon inte dyker upp i USA när träningslägren startar. Regeln gäller nämligen bara spelare med tre års erfarenhet av WNBA.
Det svenska landslagets nyckelspelare visar god form inför EM-kvalmatcherna i november. Regan Magarity svarade åter för en stark insats i den turkiska ligan, när Mersin i lördags besegrade Kocaeli på bortaplan. 25 poäng och sju returer stod Magarity för, efter 10/12 på skotten. Klara Lundquist satte elva poäng när Girona slog Ardoi, på 25 spelminuter. Lundquist verkar trivas bättre den här gången jämfört med sina tidigare utlandsäventyr. Hon har dock en lite annorlunda roll än vad man är van vid. Lundquist får inte så många avslut som hon borde, eftersom hon långa stunder spelar i en tydlig pg-roll och mest får fördela bollar till de andra.
Även Ellen Nyström hade en bra dag när hennes Zaragoza slog Jaris, med Stephanie Visscher i laget, med 70–68. Tio poäng från Nyströms händer är helt ok, med tanke på all annan nytta hon gör, inte minst defensivt. Fina 15+9 blev noteringen för Halvarsson i Euskotren i segern mot Estudiantes. Lovisa Hjern gör fortsatt bra ifrån sig i polska Wroclaw. Det blev förlust mot Gdynia, men 30 minuter, fem poäng och lika många assister av Hjern. Frida Eldebrink spelade 32 minuter för Chartres i förlusten mot Lyon. Hon fick ihop nio poäng, men Eldebrink har fortsatta problem i sitt trepoängsskytte. En av sju blev det den här gången och hittills under säsongen bara 5/31. Men vi vet ju vad hon normalt kan leverera. Hoppas att det lossnar i kvalmatcherna.
I Italien hade Nathalie Fontaine en fin föreställning när hennes Scrivia besegrade Brescia. Det blev 22 poäng och sex returer för Fontaine, som gör en efterlängtad comeback i landslaget i november. Lite tyngre går det för Elin Gustavsson i San Giovanni, som föll mot Venezia och nu är 1–3 i ligan. Gustavsson hade 4+4 i helgens match. Sammantaget ser det ändå bra ut för de svenska landslagsspelarna. De får mycket speltid i sina klubblag och producerar rejält.
Hälften av matcherna i SBL Dam den här säsongen har slutat med differenser större än 30 poäng. Det är en väldigt hög andel och alla dessa utklassningssegrar är knappast något som attraherar publiken, varken den befintliga eller potentiell ny. Ojämna matcher är ju bland det tråkigaste man kan se. Att det kan vara stor skillnad mellan toppen och botten är förstås inte konstigt, men att det sker en säsong då t o m lagen i toppen är svagare än förra året är förstås anmärkningsvärt. Logiskt innebär ju det att de sämre lagen blivit väldigt mycket svagare, och det är ju inte ett problem man vill ha. Med en svagare topp hade man förväntat sig en jämnare liga, men det blev tyvärr tvärtom. T o m ett förväntat topplag som Högsbo gick på pumpen med 36 poäng mot Luleå, dessutom på hemmaplan. Just Högsbo kommer nog tillbaka vad det lider, men att de stora differenserna består finns det risk för.
Jag har börjat titta på den nya Netflix serien ”Starting 5”, som följer några av mest profilerade spelarna i NBA under en säsong. Efter ett par tre avsnitt måste man säga att delar av det som man får se är vämjeligt, i alla fall i min smak. Vissa av dem uppträder som bortskämda snorungar med sina bakåtvända kepsar och ägnar större delen av sin fritid åt tv-spel. En av dem har t o m en släkting som packar väskorna åt honom inför bortamatcherna., för själv kan han inte packa. ”Jag bara slänger ned allt i en väska”.
Man visste förstås att det här inte är några Einstein figurer, som inte vistats en dag mer än nödvändigt i skolan därför att de hade basketgåvan och gjorde sig tillgängliga för draften så snabbt de kunde. Men ungdomar i hela världen ser upp till de här spelarna, som nog borde uppträda mer som de föredömen de borde vara. Kanske är det en generationsfråga, men nog gav gamla tiders stjärnor ett mer vederhäftigt intryck vid sidan av planen, sådana som Kareem, Russell, Bird, Bryant, Magic och Jordan. Skillnaden är kanske att de i alla fall gick sina fyra år på college.
Mest sympatisk i ”Starting 5” tycker jag att Sabonis är, men en sak som man imponeras av, och det gäller alla, är med vilken seriositet de tar hand om sina kroppar, hur mycket tid de lägger på träning och förberedelser, och hur het viljan att prestera och vinna är. Det är behållningen med serien. Och oavsett vad, jag kommer garanterat att se alla avsnitt.