Av Tapio Joulamo
Efter Finlands EM-guld i DU 16 har jag från flera håll fått synpunkter och frågor, och essensen i det jag fått höra är det här: ”Varför kan Finland men inte vi?” Det finns förstås inte ett enkelt svar på den frågan, men som fri skribent får man ju ha åsikter i saken. Jonte Karlsson skrev häromdagen några texter, där han sammanfattade landslagssommaren på ungdomssidan och i den avslutande delen pekade på några saker som måste förbättras och förslag på åtgärder. Mina rader i den här krönikan får ses som ett komplement till Jontes analys. För de uppmärksamma läsarna, de som tagit del av mina tidigare alster, kan det framstå som att jag upprepar mina ”gamla synpunkter”. Och det har de alldeles rätt i.
Först och främst vill jag säga att visst skulle Sverige också kunna vinna ett EM-guld på ungdomssidan. Vi har ju varit hyfsat nära två gånger, då det har blivit brons, båda gångerna i DU 18. Men skall vi kunna vinna så måste stjärnorna stå helt rätt på himlen. Det krävs en exceptionell, välskolad och talangfull årskull, ett bra ledarskap, lite flyt i några av de egna matcherna och medgång i några av de andra, samt massor av jäklar anamma. Och det är ju inte så ofta vi har allt det där på en gång. Men om det är möjligt? Absolut.
Jag tänkte att vi skall ta avstamp i en jämförelse med ett av de bästa europeiska basketländerna, Spanien. På så sätt kan vi få en uppfattning om vad har att kämpa emot på ungdomssidan. Bara genom att jämföra sig med de bästa kan man ju komma fram till vad man själv behöver göra för att bli lika bra eller åtminstone bättre.
För ett tag sedan läste jag ett FB-inlägg av en svensk basketförälder som hade sin dotter i den spanska basketverksamheten. Tyvärr har jag glömt vad han och dottern heter, men jag hoppas de ursäktar mig och kan leva med att jag återger några av pappans rader.
Till saken hör att den här basketföräldern inte tog ställning för eller mot det spanska systemet, utan ville bara berätta hur det går till. Han skrev bland annat att man i Spanien har regionala lag från U10, där man tar ut de bästa från regionen och spelar mot andra regioner, typ ”tv-pucken”. Till de akademilag som finns i klubbarna runt om i Spanien får man söka vid tolv års ålder. Det är ungefär 50–70 sökande per kön och akademi, och varje år väljer man ut 12–14 tjejer och 12–14 killar. ”Som ny tränar man fyra gånger i veckan, 1,5 timme plus två gånger fys. 0,5 timme. Om det är en matchfri dag på helgen så är det i stället 1,5 timmes träning (man spelar normalt i två ligor). En ledig dag i veckan. När man kommer upp i till U15 så tränar man 4 x 2 timmar samt 4 x 0,5 timme fys. Spel i två ligor och matchfri helgdag, extra träning. En ledig dag i veckan.” Och så fortsätter det högre upp i åldrarna. I U16-18 tränar man 4×2 timmar samt 4×1 timme fys. Man spelar i två ligor och har en ledig dag i veckan, för matchfri dag innebär träning.
Han skriver vidare att: ” Utslagningen är ganska hård. Man omsätter ungefär 1/3 av laget varje år. Dessa ersätts genom att antingen dammsuga regionen eller att erbjuda stipendier för spelare på landslagsnivå från andra regioner. Träningen är ofta mer intensiv än i Sverige och sen ankomst innebär normalt automatisk bänkning i nästa match. Tonen är också betydligt hårdare. Satsningen är betydligt mer elitistisk.”
Sammanfattningsvis bedriver spanjorerna en tydligt elitinriktad ungdomsverksamhet, med tidigare gallring och selektering än vi har hos oss, och med mer och hårdare träning långt ned i åldrarna. Hur kan vi ens tro att vi kan konkurrera med spanjorerna och de andra toppländerna i ungdoms-EM när våra tolvåringar fortfarande harvar runt i EB, medan spanjorerna i den åldern har oändligt många fler träningstimmar bakom sig, spelar i regionala turneringar och de bästa redan blir del av landslagsverksamheten. Det är som om vår avsikt är att leka oss igenom den period då andra ägnar sig åt att sätta den grundläggande tekniken, d v s 8–12 årsåldern. Konsekvensen blir att spanjorerna och andra bygger upp ett försprång som våra ungdomar inte har någon chans att ta igen. Det är där vi har det stora tappet gentemot de bättre länderna, med viss respekt för att vi inte har samma förutsättningar och resurser som de större basketnationerna. Ett land som Spanien är ju avsevärt större ur befolkningssynpunkt, har fler basketspelare, fler och förmodligen bättre ledare och resurser i form av anläggningar, spelarakademier etcetera.
Icke desto mindre är min tes att vi måste hitta ett sätt fungera som gör att våra ungdomar kan träna mer och bättre redan från unga år, för att vi skall kunna konkurrera bättre. Vi tränar på tok för lite. Och då handlar det i första hand om teknik. Om tekniken inte finns på plats i tonåren spelar det nog ingen roll vad man sedan försöker hitta på. Häromdagen läste jag ett uttalande av den kände professorn i medicinsk vetenskap med inriktning idrottsfysiologi, Michail Tonkonogi. Han intervjuades i ett sammanhang som handlade om fysträning i unga år, vilket han rekommenderade om det görs på rätt sätt. Men Tonkonogi påpekade samtidigt teknikträningens betydelse för unga idrottare. Den får inte åsidosättas. Tekniken måste sitta där när spelarna senare börjar utvecklas på andra sätt. Det är samma sak som att man inte kan lösa en andragradsekvation om man inte kan multiplikationstabellen.
Vad gäller just EB tycks den modellen vara cementerad i Sverige. I grund och botten är det inget fel i att ha en spelmodell där man i unga åldrar spelar med färre i laget, på mindre planer och med lägre korgar. Sådana anpassningar görs i även i andra idrotter, till exempel i fotboll där man spelar på mindre planer, med sjumannalag och mindre mål. Det förödande med EB är att man har tagit bort tävlings- och konkurrensmomentet. Ingen får vinna, ingen får vara bäst (trots att någon måste vara bäst). Finns det sätt att skapa en vinnarkultur så är vårt system i alla fall inte ett sådant. Axiomet bland ledare och tränare tycks vara att det skall vara lek genom hela EB-åldern och den uppenbara risken är att det präglar både träningarna och EB-matcherna.
När man ger sig in i en ganska radikal modell som EB och låter den genomsyra all verksamhet borde det finnas en övertygelse om att det är det absolut bästa att göra på ungdomssidan. Så frågan är förstås: har EB gjort att de svenska basketungdomarna blivit bättre på sporten? Har EB gjort oss mer konkurrenskraftiga? Jag lämnar frågan öppen och kan bara konstatera att om svaret på frågorna är ja, så är det bara att elda på. Om EB-modellen däremot inte skapar bättre och mer konkurrensdugliga spelare, så borde man överväga om den skall vara kvar i dess nuvarande form.
Att helt skylla de svenska tillkortakommandena i ungdomssammanhang på EB är dock inte korrekt. Svenska spelare som växt upp med EB kan naturligtvis nå internationell elitnivå. Bland annat blev ju två svenskar, som växt upp under EB-eran, i år draftade till NBA-lag. För det är ju så att oavsett vilket utvecklingssystem vi har på ungdomssidan så finns det individer som har drivkraften och viljan att lyckas, oavsett vad. Och det gör de också. Men långt ifrån alla har samma driv. Men om vi vill utveckla verksamheten på bred front, så krävs andra grepp än att lita till ungdomarnas inre drivkrafter.
För att återgå till jämförelsen med Spanien, så finna det saker i deras modell som inte är helt tilltalande. Den väldigt tidiga selekteringen är till exempel ytterst tveksam, ja till och med förkastlig enligt alla erfarenheter och forskning på området. Häromdagen kom t e x en undersökning om svenska hockeyspelare som blir draftade till NHL Den visade att de som är bäst i tidiga tonåren är i minoritet i förhållande till de som utvecklas senare av alla NHL-draftade svenska spelare. Om dessa ”late bloomers” hade blivit bortgallrade som tolvåringar hade de förmodligen inte haft en chans, och hockeyvärlden blivit några profiler fattigare. Svensk basket har inte heller råd att tappa de som utvecklas lite senare, men inte heller att slarva bort de år då teknikträning är som mest gynnsam.