Av Tapio Joulamo
Det är ganska enastående att det varje år arrangeras ungdoms-EM i tre åldersklasser, då de bästa unga spelarna får känna på den internationella konkurrensen. Att få vara med och tävla mot tuffast tänkbara europeiska motstånd redan i tonåren är viktigt och lärorikt. En paradox ur svensk synvinkel är dock att det internationella utbytet tar slut när spelarna fyllt 20 år, undantaget det fåtal som spelar i utländska klubbar och i seniorlandslaget. För de övriga, som kan ha spelat i EM under 5–6 år, väntar bara tragglandet i den inhemska ligan. Svenska klubbar deltar ju inte i internationellt spel, vilket är bedrövligt. I många andra länder har de förstått betydelsen av att fortsätta det internationella utbytet.
Med det sagt skall vi lämna några sammanfattande synpunkter på EM-sommaren på flicksidan. Någon djupanalys blir det inte, för då hade jag behövt se mer matcher än jag gjorde. Men sammantaget kan man säga att den svenska landslagssommaren var knackig, i alla fall om man ser till resultat. Även om spelarna är i en utvecklingsfas under de år då de är med i EM, så får man anta att resultaten är viktiga. Helst vill man ju att alla lagen skall nå spel i A-gruppen för att få möjligheten att möta de bästa, för att göra bästa tänkbara erfarenheter och om möjligt närma sig de bättre länder. Men så är ju inte läget. Nästa år är bara ett lag i A-gruppen på flicksidan och avståndet till topplagen har snarare ökat än minskat.
Bäst rent resultatmässigt lyckades DU20, som kom på tolfte plats i A-gruppen. De svenska tjejerna föll i åttondelen, mot Slovenien, men vann sedan den mest kritiska matchen, den första i placeringsspelet, mot Finland. Den räckte för att säkra fortsatt spel i A-gruppen. Det är ju så ordnat i EM, att det är tillräckligt att vinna en enda match i hela turneringen för att komma bland de tolv bästa, något som faktiskt har hänt ett par gånger just för Sverige i DU 20-klassen. Vinner man bara den första matchen i placeringsspelet så är man hemma.
Det finns en viss tröst i att DU 20 lyckades bättre än sina kollegor i de yngre åldersklasserna. Hellre det än tvärtom, d v s att framgångarna kommer i de yngre åldersklasserna och att man sedan tappar i U20. Avståndet till de bättre lagen för de svenska DU 20-tjejerna är fortfarande väldigt stort, men laget innehåller i alla fall några spelare som kan få bra karriärer och möjligen bli viktiga för framtidens damlandslag, sådana som Collins, Trygger och Noyan.
Om avståndet för DU 20 till den europeiska toppen är stort, så är det gigantiskt för DU 18, som inte placerade sig bättre än plats 17 i B-gruppen d v s plats 33 i den europeiska hierarkin. Framför sig hade Sverige t e x alla de andra nordiska länderna: Finland, Danmark, Norge och Island. Att det understundom blir resultatmässiga bottennapp är dock inget att förfäras över. Det är bara de stora basketnationerna, som Spanien och Frankrike, som kan hålla nivån år efter år. För de allra flesta länderna är det väldigt volatilt, d v s det går upp och ned. Svagare årsgrupper följs av bättre och så vidare. Och Sverige är inget undantag.
U16-EM, den yngsta åldersgruppen, är lite speciell. Spelarna är med i EM för första gången och spelet blir som det blir för så unga och omogna spelare. Det dräller av turnovers, halsbrytande passningar, oöverlagda attacker, forcerade avslut i svåra lägen och högfrekvent men lågeffektivt trepoängsskytte. Att se matcher i den här åldersklassen kan vara tålamodsprövande, men för spelarna är det ett lärande.
Det svenska laget i U16 och dess A-grupp, förlorade i sin åttondel mot Frankrike med stora siffror och misslyckades sedan med som DU 20 gick i land med, d v s stöp i den första placeringsmatchen, mot Serbien. Med vinst i nästa match kunde man ha gett sig chansen att stanna kvar i A-gruppen. Det gick dock inte. Montenegro tog till zonförsvarsvapnet, vilket brukar vara effektivt i de unga åldersgrupperna och slog ett hårt kämpande Sverige med en ynka poäng. Det hela slutade för svensk del med att laget kom sist i turneringen utan att ha vunnit en enda match.
Det handlar som sagt mycket om lärande och utveckling, i synnerhet i den yngsta åldersgruppen, och de svenska coacherna disponerade sitt lag i enlighet med det. Alla spelare fick gott om tid på planen och det är ju hedervärt, men just i placeringsmatcherna hade man önskat ett undantag, och en hårdare matchning av ett särskilt skäl: nästa år är det nämligen dags för årskullen -09 att spela sitt första EM och de kommer att få göra det i B-gruppen. Till saken hör att -09 årgången lär vara något alldeles extra. Där finns väldigt mycket talang, där finns längd och färdigheter. Vad jag har hört är det en exceptionell årskull. Det är synd att de inte får chansen att tävla med de bästa lagen nästa år. Hur som helst skall det bli spännande att följa det här laget nästa sommar. Kan vi kanske redan nu börja hysa förhoppningar om att de spelar tillbaka DU 16 till A-gruppen 2025?
Till sist skall vi notera att det finska DU 16-landslaget skrev historia i EM-turneringen. Laget tog sig hela vägen till final, besegrade där överraskande Frankrike med 49–47 och tog därmed Finlands första guld i ett europeiskt mästerskap, ja faktiskt den första medaljen någonsin. Coach för det finska laget var för övrigt Sverigebekantingen Janne Hänninen, som hade en sejour i SBL Dam för några år sedan, då han coachade Uppsala. Det blev bara ett år i Sverige för Hänninen, som sedan återvände till den finska basketen och landslagsverksamheten. För närvarande är Hänninen coach i HBA-Märsky.
Den finska framgången var högst välförtjänt sett till spelet de presterade. Visst var det, som för alla andra i den här åldersgruppen, ganska valpigt, men finskorna spelade med gediget lagförsvar, bra close outs, och med bra rörlighet och stor variation i anfallet. Det var inte bara de sedvanliga passningarna i sidled. Det fanns till exempel oftast en spelare på high post att droppa in bollen till, för att skapa nya passningsvägar.
Intressant blir förstås att se hur långt den här talangfulla årskullen kan ta finsk landslagsbasket på damsidan. Det är ännu för tidigt att säga, för det är först efter 5–10 år vi får någon form av facit. Hur som helst ger förstås EM-framgången i DU 16 en rejäl boost för finsk basket. Nu har man ju kommit över tröskeln och bevisat att det faktiskt går, att mindre länder kan gå hela vägen.
Jag vet att det finns de inom den svenska basketen som har lite nedlåtande syn på Finlands modell för utveckling av unga spelare. Något rätt måste de ändå ha gjort när de vinner ett europeiskt guld och dessutom har flyttat fram positionerna rent generellt för finsk basket. Och lita på att vi hade gjort på oss av glädjefnatt om det hade varit ett svenskt lag som vunnit guldet. Att nå de där stora framgångarna är ju vad det handlar om, oavsett vad och hur man bedriver sin verksamhet