Av Jonte Karlsson
Ytterligare en sommar med våra ungdomslandslag har passerat. Jag tänkte här ge mina tankar om vad som presterats på pojk/herrsidan. Tyvärr känns det lite som en papegojatext eftersom mycket har sagts förut. Det tål dock att upprepas då inte mycket har förändrats de senaste sju – åtta åren.
Låt mig börja med den diskussion som förs på sociala medier (jo jag kan läsa ibland men jag närvarar inte!) där entusiasten och tyckaren Nick Rajajic kritiserade insatsen efter att U 16 laget misslyckats, i hans ögon, i sitt kval. Det var tydligt känsligt i PK (politiskt korrekta) Sverige då många hade åsikter om att kritisera ungdomar vid 16 års ålder. Nu var det kanske inte riktigt spelarna som fick kritik utan mer förbundet i ganska svepande omdömen. Jag förvånas att så många har åsikter samtidigt som så få vill göra något åt saken. Det känns däremot viktigt att göra sin röst hörd även om det i mina ögon ofta saknas något konkret förslag till förändring. Diskussionen blir mer av politisk karaktär och därmed ganska intetsägande för mig. Jag tycker dock att det var bra att ämnet togs upp.
Själv är jag ingen expert (de kan nämligen allt) utan mer sakkunnig i ämnet basketboll. Så jag vill gärna komma med förslag i stället för att bara tycka. Men låt oss börja med de olika lagen och deras prestationer:
Herrar U 20
Här huserar vi i division B och fick till slut ihop till en 15:e plats. I A divisionen finns det ytterligare 16 lag vilket innebär att vi är på plats 30 i Europa.
Intressant här är att det finns fyra SBL spelare men bara en som fick spela många minuter. Däremot många spelare som försöker göra sig lycka i USA på olika skolor, samt två spelare från lägre divisioner i Sverige. Någon som funderat på vad det säger om vår egen förmåga att handskas med talanger i vårt land?
Bäste spelare här var William Garcia Adsten hemmahörande i NCAA och Pacific i USA där han snittar ynka 8 min per match. Det hindrade inte honom från att vara särklassigt bäst i ett annars ganska anonymt lag. Förutom att han var bästa poänggörare så var han även i särklass bäste returtagare med åtta per match. Oscar Wickström Stümer från BC Luleå var även han framträdande i returtagningen (något som jag skall återkomma till) och det är en kille som kan bli riktigt bra. Det är dock plågsamt att se hur han inte skjuter när han är öppen. Den här killen, som annars har allt, och är utbildad på RIG vill inte skjuta och det är trist. Men någon måste ju ta ansvar och arbeta med honom gällande den här biten. Han kan annars bli hur bra som helst och det vilar ett stort ansvar på Håkan Larsson, coach i Luleå, att utveckla den här delen under kommande säsong.
Som lag kändes U 20 ganska ointressanta och jag hade svårt att se vad de ville göra rent taktiskt samtidigt som jag tycker att deras resultat är oroväckande med tanke på att de skall fylla på seniorlandslaget. Att bara slå Kosovo, Moldavien, Armenien och ett krigsdrabbat Ukraina duger inte i mina ögon.
Herrar U 18
Var ett avsevärt mycket intressantare och frejdigt lag. Dessutom spelar de i A divisionen vilket innebär att deras placering som åtta ger oss densamma i rankingen av lag i Europa. Här fanns flera intressanta spelare med internationell attityd och entusiasm. Guard orienterat och dominerat gällande bollinnehav och skott av trion Casper Potho, Julius Price och Nathaniel Nzonyansi. Men den i särklass bästa spelaren för mig var 204 cm långe Samuel Obenjo som spelade i RIG Mark förra säsongen. Han har allt för sin storlek undantaget tekniken i skotten som han behöver träna en aning på. Men resten! Att han inte var med i något SBL lag denna säsong måste ju misskreditera alla coacher på elitnivå som missat denna spelare. Nu ryktas det att även han skall i väg till USA för att spela och då vete fan hur det kommer att gå. Hade givetvis varit bättre med 20 min per match i SBL innan han åkte i väg men som vanligt är det få som vågar satsa på en ung spelare.
Basketmässigt var laget roligt att titta på där coachen var spanske Sergi Brugue Garcia som var lika yvig och förbannad på domarna som i SBL. Det påverkade inte lagets resultat och spel och får skrivas på kontot ”entusiasm”, Sergi är spanjor på samma sätt som sin assisterande coach Gabriel Loaiza Perez. Ytterligare coacher är Tom Stansfield (engelsman tror jag?) och Oliver Malekzadegan. Vad hände med satsningen på svenskutbildade coacher? Kommer ni ihåg steg 4 som var ett absolut krav för att vi skulle bli bättre på coachsidan för vår utveckling! Det är mindre än 10 år sedan…
Jag tycker inte att det spelar någon roll samtidigt som jag konstaterar att SBBF ändrar sina krav och tankar om framtiden lika ofta som jag slår en slice på golfbanan. De här fyra gjorde ett jättejobb och skall inte lastas för det. Det intressant är att de alla arbetar i SBL som är vår högsta liga. Så var inte fallet i de andra lagen. Kan kvaliteten/nivån på coacherna ha något med framgångar att göra? Självklart är det så och då spelar inte någon steg 4 utbildning någon roll.
Herrar U16
Laget som fick i gång debatten om kritik eller inte. Spelade som kollegorna i U 20 i B divisionen vilket det är lägre kvalité på. Kom på en åttonde plats vilket innebär att de har 23 länder framför sig på Europarankingen.
16 åringar är svåra att sia om. De gör saker som övergår etablerade coacher och ledares förstånd. I det ligger tjusningen och det finns ingen som egentligen kan säga något om majoriteten av spelare om de skall bli bra eller inte. Ändå dräller det av experter som skall göra just det. De har mycket kvar att lära när det gäller mängder av delar i spelet och det gäller speciellt de länder som huserar i division B. Det oroar mig mer att de inte får möta det bästa motståndet än att utse vem som är bra, kommer att bli bra samt jämföras med spelare som inte är relevanta.
I Sverige finns det talang, som i alla andra lag, men de hade förtvivlat svårt att anpassa sig samtidigt som deras beslutsförfattande var… just det som 16 åringar. Att de skall tåla kritik tycker jag är självklart så länge den är konstruktiv och framförd med någon form av plan på vad de skall göra. Att dalta och vara PK riktig är inget jag tror på. Själv debuterade jag i ligan som 15 åring och i landslaget som 17 åring och det var inte nådigt kan jag lova. Inga silkesvantar där och det gav 206 landskamper innan jag var klar. Den som har flest är Mattias Sahlström som debuterade i seniorlandslaget som just 16 åring och i ligan som 14 åring. Jag var med när Mattias begick sin debut och jag kan lova er att han inte behandlades försiktigt han heller.
Som ni märker blir det här långt då det är ett ämne som engagerar samt har mängder av saker att diskutera. Jag kommer att återkomma med en del 2, och kanske till och med en del 3, där jag skall vara lite mer konkret om vad som skall göras än vad Facebook experterna/entusiasterna många gånger är.