Tapio Joulamo och Jonte Karlssons krönikor läses alltid av ca 1200.
Av Tapio Joulamo
Inte heller den kommande säsongen får vi se de bästa amerikanskorna spela i Europa. Den prioriteringsregel som införts i WNBA innebär att spelare med tre års erfarenhet eller mer måste infinna sig när WNBA-lagens träningsläger startar på våren, i mitten av april. Om de inte är på plats i tid blir konsekvensen avstängning under hela säsongen. Det är inte något som spelarna inte vill riskera. Och inte heller är arbetsgivarna, d v s de europeiska klubbarna, särskilt intresserade av importer som inte kan fullfölja säsongen.
Så varför väljer de bästa amerikanskorna att stanna i USA och avstå spel i Europa, när de tappar inkomster som kan vara tio gånger större än vad de drar in under en WNBA-säsong? En del av svaret är att det i långa loppet är slitsamt att spela året runt, inte minst för att skaderisken ökar markant. Ett annat skäl är att amerikanskorna vill spela och tävla med de bästa i världen, och det gör man i WNBA. Dessutom är spelarna i allmänhet hemmakära. De är solidariska med sitt land och sin liga, och ställer lojalt upp för att bygga upp WNBA till något bra och stort. Och de vet att om ligan utvecklas på ett bra sätt, kommer många av dem ha stora möjligheter att få fina sponsor- och reklamkontrakt, något som knappast vore aktuellt om de avstod från spel i den inhemska ligan.
Och den utvecklingen har redan börjat, med draghjälp av NIL, det regelverk som tillåter att enskilda spelare och skolor på college får ta betalt i olika sammanhang för att marknadsföra sig själv och olika varumärken. Många av de bästa spelarna, till exempel Caitlin Clark, hann bli mångmiljonärer redan under collegetiden och de lukrativa kontrakten fortsätter förstås att gälla även efter skoltiden. Men även bland spelare som aldrig fick uppleva NIL, och som blivit stora stjärnor i WNBA, finns det de som aldrig har spelat i Europa under vintersäsongen för att de har goda sidoinkomster under vintern. En sådan är A´Ja Wilson, av många ansedd som världens bästa spelare. Hon och några andra klarar sig bra även när det inte är säsong i WNBA och behöver inte åka till Europa och slita ut sig.
Icke desto mindre behövs det alternativa intäkter på hemmaplan under vintern, för alla har det inte lika förspänt som fixstjärnorna. En sådan intäktskälla är en ny liga, kallad Unrivaled, som kommer att spelas för första gången med start i januari 2025. Unrivaled har startats på initiativ av två landslagsspelare, Breanna Stewart och Napheesa Collier. De båda tycks ha gjort ett bra grundjobb, för det har redan ordnats så mycket finansiering att de deltagande spelarna utlovas ersättningar som är de högsta inom kvinnlig idrott.
Unrivaled kommer att ha en annorlunda spelform, antagligen för att inte uppfattas som en konkurrent till WNBA. Den kommer att spelas 3 mot 3, men inte på traditionellt sätt, utan på en komprimerad basketplan, d v s med två korgar. Själva matcherna, i både grundserie och slutspel, skall bestå av fyra perioder, men varje match kommer att spelas klar på en timme.
Ligan skall genomföras under åtta veckor och spelplats premiäråret blir Miami. Det kommer att finnas sex lag med vardera fem spelare. Totalt 30 spelare kommer alltså att erbjudas plats, och man kan utgå ifrån att det bara blir amerikanskor. Elva spelare är hittills klara för Unrivaled, som ser ut att bli högkvalitativ. Sju av de elva var med i OS-laget: förutom de två grundarna även Jewell Loyd, Chelsea Gray, Kelsey Plum, Kahlea Copper och Jackie Young. De övriga fyra är Arike Ogunbowale, Rhyne Howard, Angel Reese och Dearica Hamby. Fler starka namn är att vänta.
Tyskland, som var en stor överraskning i OS i Paris, kommer att stå värd för nästa dam-VM, som spelas 2026. Den stora nyheten är att FIBA har bestämt att antalet deltagande länder skall utökas till 16. Det är glädjande att fler länder än tidigare kommer att ges möjligheten att delta i ett globalt mästerskap och att sporten ges större spridning.
Men först skall det spelas kval och det kommer att genomföras i mars 2026, där 24 länder skall göra upp om de 16 platserna i VM-slutspelet. Europa kommer att ha åtta av de 24 platserna, vilket är tre fler än under tidigare VM-turneringar. Europaplatserna går till de bästa lagen i EM-slutspelet nästa år. Att fler får chansen att tävla om en VM-plats borde ge råg i ryggen för de europeiska länderna och landslagen, även det svenska.
Direktplatser till slutspelet ges till fem länder: värdlandet Tyskland samt de fyra vinnarna av FIBAs kontinentala mästerskap, i vårt fall alltså Eurobasket 2025. Trots att de här lagen är direktkvalificerade skall de ändå vara med i kvalet.
Två platser i VM-kvalet är reserverade för de länder som vinner de nyinstiftade förkvalen, som spelas redan nu, med start 19 augusti, i Rwanda och i Mexiko. FIBA har beslutat att 16 länder deltar i förkvalet, fyra från varje FIBA-region, d v s Amerika, Europa, Afrika och Asien/Oceanien.
Från Europa deltar Storbritannien, Ungern, Tjeckien och Montenegro i förkvalet. Valet av dem motiveras med att det skall vara de fyra bästa europeiska länderna vid sidan av de som deltog i Paris-OS. Man kan fråga sig hur FIBA plockade ut de ”fyra bästa”. Det är inte de ”fyra bästa” baserat på Eurobasket 2023, och inte heller de ”fyra bästa” på FIBA-rankingen, för i båda fallen skulle till exempel Italien tilldelats en plats. Hur som helst, åtta länder spelar förkval i Rwanda och åtta i Mexiko. På vardera spelplatsen skall det koras en vinnare, och det är alltså de två länderna som garanteras platser i VM-kvalet.
Låt oss bara hoppas att det blir en rejäl satsning från Sverige, i första hand mot Eurobasket nästa år. En plats i VM-kvalet är något att sikta emot. En sådan målsättning känns inte helt orimlig. Men då gäller det först att fixa biljetten till EM och det i sin tur kräver att alla de bästa ställer upp, något som vi tyvärr inte varit vana vid på senare tid.